Amoris Laetitia – en lång väg att gå för Katolska kyrkan

Det har skrivits en hel del kommentarer om Amoris Laetitia– Kärlekens glädje, som blev resultatet av biskopskonferensen om äktenskap och familj. Det finns även en sammanfattning av den. En artikel som gav mig en hastig glimt av hur långt Katolska kyrkan har kvar för att bli relevant för alla katoliker är Grieving the loss of what never was av Mariam Williams.

Kyrkan talar om äktenskap, familj och skilsmässa, men människor idag är sambo, särbo, delsbo o.s.v. Relationer som kan vara väl så fyllda av kärlek som ett äktenskap. Men de avfärdas av katolska ledare som synd eller på sin höjd ofullkomliga.

Mariam Williams tar kyrkans brist på relevans ett steg till när hon skriver om sorgen över det som aldrig blev, i en självutlämnande och modig artikel. De förhållanden, äktenskap och familj som aldrig kom längre än till en önskan trots hennes ansträngningar. Sorgen över den obesvarade kärleken helt enkelt. Om den erfarenheten har Franciskus ingenting att säga.

Det är långt kvar till Katolska kyrkan har lämnat idévärlden för att landa på jorden och möta katolikerna här och nu.

Tina Beattie är, anser jag en medelvägens katolik, vilket visar sig i hennes  öppna brev till Franciskus. Hon börjar med berömmande ord om Påven, hon skriver också att hon inte förväntar sig radikala förändringar av kyrkans lära, utan en mer inkluderande, barmhärtig och evangelisk kyrka. Tina Beattie ställer frågor om hur HBTQ-familjerna ska känna sig inkluderade? Hur viktigt det är att deras kärlek räknas. Beattie frågar också om hur fria hon och andra teologer är att studera kyrkans lära? Alltså om de måste anpassa sina slutsatser till den?

Det här låter förstås helt befängt för den vanlige svensken som förutsätter att en forskare kommer fram till det resultaten visar. Så är det inte för katolska forskare, deras slutsatser får inte strida mot kyrkans lära. En del katolska teologer m.fl. väljer därför att arbeta på universitet som inte är katolska av lätt begripliga skäl.

Tina Beattie om Catholic Women Speak

Tina Beattie skriver om Catholic Women Speak på Commonweale. Det började som en facebook-grupp. Startad av Tina Beattie när hon, liksom många andra, insåg att påven Franciskus inte prioriterade jämställdhet, även om han uttalade sig positivt om det. Utsikterna att kvinnor skulle bli betraktade som fullvärdiga medlemmar i Katolska kyrkan såg ut att vara lika långt borta som tidigare.

Facebook-gruppen växte snabbt och nu är 1500 kvinnor spridda över hela världen medlemmar. Den har väckt uppmärksamhet bland katoliker och Tina Beattie beskriver att det då och då kommer förfrågningar om att få vara med från män i blonda peruker. Vilket väl säger en del om (o)mognadsnivån hos en del män…

Boken Catholic Women Speak: Bringing our gifts to the table, som jag skrivit om tidigare var det första konkreta resultatet av gruppens arbete. Den skrevs på kort tid efter att Tina Beattie i april 2015 hört sig för om möjligheterna till större inflytande för kvinnor i familjesynoden i oktober samma år. Skriv en bok blev svaret, vilket också skedde.

Tina Beattie beskriver också planerna på att presentera boken en vecka innan synoden öppnade. Och försöken att hitta vägar att distribuera boken till dem som deltog i synoden. När man samlades i Antonianum auditorium för att lansera boken med en paneldebatt hade frågan ännu inte löst sig. Till slut efter många kontakter bakom kulisserna erbjöd Vatikanens förlag Libreria Editrice Vaticana, ett bokbord inne i synodhallen. Saken löste sig över förväntan med andra ord.

Boken har fått stor uppmärksamhet, dock inte så mycket i Sverige, ännu. Signum nöjde sig t.ex. med en kort notis om Ulla Gudmundsons recension.

