Sr Monica Bexell OP har avlidit

I går begravdes dominikansyster Monica Bexell. En bildad, klok och humoristisk kvinna har lämnat oss.

Sr. Monica representerade också en annan tid då Katolska kyrkan öppnade sig mot omvärlden, började förändras och blev mer inkluderande. Sr. Monica och och systrarna i kommuniteten har oförtrutet arbetat vidare i den andan och inte minst gjort en värdefull insats för ekumeniken. Där har de lyst upp Stockholms Katolska stift där det tyvärr annars är vanligt att svärta ner samhället allmänhet och Svenska kyrkan i synnerhet.

Jag hoppas sr Monicas begravning inte också var ett slutgiltigt farväl till en mer öppen och människovänlig Katolsk kyrka. Utan att pendeln svänger igen.

Sr Monica hade, om hon inte valt att bli psykoterapeut, kunnat arbeta som illustratör. På dominikssystrarnas hemsida kan man läsa Kurre klosterkatts reflektioner, underfundigt illustrerade av sr. Monica.

Symboler i kyrkan

Storkyrkan lägger ut en serie korta, informativa videofilmer på Facebook under den kanske lite missvisande rubriken ”Hemliga koder”. Missvisande för att de här koderna snarare är okända än hemliga.

Avsnittet om de uppskattade ljusbärarna i svenskkyrkliga kyrkorummet ger oss historien bakom dem. De är faktiskt en relativt ny företeelse eftersom det tidiga ansågs vara för ”katolskt” att tända ljus. Men efter Andra Vatikankonciliet på 1960-talet blev relationerna inte bara mellan kristna samfund, utan mellan religionerna bättre. Och det gick bra att tända ljus även i de lutherska.

När jag tänker efter är att låna och anpassa det man tycker är bra i andra religioner ett sätt att gå tillbaka till hur det var under den tid Jesus levde. Och förstås när kristendomen växte fram. Man kan fråga sig när i historien det egentligen blev viktigt att hävda att ens religion eller t.o.m. samfund är helt unikt och det enda som har rätt?

Värna människors frihet, begränsa den inte

Det pågår en debatt i landet om vad de kristna samfunden ska göra och inte göra. Tyvärr är det som så ofta  konservativa troende som tar sig friheten att tala för alla kristna, vilket gör att den bild omvärlden får av kristna förstås blir missvisande. De flesta av oss är som folk är mest, men kristna.

När det gäller Svenska kyrkan gnäller vissa personer,  oavsett vad ledningen gör. I en diskussion jag deltog i nyligen klagade någon på att Svenska kyrkan inte tar ställning politiskt. Jag påpekade då att Svenska kyrkan var en av de organisationer som skulle delta i demonstrationer mot NMR i Ludvika och Boden, vilket jag såg som ett utmärkt politiskt ställningstagande. Nej, det var fel sorts engagemang invände den ena personen, nej det är arbetarnas dag protesterade den andra. Jag tror helt enkelt att de ville klaga och diskussionen kändes ganska meningslös.

Ärkebiskop Antje Jackelén tar upp ämnet kristnas politiska engagemang i en krönika i Kyrkans tidning. Själva kärnan i i den politik som kristna kan ägna sig åt sammanfattas väl i nedanstående citat:

”Vad menas egentligen med politisering av kyrkan? Om politisering är att göra kyrkans uppdrag känt i det offentliga rummet, då är jag stolt och tacksam över att vara ärkebiskop i en sådan kyrka. Om politisering innebär att gå ett visst partis ärenden, då säger jag att politisering är synd.”

Ärkebiskopen tar bl.a. upp samarbeten som Svenska kyrkan har med kyrkor i Indien, Egypten, Irak och Myanmar handlar om fredsbyggande, demokrati, kvinnors rättigheter och arbete mot genusbaserat våld.

Något som jag inte tycker lyfts fram tillräckligt i debatten är att Svenska kyrkan är en del i ett internationellt nätverk av Lutherska samfund, The Lutheran World Federation. På organisationens hemsida kan man läsa att de första kvinnliga lutherska prästerna i Thailand, Rev. Jongkolnee Sampachanyanon Sim och Rev. Somporn Kulachote, nyligen har vigts till sitt ämbete.

