Hur kan man tro att de avvecklade vårdvalen inte ska drabba patienterna?!

Avvecklingen av vårdvalen i Region Stockholm drabbar många patientgrupper. Amelie Tarschys Ingre och Robert Beronius båda (L) räknar upp flera i en debattartikel i Norrtälje tidning.

En mottagning jag själv har erfarenhet av är Aleris handkirurgimottagning på Nacka sjukhus. Jag tyckte att det fungerade bra där, även om det uppenbarligen var hårt tryck. Min remiss var prioriterad och det tog ganska precis en månad innan jag fick träffa handkirurgen och sedan ytterligare en till operationen, som också den var prioriterad. Nu har Södersjukhuset den enda handkirurgimottagningen inom den offentliga vården. Hur långa blir väntetiderna då?

Även vårdvalet allergologi läggs ner och en mottagning, Praktikertjänsts, på Kungsholmen har stängt i förtid. Hur ska det gå för patienterna då? Jag har från en kontakt med god insyn fått höra att allergologi inte ingår i läkarnas grundutbildning. Så allmänläkaren på vårdcentralen har kanske inte ägnat någon tid alls åt allergologi. Inte konstigt att de säger så märkliga saker då. Och inte konstigt att många allergiker är under- och felbehandlade. Samhällets kostnader för pollenallergiker var 2020 13 miljarder kronor! Den största delen stod nedsatt arbetskapacitet för. Det måste inte vara så, men det kräver att patienterna får träffa kompetenta läkare. Det får ännu färre göra nu.

Sedan har vi då ME/CFS där all specialistvård försvann med det skrotade vårdvalet. Mottagningen för patienter med postcovid har fått i uppdrag att utreda, inte behandla de här patienterna. Det är mest extremt också för att vårdcentralerna som S, C med stöd av V bestämt ska behandla ME/CFS vägrar göra det. Patienterna har hamnat i ett limbo. Vänsterpartiet har haft ett möte med RME- Stockholm och ska försöka undersöka och förstå vad som har gått fel. Hur kan de ha missat alla farhågor som framfördes innan beslutet om de nedlagda vårdvalen togs?

Jag tror att både V, S och C i Region Stockholm har det hett om öronen nu. Patientföreningarna ligger på, uppmanade av arga medlemmar. Kanske t.o.m. media vågar sig på kritiska granskningar av regionens hårda och faktist oschyssta behandling av fler än Psoriasisföreningen i Stockholm.

Gå nära för att förstå sjukvården

Helt plötsligt gör Dagens Nyheter ett reportage om sjukvården som är ett skolexempel på hur det ska se ut. Det gäller nedläggningen av Psoriasisföreningens fyra mottagningar i Stockholm. Reportern är på plats och låter personal och patienter beskriva konsekvenserna. Det vill säga att patienter står utan ljusbehandling när avtalet med regionen upphört och Psoriasisföreningen gått i konkurs.

Men inte nog med det reportaget fortsätter med att föreningens representant berättar om kontakterna med regionen där alla politiker varit positiva.

Talla Alkurdi (S) som, inom parentes sagt, tagit på sig rollen som bulldozer i regionstyret ges också utrymme att säga att inga löften getts. Patienterna hänvisar hon till de 14 hudmottagningarna i vårdvalet. En representant från en av dessa intervjuas och berättar att de inte kan erbjuda ljusbehandling eftersom det har varit Psoriasisföreningens nisch.

Konsekvenserna av det uppsagda avtalet och politikernas slingrande blir tydligt när reportern går nära och följer upp hela vägen. Inte bara accepterar påståenden som sanning.

Tyvärr är det inte så här artiklarna om de avvecklade vårdvalen, eller vård rent allmänt, brukar se ut. I stället är det snarare som det om bl.a. allergologi i Mitti, som ändå försöker problematisera. Men det blir för distanserat. Det nämns att läkare inte kommer att återvända till den regiondrivna verksamheten. En intervju med en läkare som väljer att gå i pension hade ökat förståelsen för konsekvenserna. Likaså borde åtmonstone en av patienterna som helt plötsligt står utan specialistvård intervjuas. Kan man få någon läkare från mottagningarna som helt plötsligt får ännu fler patienter att uttala sig.

Men inte minst granska vårdcentralerna som många patienter hänvisas ( förvisas) till. Vad har de för kompetens? Om de hänvisar till en specialistsjuksköterska, är det verkligen ok? Följ upp hälsoutvecklingen. Här har förstås patientföreningarna en roll att spela och ett sätt att visa sig relevanta.