Familjesynoden gav inte katolska kvinnor stort hopp, anser Tina Beattie. Det fåtal som medverkade, sammanlagt 30 stycken hade inte rösträtt. Trots detta är Tina Beattie i slutet av artikeln försiktigt positiv och skriver:

”We women might often feel that we are the bruised reeds struggling to grow in the marshy margins of the visible church. Yet we place our hope in the Christ who fulfils the words of the prophet: “A bruised reed he will not break, and a smoldering wick he will not snuff out, till he has brought justice through to victory” (Matthew 12:20).”

 

Sr Madeleine Fredell OP – föreläsning på Teologiska högskolan

Det är inte lätt att vara katolik idag, verkligheten skaver ständigt mot kyrkans budskap. Hur förhåller sig katolikerna till detta? Många lever ett slags dubbelliv och tänker på ett sätt i katolska sammanhang och på ett helt annat i alla andra. Ett inte föraktligt antal lämnar helt enkelt kyrkan, deras samvete går inte hop med kyrkans lära. Sedan finns det de som försöker påskynda förändringen i Katolska kyrkan. För inte är det som en del nykonverterade tror, att Katolska kyrkan är oföränderlig, ingalunda.

Till dem som försöker uppdatera Katolska kyrkan hör sr. Madeleine Fredell OP. Hon gör det med den kunskap och har fått betala ett ganska högt pris för sitt mod. För icke-katoliken kan Katolska kyrkans brist på yttrande- och åsiktsfrihet verka osannolik. Men för katoliker har det blivit lite bättre, men den är ändå högst påtaglig.

Den 8 mars, på Internationella kvinnodagen, höll sr. Madeleine en föreläsning med rubriken Katolska kvinnor tar till orda – kulturrevolution i Katolska kyrkan? på Teologiska högskolan. Föreläsningen ligger nu ute på Dominikansystrarnas hemsida och rekommenderas varmt till den som vill ha en snabb och lättläst genomgång om hur kvinnosynen i Katolska kyrkan förändrats genom historien.

I inledningen skriver sr. Madeleine apropå den egentligen mindre lyckade indelningen i manligt och kvinnligt: ”Jag tror inte att det finns ett specifikt kvinnligt eller manligt sätt att vara, att vissa karaktärsdrag skulle vara mer förekommande hos kvinnor än hos män. Varje människa är unik och har sin särskilda kallelse och personlighet. Trots det kan jag inte låta bli att tycka att påven Franciskus närmast förkroppsligar Vatikanens favorituttryck om ”the feminine genius” när han i sin apostoliska uppmaning Evangelii gaudium § 89 skriver ”Genom att anta kött, kallade Guds Son oss till en ömhetens revolution.”

Sedan följer en historik över hur kyrkan försökt förklara hur kvinnan är, vilket dessa män ofelbart trasslat in sig i oavsett om de som Pius IX satt kvinnor på en tron i hemmet eller som Paulus VI såg kvinnor som annorlunda, som de som ska rädda världen (från männen?). I och med Johannes Paulus II övergick kvinnan från att vara kunglig till att vara ett mysterium. Mannen är normen, kvinnan den avvikande, obegripliga. Det var också nu talet om män och kvinnor som komplementära kom.

Intressant är också den redogörelse för de starka rörelser som nu arbetar för att katolska kvinnor inte ska diskrimineras. Inte minst att de kvinnor som har en kallelse till ett ämbete, precis som män ska kunna få denna prövad. Sr. Madeleine tar bl.a. upp filmen Pink Smoke over the Vatican där katolska kvinnor berättar om sin kallelse att bli präster.

Föreläsningen är som sagt fullmatad med fakta och mycket lärorik och intressant för den som är intresserad av en bredare bild av Katolska kyrkan än den som ofta bjuds. Katolska kyrkan är inte bara stor, den är också mångfacetterad.

 

Catholic Women Speak – det är tur att det finns andra bokhandlar än de katolska…

Jag försökte inte ens beställa antologin Catholic Women Speak – Bringing Our Gifts to the Table via en katolsk bokhandel. De som gjort det har fått nej, den finns inte och man tänker inte beställa den. När jag hörde detta slog mig två saker, det är en väldigt tur att jag bor i ett land där Katolska kyrkan har begränsat inflytande. Jag blev också väldigt nyfiken på vad det kunde vara som kyrkan här i landet inte ville att jag skulle läsa.