Katolska kvinnor kämpar fortfarande för möjligheten att få sin prästkallelse prövad, en stödaktion av modiga irländska katoliker nämns på We are Church Ireland´s webbplats.  Att verka för att alla människor ska kunna få en prästkallelse prövad är ett angeläget samarbetsprojekt mellan olika kristna samfund. Något som ger människor mer frihet, mer möjligheter och ett bättre liv. Den typ av politik jag anser är förenligt med kristen tro.

Vad man ser i Galadriels spegel

Den mäktiga och visa alvdrottningen Galdriel erbjuder i slutet av boken ”Sagan om ringen” Frodo och Sam att titta i hennes spegel. Spegeln kan visa det man önskar men också annat, vilket ofta är till mer nytta. För Sam visar den hur träden hemma i Fylke huggs ner och ersätts med rökbolmande fabriker. Han blir förstås upprörd och första impulsen är att rusa hem. Galadriel påpekar att spegeln visar många ting, allt har inte inträffat ännu. En del kommer aldrig att ske om personen som sett visionen inte avviker från sin plikts väg. Spegeln kan ge värdefull information, men är en farlig rådgivare.

I dessa tider med alarmism och överdrivna beskrivningar är det viktigare än någonsin att stanna upp och tänka efter. Är t.ex. läget i Sverige en fullständig katastrof som drar till sig uppmärksamhet utomlands? Knappast, mer än i högerkretsar, med tanke på hur världen ser ut. Ett annat exempel är smutskastningen av Svenska kyrkan, från inte minst Katolskt håll. Jag har tidigare skrivit om oskicket bl.a. i den här bloggen.

De som sprider vinklade eller rent felaktiga uppgifter är förstås ofta medvetna om vad de gör. Jag är övertygad om att katolska präster och deras närmaste vet att Svenska kyrkan t.ex. talar om Jesus. Men för gemene församlingsmedlem väljer man ändå att säga något annat. En förhoppning för det kommande året är att det blir fler möten på gräsrotsnivå mellan medlemmar från olika samfund. Det finns redan en hel del samverkan mellan de konservativa kristna grupperna, som också hörs mycket. Som motvikt behövs mer kontakt mellan alla ”vanliga” kristna. Förhoppningsvis kan det leda till att fler har kunskap nog för att säga ifrån när vinklade historier eller lögner sprids från predikstolar eller vid kyrkkaffet och mod att göra det. Då tänker jag främst på mina erfarenheter från Katolska kyrkan, i Svenska kyrkan har jag inte stött på fenomenet och andra samfund känner jag inte tillräckligt väl för att yttra mig.

Ärkebiskop Antje Jackelén tog i sin predikan vid julbönen upp att Gud vänder sig till alla människor:

”Ja, det är mycket som händer därute, när Gud handlar: herdarna därute i mörkret någonstans och krubban därute där Guds son ligger lindad. Gud har en förkärlek för det och dem därute. Ofta tar det en stund innan innegänget hinner i kapp. Gud kommer till sin värld från marginalerna, ända in i människors hjärtan, ända in i våra tankar och känslor. Gud omsluter allt, ute och inne, hemma och fjärran, högt och lågt, främmande och förtroget.”

Jag tolkar ängelns budskap som att alla kristna är inbjudna att vara delaktiga i hur kristendomen och i en vidare bemärkelse världen ser ut och att vi har också ett ansvar för hur den ser ut och utvecklas. Vi kan inte bara vänta på att någon annan ska ta initiativ.

Ärkebiskopen tog även upp reformationsjubileet i sin predikan, inte minst reformationens betydelse för folkbildningen. Jag tror att just utbildning för är oerhört viktig för att värna demokratin mot angrepp från grupper, med olika religiösa och politiska förtecken, som hotar den. Med kunskap i bagaget är det lättare att stanna upp och fundera över om det man just sett eller hört verkligen stämmer. Även om man inte har en Galadriel vid sin sida.