Det tog alltså sin tid att överhuvudtaget få denna intressanta och samtidigt lättillgängliga bok. Det sistnämnda under förutsättning att man kan läsa engelska. Antologin producerades på väldigt kort tid av nätverket Catholic Women Speak för att bli klar till Familjesynoden i oktober 2015.

Initiativtagare var Tina Beattie och hon medverkar också som en av 44 författare, valda för att få så stor spridning som möjligt geografiskt, men även när det gäller sådant som utbildning och civilstånd. Det är ofrånkomligt, med tanke på brådskan, att de flesta kvinnor kommer från engelskspråkiga länder, men en del bidrag har översatts. Även Sverige, i den katolska periferin, är representerad av sr. Madeleine Fredell OP.

Så vitt jag kan bedöma hör de medverkande också till gruppen aktiva katoliker. Det hade varit intressant med bidrag från dem som inte längre orkar med eller bryr sig om Katolska kyrkan, men ännu så länge är kvar i den.

Boken är indelad i fyra avsnitt (översättningen av rubrikerna är min), 1. Traditioner och förändringar; 2. Äktenskap, familjer och relationer; 3. Fattigdom, exkludering och marginalisering samt 4; Institutioner och strukturer.

Jag tänkte gå in lite mer på den tredje delen som tar upp katolska kvinnors situation i fattiga länder. Inte minst för att det ofta hävdats att krav på t.ex. jämställdhet, samkönade äktenskap eller kvinnliga präster är ett västerländskt fenomen.

Först ut är Ana Lourdes Suárez och Gabriela Zengarini som beskriver livet i ett fattigt område i Buenos Saires utkanter. Det är ganska sorgliga berättelser om fattigdom, missbruk och våld i familjer. 

Läsaren får bl.a. möta Vicky som mot alla odds lyckades börja på universitetet, men blev gravid och tvingades lämna studierna. Hon har nu åtta barn från två relationer, undervisar vuxna i området och är medlem i församlingsrådet.

 Vicky och de övriga kvinnorna som presenteras har det gemensamt att de trots den till synes hopplösa livssituationen ändå rest sig. Frågan är om en kvinna i Sverige med samma erfarenheter som Vicky valts in i ett pastoralråd? Hur inkluderande är Katolska kyrkan här jämfört med hur det i alla fall kan vara i Argentina?

Astrid Lobo Gajiwala skriver om situationen för fattiga katolska kvinnor som bor i Indien. Kvinnor som ofta mer eller mindre sålts som fruar i 16-årsåldern. För dem är Lineamentas påstående om ” en önskan att gifta sig och bilda familj” inte aktuellt. För dem blir äktenskapet ett fängelse med våldtäkter, misshandel, isolering och underkastelse.

Astrid Lobo Gajiwala tar också upp frågan om interreligiösa äktenskap och inte då de ur katolsk synvinkel triumfatoriska där kvinnan driver igenom att barnen ska döpas. Hon frågar sig i stället hur situationen kan förbättras för de kvinnor som lever i församlingarnas marginal, i äktenskap som kyrkan inte betraktar som sakrament. 

En del av dessa kvinnor ser det som att de just genom att inte tvinga andra att ändra sig kan leda människor närmare Kristus. Andra ser sitt liv som ett sätt att nå bortom de religiösa etiketterna och i stället se människorna. Det kan vara en hinduisk äkta man som vårdar sin sjuka katolska svärmor, som till att börja med vägrade släppa in honom i sitt hem, men senare ändrade sig och gav honom ett.

Avslutningsvis förflyttar vi oss till Sydafrika och en församling i Johannesburg där Nontando Hadebe anordnade en diskussion om Vatikanens undersökning om äktenskap och familj. Man kom vid det tillfället inte längre än till att definiera vad en familj är. 

Här i Sverige talar vi mest om vanliga kärnfamiljer, kontra familjer med samkönade föräldrar eller en ensamstående förälder. Så enkelt är det inte i Sydafrika där kan en familj se ut på fler sätt än de jag nämnt. Det kan röra sig om ett antal syskon där en tagit på sig föräldrarollen, eller att far- och morföräldrar tar hand om barnbarn. En familj kan vara utökad, ett barnhem fungerar kanske som en familj. Även icke-familjer som grupperna av gatubarn togs upp. Alla de här olika typerna av familjer måste inkluderas i den teologi som behandlar äktenskap och familj för att kyrkan ska vara relevant för de familjer som inte är kärnfamiljer.

Nontando Hadebe tar även upp frågan om reproduktiv hälsa. Enligt WHO dör varje dag 800 kvinnor av komplikationer som gått att undvika i samband med graviditeter och förlossningar. Mödradödligheten har dock gått ner med 45 % sedan 1990, så utvecklingen går åt rätt håll. 

Hadebe påpekar att katolska fältarbetare ofta gör vad de kan för att hjälpa kvinnorna medan Heliga stolen som observatör i FN däremot försöker motarbeta förbättringar av den reproduktiva hälsan. Inte minst möjligheten att använda preventivmedel, Hadebe tar här upp Kairokonferensen 1994. Jag har skrivit om den tidigare bl.a. i den här bloggen. Någorlunda välbärgade personer kan i dagens värld få tag på preventivmedel, men de fattiga är beroende av billiga och lättillgängliga preventivmedel för att alls ha ett val.

Nu har jag bara kort återgivit en del av det författarna tar upp, men det är tankeväckande.

 Ja, diskussionerna i fattiga länder ser delvis annorlunda ut än i västvärlden. Inte på det sätt som mer konservativa katoliker vill tro,  men kanske faktiskt inte tror. Kan det vara förklaringen till att de katolska bokhandlarna även den jesuitdrivna Katolsk bokhandel inte tagit hem boken? Främst som en markering, det här läser inte en god katolik.

Detta trots att det är en jesuit, Agbonkhianmeghe Orobator som skrivit förordet med rubriken Of Listening Ears and Prophetic Voices. Han talar där om en lyssnande kyrka med stora öron. Vem vet en dag kanske det blir verklighet.

 

Vad tror vi på egentligen?!

Det utmärkta radioprogrammet Människor och tro intervjuade med anledning av den nyligen avslutade katolska familjesynoden två katoliker med olika syn på ämnet. Eva Winiarski är reformkatolik och en av grundarna till föreningen Vi är kyrka Sverige medan Jessica Moussa, ordförande i SUK hör till de mer värdekonservativa katolikerna. Jag tycker att svensk media rent allmänt verkar ha förstått att det finns olika ståndpunkter bland Sveriges katoliker och är måna om att spegla dessa. All heder åt dem för detta.

Eva Winiarski lyckas med konststycket att låta smittande optimistisk om framtiden trots att framstegen var små under familjesynoden och frågor som preventivmedel och samkönade äktenskap i stort sett inte nämndes alls. Jessica Moussa lyfter å sin sida fram att kyrkans traditionella hållning i frågorna finns kvar. Även hon håller ett positivt tonläge, men kan tyvärr inte låta bli att antyda att det är de katolska familjerna mot världen. I verkligheten drar ju i alla fall svenska katoliker nytta av att leva här och få tillgång till sådant som preventivmedel, föräldrapeng och förskola.

Det är dock en annan sak Jessica Moussa säger som ger mig en aha-upplevelse, javisst det är ju det här vi gör fel!!! Hon säger nämligen något i stil med att familjen är grunden för vår tro. Icke, grunden för den kristna tron är Treenigheten så som det mycket riktigt står i trosbekännelserna. Efter att ha tänkt detta inser jag att Katolska kyrkan lever som om de första verserna inte fanns. I stället läggs allt fokus på att vi tror på en helig apostolisk kyrka. Kyrkan tror på kyrkan helt enkelt och då blir naturligtvis moralregler och annat kyrkan lär det centrala.