Gud,tro och religion

Relationen mellan Gud, enskilda människor och grupper samt den beskrivning av relationen/relationerna som religionerna utgör fascinerar mig mer och mer.

Den här veckan är det final för Reformationsåret, som uppmärksammar att det den 31 oktober är 500 år sedan Martin Luther, i alla fall enligt traditionen, spikade upp sina 95 teser på kyrkporten i Wittenberg. Han ville knappast skapa ett nytt samfund, men hans tro gick inte längre att förena med Katolska kyrkans dåvarande tolkning av kristendomen, alltså religionen. Här ska inflikas att tro och samvete givetvis hänger intimt samman. Martin Luther kunde t.ex. inte tro att det gick att köpa sig kortare tid i Skärselden och riskerade sitt liv för att reformera Katolska kyrkan. Han var förstås inte först med kritisera Katolska kyrkan, tidigare fanns t.ex. Katarerna, men han var kritikern som överlevde.

Men var Martin Luther den ende som tvivlade? Knappast, men då som nu fanns det säkert människor som tvivlade och teg och de som ansåg att intäkterna från avlatsbreven var viktigare än att hålla sig till sanningen.

Kristendomens historia är fylld av partsinlagor, i mångt och mycket är det segrarnas historia och nu ska jag komma in på Bibelöversättarnas makt. Där kan man med för övrigt jämföra svenska översättningar med engelska, tyska, franska eller vilka språk man nu behärskar. Där går att se vilka olika val av ord som gjorts i olika länder.

I torsdags hade jag för ovanlighetens skull möjlighet att gå på ett föredrag i sr. Madeleine Fredells OP serie, Födda att representera Gud, på spaning efter en teologisk människosyn i vår tid. Den här gången var temat Guds döttrar och söner födda av Guds vilja (scrolla ner för att hitta föredraget). Som alltid med sr, Madeleines föredrag är det faktafyllt och ger åhöraren/läsaren mycket att tänka på. För egen del har jag alltså funderat på Bibelöversättarnas roll och makt. De har valmöjligheter och påverkar genom det hur vi som läsare uppfattar en text. Sr Madeleine diskuterar bl.a. hur man i Bibel 2000 översätter det grekiska ordet exousia vars betydelse enligt sr. Madeleine är auktoritet, fullmakt, myndighet.

Exemplet är hämtar ut Johannes 1:12-13.

”I meningen från Johannesprologen står det i den svenska översättningen att ” … han har givit rätten att bli Guds barn ….” Jag har valt att översätta det med ”makten att bli Guds barn”. Om jag var konsekvent med hur jag behandlar det grekiska ordet exousia borde jag översätta det med ”auktoritet”, ”fullmakt” eller ”myndighet”. Eftersom begreppet handlar om en förmåga som ska påverka omgivning är auktoritet i betydelsen ”få att växa” den bästa översättningen. Ordet ”myndighet” handlar om att vi är ”myndiga” och därmed åtnjuter ett självbestämmande, att vi själva har rätt att tolka tillvaron och ge uttryck för det. ”Fullmakt” visar på att begreppet är något vi får oss givet av en högre instans, vilket också ligger i exousia. I vår mening från Johannesprologen har jag ändå valt att översätta det med ”makt” av rent stilistiska skäl. ”Rätten att bli Guds barn” låter dels alltför svagt, dels kan det leda tanken till att vi får ”rätten” om vi på något sätt visar oss värdiga till det och det är alltid farligt att lämna sådana beslut i människors händer! Det är nämligen väldigt lätt att negera meningen och säga ”du har inte rätt att vara Guds barn”!”

Genom att sina val har översättarna, som jag förstår det , förminskat människans roll jämfört med originaltextens innebörd. Ett val som påverkar läsarens tolkning av den.