Så kan vi inte ha det. Det är dags för en genomgripande förändring, kanske en reformation…

Fallna kvinnor – glimtar från en mörk del av historien

Jag har just läst klart Eva F Dahlgrens Fallna kvinnor – När samhällets bottensats skulle lära sig veta hut. En bok som borde vara obligatorisk läsning för dem (ingen nämnd ingen glömd) som med darr på rösten talat om dagens kalla samhälle och den dödens kultur som råder. Det är inte lätt att vara fattig här i landet, i synnerhet inte om en är kvinna, men för inte länge sedan var det betydligt värre. Ämnet för Eva F Dahlgrens bok är tungt, men hon behandlar det med lätt hand. Eva-Lotta Hulténs recension i GP ger en bra presentation av innehållet.

Dahlgren beskriver fattiga kvinnor, många ensamstående mödrar, på 1920-30-talen. De blev fast i en ond cirkel av prostitution, straffarbete på Statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona, oftast återföll de till prostitution när de kom ut. Något annat sätt att försörja sig fanns inte för dem. Många av kvinnorna kom ursprungligen från landsbygden. Eva F Dahlgren diskuterar orsakerna till det med etnologen Jonas Frykman som disputerade på avhandlingen Horan i bondesamhället. Han beskriver hur utstötningsmekanismerna såg ut för kvinnor som fått barn utanför äktenskapet. Skulden lades till att börja med i stort sett helt på kvinnan, som stöttes ut ur gemenskapen. I vissa byar levde t.ex. den medeltida seden med horluva kvar in på 1800-talet. Kyrkan bidrog aktivt till stigmatseringen, bl.a. genom att kräva att kvinnan bar ett särskilt huckle under nattvarden. Det fanns många andra föreställningar som bidrog till att göra livet svårt för en ogift mor, det sades t.ex. att hon kunde sätta ”onda ögat” på folk.

Jonas Frykman påpekar att för de mer besuttna berodde mycket på hur ägorna låg, med fördelaktiga lägen ökade överseendet med graviditeter före äktenskapet. I en del socknar var det accepterat att ha sex efter trolovningen och i början av 1800-talet var hälften av brudarna i dessa gravida. Kyrkan kämpade för att vigseln skulle vara gränsen för sexuellt umgänge och vann så småningom.

Men en piga som blivit gravid med sin husbonde hade förstås små möjligheter till ett äktenskap. Kvinnan tvingades in till stan och blev ofta prostituerad, medan barnet blev kvar hos morföräldrarna. Den kände konstnären Anders Zorns far var bryggare och modern hörde till de dalkullor som reste neråt landet för att få arbete. I det fallet gick det ändå riktigt bra, fadern stod för underhåll och modern gifte sig och Zorn fick styvfar och halvsystrar.

Det är alltså inte så att allt var bättre förr, om nu någon trodde det. Men det är heller inte så enkelt som att historien går framåt, utan utvecklingen går i vågor. I en tidigare blogg visar jag t.ex. att kvinnor hade en starkare ställning i Katolska kyrkan fram till 1200-talet.

I det här sammanhanget kan man även se synoden för äktenskap och familj som pågått i tre veckor och avslutas i morgon. På NCR intervjuas en av de 14 delegater som kommer från andra samfund, den anglikanske biskopen Tim Thornton. Han konstaterar att bara det att sitta tillsammans och diskutera olika ämnen varit ovant för delegaterna. I sitt anförande sade Thornton att många talat om familjen, som en slags ideal konstruktion, som har mycket lite med verklighetens familjer att göra. Han konstaterade att anglikanerna har en större öppenhet för olika typer av familjekonstellationer, t.ex. samkönade par.

En, som jag ser det, viktig sak i Tim Thorntons anförande är att han säger att som goda kristna behöver vi vara positiva till förändring. Först då kan vi var öppna för vad Gud vill med oss.

Thornton konstaterar även att den Anglikanska kyrkan har lika stora problem med fallande antal gudstjänstbesökare som Katolska kyrkan har på många håll. Den brottas också med frågan hur kyrkan kan bli relevant för dagens människor. Vilket för övrigt även gäller för Svenska kyrkan här i landet.