Religion är precis som historia, ofta hänger de i hop, viktigt att sätta sig in i för att det förflutna och vår samtid. Men vi måste hela tiden komma ihåg att det inte är objektiva presentationer vi får, vilket exemplet ovan belyser. Gud kan vi ha en relation till, vi ber till hen och uppfattar i bästa fall ett svar, många har behov av att gemensamt uttrycka sin tro. Detta är till stor del det som, vinklat på olika sätt, beskrivs i religionerna. Rleigionen kan vara till hjälp för den enskildes relation till Gud, men kan också vara motsatsen. Den stora faran är när Gud och religionen blandas samman och människor börjar dyrka religionen/samfundet och dess ledare, snarare än Gud. Jag tror att det har varit och är en orsak till konflikter och krig. Men jag har inte glömt en annan stor anledning till krig, längtan efter makt och rikedom. Vilket var en av anledningen till att Martin Luther överlevde och reformationen kunde spridas. Samtidigt visar det att Gud kan förvandla det mindre fullkomliga till något gott, så vi får aldrig tappa hoppet.

Skämt åsido från en återvändare

Jag har nyligen hittat till fb-sidan Pastor Holger, präst i grannförsamlingen. Pastor Holger betonar att vare sig han eller grannförsamlingen finns, vilket är särskilt viktigt för katolska läsare att komma ihåg. Grannförsamlingen och dess präst påminner nämligen inte så lite om den bild av Svenska kyrkan som nu och då förmedlas i katolska predikningar.

Förra hösten meddelade Pastor Holger att han skulle få träffa Påven under dennes besök i Lund. Direkt när jag såg frågorna pastor Holger tänkte ta upp förstod jag att audiensen inte blivit av. För att förklara varför har jag tagit hjälp av pater Svanse, som skulle ha befunnit sig i påveföljets utkant om han existerat, vilket han förstås inte gör.

Pater Svanse, direkt när jag såg att pastor Holger bl.a. ville diskutera teodicéproblemets lösning förstod jag att mötet med Påven skulle ställas in. Kan du berätta för läsaren hur det kommer sig?

– Det var en korrekt iakttagelse och förklaringen är att katolska ledare sedan flera år har ändrat inriktning. Vi tänker inte så mycket på Gud längre. I ärlighetens namn är han mer en bakgrund till våra mässor där vi t.ex. få visa våra vackra outfits. Även Jesus är en tveksam gestalt i mångas ögon. Frågan är om han verkligen var en riktig katolik? Inte minst med tanke på hans märkliga idéer om att inte göra  skillnad på folk och folk…

Fast Kristus har jag absolut för mig nämndes ofta i katolska mässor, så länge jag var kvar i kyrkan.

-Ja, ja men Kristus är uppstånden och talar inte så mycket, om man inte lyssnar noga förstås. Men det jag ville komma fram till är att Katolska kyrkan nuförtiden fokuserar på de vardagsnära frågorna, de som berör många människor. Framförallt är våra ledare väldigt intresserade av vem-som-gör-vad-och-med-vem-i-sovrummen, eller någon annanstans. Och det är kanske inte så konstigt eftersom de flesta av oss präster inte-gör-något-med-någon-någonstans (eller borde inte göra det). Vi försöker helt enkelt göra sexlivet så besvärligt som möjligt för dem som får ägna sig åt det. Någon rättvisa måste det vara här i världen.

Men, med all respekt, är inte det något ni faktiskt borde strunta i, med tanke på att ni talar om något som ni egentligen inte vet så mycket om?

– Det tycker jag inte alls, vi präster går på bio så jag anser nog att vi har tillräckliga kunskaper om hur människors (utsvävande) samliv ser ut.

Fast film är ju fiction, men vi lämnar det. Pastor Holger skriver också att han gärna lärde sig en del av Katolska kyrkan, han nämner celibatets välsignelser.

-Ja det var verkligen synd att vi inte fick möjlighet att berätta mer om det för Pastor Holger och de svenskkyrkliga representanterna under mötet i Lund. Som jag ser det är en stor fördel med celibatet att alla som vill bli präster är välkomna, under förutsättning att man är man och kan tänka sig att leva i celibat. Kyrkan betalar utbildningen som specialanpassas efter studentens förutsättningar (föreläsare som klagar över bristande förkunskaper och läshuvud hos de blivande prästerna blir för övrigt åthutade). Jag rekommenderar alltid de blivande prästerna att satsa på att bo i kollektiv, eftersom man då kan betala någon (kvinna) för att göra allt hushållsarbete, trots att lönen är dålig.

För ovana läsare bör jag förtydliga att pater Svanse med kollektiv nog menar att bli ordenspräst i stället för stiftspräst. Jag tackade för att denne, i katolska sammanhang, ovanligt frispråkige präst tog sig tid för en intervju. Men kom ihåg att p. Svanses raka svar kan bero på att han inte existerar.

Pride – delta eller inte, valet är fritt

Pride 2017 närmar sig slutet och eftersom vi har turen att leva i en demokrati har var och en kunnat välja att delta eller låta bli. Det bästa vore förstås om det inte behövdes något särskilt särskilt arrangemang för HBTQ-personer, attacken på Prideparaden igår visar att det tyvärr inte är fallet.

För min egen del valde jag, som stolt vän, ut två arrangemang som passade mig. I fredags var jag på en fin och tänkvärd gudstjänst i Stora Synagogan som Iréne Nordegren skrivit om på Katolsk Visions blogg. Jag blev glatt överraskad när rabbinen Ute Steyer påpekade att människan i Talmud beskrivs som ett spektrum mellan man och kvinna. Alltså att könsidentiteten kan variera. Jonas Gardells tal, där han bl.a. sade att det omöjliga är det vi inte vi inte kommit på hur vi ska göra, var hoppingivande.

Nu återstår det jag allra mest ser fram emot, Kärlekens mässa kl. 18 i Storkyrkan, kanske ses vi där i mängden. Det blir säkert fullt till sista plats och kommer att vara en på flera sätt varm tillställning!  Så klä dig i svala kläder, ta med en vattenflaska och kom till denna glädjens och kärlekens sändning ut i vardagen.

Filippinska kyrkor öppnas för dem som jagas

Goda nyheter behövs mer än någonsin, inte minst att få läsa om människor som kämpar mot våld och förtryck. UCA News rapporterar att en ekumenisk grupp av biskopar i Filippinerna öppnar sina kyrkor för dem som drabbas av president Dutertes urskiljningslösa våld. Texten är inte så lång, så jag lägger in den i sin helhet. Det är alltså inte alla kyrkliga ledare i Filippinerna som står bakom detta, en del katolska biskopar gör det så vitt jag förstår inte:

An ecumenical bishops’ group in the Philippines announced that member churches will open its doors as sanctuaries for victims of human rights violations.

The prelates made the announcement after Philippine President Rodrigo Duterte urged Congress to extend martial law in Mindanao until December.

The president declared martial law across the southern region of the country on May 23 following a terrorist attack on the city of Marawi.

”The church is always ready to shelter victims of human rights violations,” said Philippine Felixberto Calang of the Philippine Independent Church.

”We never stopped fighting against injustices and violence,” said the Protestant prelate, co-chairman of the Ecumenical Bishops’ Forum.

He said drug-related killings in the country and the declaration of martial law in Mindanao ”promote violence rather than peace.”

Bishop Deogracias Iniguez, retired prelate of Kalookan, said that while some Catholic bishops support martial law ”generally the church stands for the welfare of its flock.”

The prelate admitted that the response of Catholic Church leaders to ”state-sponsored violence” in recent months has been ”slower than what is expected.”

”[It is] not because we are afraid or we are silenced, it is because our church leaders take time to look at every situation closely before passing any judgment,” said Bishop Iniguez.

With just a few days left before Duterte’s State of the Nation Address on July 24, the ecumenical church leaders have voiced their ”dismay” over what they described as the president’s ”unfulfilled promises of peace and order.”

Bishop Calang said the present situation is far from what Duterte promised in his first State of the Nation Address last year.

The prelate said the president’s policies only resulted in the ”persecution of the poor, harassment of human rights defenders, killing of indigenous people, and the militarization of communities.”

Human rights group Karapatan has recorded at least 10 summary executions and 335 illegal arrests since the declaration of martial in Mindanao in May.