Tim Thornton tror att vi ska se synoden som en del i ett bredare samtal, inte som en slutpunkt. Som jag ser det måste fler katoliker få delta i samtalet för att det ska bli meningsfullt. Inte minst de ensamstående mödrar i fattiga länder som idag lever under liknande omänskliga villkor som rådde här i Sverige för mindre än 100 år sedan.

Katolska kyrkan-inte vad lutheraner tror att den är

Det är med ett först roat leende och sedan bekymrat rynkad panna jag läser den svenskkyrklige prästen Sven Esselius beskrivning av Katolska kyrkan i Kyrkans tidning. Esselius skriver sitt inlägg med anledning av krisen kring reträttgården Berget i Rättvik och vill om jag förstår honom rätt skapa en större enhet med Katolska kyrkan. Jag skriver, förstår honom rätt, därför att han skrivit en ganska ostrukturerad och emotionell text. Åsikterna framförs huller om buller i Sven Esselius inlägg, Andra Vatikankonciliet, Focolarerörelsen, svenska konvertiter till katolicismen, hotet mot den grundläggande läran om treenigheten ( i Svenska kyrkan då), upprördheten över att frånskilda gifter om sig, att inte som nu få vägra viga homosexuella… Jag tolkar det som att Sven Esselius tror att han kommer att slippa allt detta om bara Svenska kyrkan blir mer som Katolska kyrkan.

Hur ser då Katolska kyrkan ut idag? I länder där den haft en dominerande roll, varit en folkkyrka, är situationen den att många lämnar kyrkan. De som är kvar är i stor utsträckning oengagerade. Sedan finns det konservativa och reforminriktade grupper av katoliker som aktivt försöker påverka utvecklingen.

När det gäller sådant som påverkar alla katolikers vardag är dock Katolska kyrkans ledning satt under press. Det gäller möjligheten för skilda och omgifta att få ta emot nattvarden, homosexuellas möjlighet att kunna gifta sig, preventivmedel och kvinnors inflytande i kyrkan. Påven Franciskus har verkligen gjort mycket för att förnya kyrkan, inte minst genom att rensa upp bland oegentligheter. Men han är konservativ när det gäller genusfrågor och skulle knappast ha initierat den nu pågående synoden för äktenskap och familj om han inte känt det här trycket från lekfolket.

Nu är inte olika typer av familjekonstellationer något nytt vare sig för kyrkan eller samhället. Den historiskt bevandrade vet att vi här i landet bara behöver gå tillbaka till 1800-talet för att hitta svenskar som gift om sig både en och två gånger. Krig, sjukdomar och för kvinnor alltför många och täta graviditeter, skördade många offer. Dagens flyktingsituation påminner oss om att detta tyvärr fortfarande är verklighet på många håll i världen.

Det nya är i stället att anledningen till att barn växer upp med styvföräldrar, styvsyskon och halvsyskon ofta är att deras biologiska föräldrar skilt sig och är omgifta. Nytt är också familjer med öppet homosexuella föräldrar. Hur ska Katolska kyrkan möta dessa familjer, det är en av knäckfrågorna för familjesynoden.

Om diskussionen i den beslutande gruppen av celibatära män fortlöper kan man bland annat läsa i National Catholic Reporter där Joshua McElwee refererar onsdagens och torsdagens diskussioner. Så som de beskrivs av talespersonerna, inga journalister är med på själva synoden. McElwee lyckas, så vitt jag kan se, väl med att fånga biskoparnas vånda inför hur kyrkan ska bemöta t.ex. frånskilda och omgifta.

En av talespersonerna, Romilda Ferrauto, sade att många av biskoparna påtalat att en skilsmässa är en tragedi för familjen. Samtidigt är det en del av livet och människors erfarenhet och biskoparna ifrågasatte om kyrkan verkligen kan straffa en sådan?

Fr. Thomas Rosica refererade en biskop som stod för en mer traditionell hållning “profess the faith with clarity, to know what the creed means and also to know not only such expressions as doors wide open but the importance of the narrow path sometimes, which is difficult to follow.”