Rädda den religiösa mosaiken i Mellanöstern

Under långa perioder har människor med olika religiös bakgrund levt fredligt tillsammans, ja egentligen var det med kristendomens och islams krav på att alla andra måste underordna sig deras tro, som våldet i religionens namn tog fart. Under lång tid fortsatte samexistensen både i Europa och Mellanöstern vilket jag skrivit om i flera tidigare bloggar bl.a. denna.

Nu blir Europa alltmer religiöst mångfacetterat, medan Mellanöstern utarmas i och med att den allt mer hotfyllda situation för minoritetsgrupperna. The Guardian rapporterar gripande om en av de mest utsatta, yazidierna. Det handlar om de kvinnor och flickor som rövats bort av IS, sålts som slavar och våldtagits. Nour som intervjuas i artikeln såldes sju gånger innan hon blev befriad av en yazidisk man som förklädd till IS-anhängare köpte kvinnor och barn på slavmarknaden för att befria dem.  Allt var givetvis inte över med det, kvinnorna måste accepteras av gruppen igen och få möjlighet att komma över de förskräckliga de varit med om. Men hur skulle det gå till?

Yazidiernas högste andlige ledare Khurto Hajji Ismail kom på att man kunde utveckla ritualerna vid den heliga källan i Lalesh i norra Irak till att inte bara gälla vid födelse, vigsel och död utan också som för helande och rening av dem som rövats bort av IS. Han har lyckats få de flesta yazidier att acceptera det, vilket är viktigt för att inte kvinnorna ska förskjutas och värsta fall mördas av de egna.

Även ärkebiskop Antje Jackelén talade under Almedalsveckan om vikten av att hjälpa de utsatta i Mellanöstern och behålla den religiösa mosaiken. Det behövs ett akut stöd, men också långsiktig hjälp med t.ex. utbildning. Ärkebiskopen säger i filmen också att de kristna ledarna hon mötte på sin resa i bl.a. Egypten betonar vikten av fredlig samexistens mellan olika grupper.

Och visst är det så, vi behöver respektera varandra och inte se andra religioners medlemmar i första hand som mål för vårt eget missionerande. Egentligen finns ju kunskaperna om hur man gör för att få det att fungera hos människorna som flytt, det gäller bara att komma ihåg hur man gjorde. Kanske kan en början vara att sitta ner och försöka minnas hur det var och sedan omvandla det till något som kan fungera nu?

Dialogpredikan mellan Antje Jackelén och Daniel Alm

Ärkebiskop Antje Jackelén och Daniel Alm föreståndare för Pingst firade en gemensam gudstjänst i Uppsala domkyrka igår med temat kyrkans enhet. Högtidsgudstjänsten uppmärksammade relationen mellan Svenska kyrkan och frikyrkorna och arrangörer var Sveriges kristna råd tillsammans med Uppsala domkyrkoförsamling och Uppsala kristna råd.

”Gudstjänstens inledningsord talade om kristenhetens splittring i Sverige. Gudstjänstfirarna fick lyssna till personliga vittnesbörd om vad ekumeniska möten betytt för deras fortsatta liv. Under gudstjänsten medverkade en ekumenisk kör och flera kyrkoledare deltog med bön och bibelläsning.”

Jag tror att den här typen av ekumeniska möten är viktiga och kan skapa förståelse och gott samarbete. Däremot tror jag inte att man ska sträva efter en kyrka. Människor är olika och har olika behov, några behöver stöd i en reflekterande tro där frågorna är viktigare än svaren, för andra är det viktigt med tydliga regler för hur man ska leva. Det måste finnas plats för olika uttryck, däremot är det viktigt att respektera varandra och inte ägna sig åt smutskastning av andra samfund. Ekumeniska möten och gemensamt mäss- eller gudstjänstfirande är viktigt för att undvika vi (som har rätt)och de (som tror fel)-tänkandet.

Det här gäller förstås i förhållandet till andra religioner också. Respekt för att vi är olika och har olika bakgrund. Generellt sätt tror jag att människor mår bäst av att vara i det religiösa sammanhang de vuxit upp i, om det inte är fundamentalistiskt och sekteristiskt förstås. Det visar inte minst den folkliga motviljan mot nya religioner som kommit till uttryck inte minst här i Sverige och som jag skrivit om i andra bloggar.