Den irländske ärkebiskopen Eamon Martin tog upp de sexuella övergrepp som gjorts av katolska präster och som drabbat många barn och ungdomar på Irland. Han ansåg att dessa måste finnas med i diskussionen eftersom det påverkat familjerna så mycket och rubbat förtroendet för kyrkan. Han kunde också ha tagit upp det som i praktiken var handel med barn till ogifta kvinnor som katolska institutioner ägnade sig åt och som den intresserade kan läsa om t.ex. på Justice for Magdalenes hemsida.

För att återknyta till Sven Esselius så undrar jag om det är den verkliga, mångfacetterade Katolska kyrka i förändring han vill anknyta till? Eller menar han med att Berget ska bli en mötesplats, i själva verket en ”gated community” för värdekonservativa kristna? En mötesplats där jag förmodar att kvinnliga präster och pastorer inte är välkomna att fira mässa, kanske är inte heller öppet homosexuella kristna som lever i en relation välkomna osv?

Som jag ser det är det största problemet att ”medelkristna” är allt mindre engagerade i sina samfund. Kan den trenden vändas så tror jag att det kan ha en lugnande inverkan på de ängsliga, osäkra kristna som vill ha enkla lösningar på svåra frågor och tydliga uppdelningar i vi, som har rätt och de, som har fel.

Synod Day 2: Doctrine apparently ‘open question’, call for ‘end to exclusionary language’ for ‘gays’ | Opinion | LifeSite

https://www.lifesitenews.com/opinion/at-tuesdays-synod-briefing-catholic-doctrine-was-apparently-an-open-questio

Det verkar onekligen som om de katolska männen, huvudsakligen prästvigda, som deltar i familjesynoden har förstått att det behövs en bred diskussion. Ett öppet samtal om mäns, kvinnors och deras familjers olika vilkor. Intressant är att man faktiskt talar om att förutsättningarna ser olika ut på olika håll i världen. Bara det inte leder till att katoliker i strängt katolska länder får det sämre.
Förhoppningsvis tar kyrkans ledning intryck av Nobels fredspristagare och satsar på dialog inom kyrkan och med omvärlden.

Catholic Women Speak-ny antologi inför familjesynoden

Iréne Nordgren skriver om den nya antologin Catholic Women Speak på Katolsk Visions blogg. Egentligen hade jag bara tänkt reblogga den, men det lyckades inte. Det är självklart viktigt att det inte bara är katolska män som talar om kvinnor eller i värsta fall om kvinnan, som om vi alla vore lika! Det viktiga är att vi kvinnor talar för oss själva. I antologin får vi möta 44 katolska kvinnor med lite olika bakgrund, det bör vara ett ovärderligt bakgrundsmaterial inför höstens familjesynod.

Sydafrikanska katoliker inför höstens familjesynod

Tidskriften America skriver om en undersökning bland Sydafrikas katoliker inför Familjesynoden där man frågat vad dessa tycker är väsentligt. Precis som i Europa och USA är en majoritet (80%) av de som svarade positiva till att frånskilda och omgifta katoliker får ta emot kommunionen. Men det som betonas i svaren är att Katolska kyrkan behöver bli bättre på att ta emot och stödja okonventionella familjer.

Själva begreppet kärnfamilj är problematiskt i den Sydafrikanska traditionen, där man är mer van vid utökade familjer. Ett växande antal barn tas också om hand av andra än sina biologiska föräldrar. I nuläget är det så många som 68% av barnen under 18 år som inte lever med båda sina biologiska föräldrar. Många som svarat på enkäten anser dessutom att prästerna har så mycket att göra att de inte intresserar sig för familjernas situation.

Det blir en utmaning för Familjesynoden att ta fram ett sätt att möta och välkomna alla olika typer av katolska familjer på ett sätt som inte är dömande. Vilket också många av dem som svarat på enkäten svarat. De som lever i en väl fungerande familj vill inte höra nedlåtande eller ömkande kommentarer från präst eller församling bara för att man inte motsvarar kyrkans ideal. Risken är att den familjen slutar att komma till kyrkan och kanske helt lämnar den.