Sjukvården behöver stabila förutsättningar

Det fungerar inte med en sjukvård där förutsättningarna helt plötsligt ändras pga de styrande politikernas ideologi. Det är smärtsamt tydligt både för patienter och professionen i Region Stockholm.

Nya lösningar behövs och tror jag helt utanför den offentliga sjukvården. Alternativvården erbjuder redan medlemskap som ett sätt att sprida kostnaderna. Kan det vara något även för skolmedicinen?

Går det att skapa sjukvårdsförsäkringar för kroniskt sjuka? Många av oss drabbas av de indragna vårdvalen. En försäkring för patienter som gått på privata specialistmottagningar och ofta har en väl kontrollerad sjukdom borde vara möjlig. Jag gillar inte uttrycket vända på varje sten, men här gäller det verkligen. Det handlar om patienters hälsa, vårdanställdas vilkor. På längre sikt också om att vårdyrkena blir mindre attraktiva. Och det är bråttom!

Det senaste i raden av larm kommer från Psoriasisföreningen i Stockholm som pga av det nedlagda vårdvalet för specialiserad hudsjukvård tvingats stänga sin mottagning och gå i konkurs. 5 000 patienter som gör 70 000 besök drabbas skriver DN. Vårdvalen kostar för mycket och når inte de mest behövande anser de styrande politikerna. De nämner inte att det krävs remiss till de flesta specialistmottagningar numera. Problemet är alltså inte att icke-behövande får vård utan att det finns för liten kapacitet. Dessutom borde man räkna på kostnaderna för besöken på vårdcentralen, ofta 5-6, innan någon remiss skrivs.

Protester – gör att hoppet lever för Stockholms sjukvård

Min förra blogg slutade med att det är viktigt att våga hoppas, att inte ge upp fast det ser mörkt ut nu när många vårdval försvinner och likaså de sk avtalsläkarna. Det blir inte många specialister kvar för oss patienter som är hänvisade till den offentliga vården.

Tidningen Näringslivet har intervjuat en patient som lider av migrän och som frågar vart vart hon ska ta vägen nu när vårdvalet specialiserad neurologi försvinner. Den ställs till Talla Alkurdi (S) när Huvudvärksföreningen i Stockholm har möte. Några bra svar ges egentligen inte. Enligt Alkurdi är anledningen till att vårdvalet tas bort inte ideologisk (det betyder att hon trots allt inte är helt okänslig för kritik) utan i stället att vården inte fungerar. Köerna är för långa och tanken är att samla neurologerna i regionens egen verksamhet. Men så lär det inte bli enligt neurologerna själva:

”- Jag tror att man gjort ett misstag om man tror att vårdvalsneurologerna per automatik ska flytta till sjukhusen. Många av oss som jobbar i vårdvalet är 60 plus och kommer i så fall att sluta i förtid eller göra andra saker. Vi har några yngre kollegor som jobbar hos oss också och de har ju valt det här för att de vill slippa jourer, av olika skäl, säger Tor Ansved, som är specialistläkare och verksamhetschef för en av de fristående vårdvalsklinikerna, till Tidningen Näringslivet.”

Även en neurolog, Karolina af Edholm, på Danderyds sjukhus som är regionägt tror att antalet neurologer kommer att minska.

Behandlingen av de neurologer som är verksamma privat och som började granskas av regionens Hälso- och sjukvårdsnämnd direkt efter valet 2022 liknar närmast trakasserier. Däremot granskades inte kliniken vid Danderyds sjukhus som också ingår i vårdvalet. Man hittade brister i journalföringen, men politikerna brydde sig inte om de uppgifter HSN man begärt och också fått in.

En av Talla Alkurdis invändningar mot vårdvalet är att ”fel” patienter får vård. Frågan är om hon inte förstår eller struntar i att det är den goda vården som gör att de mår så pass bra. Karolina af Edholm förklarar:

”I samband med Huvudvärkföreningens möte berättar hon att granskningarna genomgående slagit ned på att behandling av migränpatienter som klarar av att jobba inte är medicinskt motiverad (för specialistvård), trots att det är just den återkommande behandlingen som gör det möjligt!”

Det ser inte bättre ut än att Hälso-och sjukvårdsnämnden i Region Stockholm fick i uppdrag att hitta brister hos de privata neurologerna inom vårdvalet, både kliniker och de enskilda avtalsläkarna. Därefter bestämde sig politikerna i majoriteten att dra in vårdvalet och hänvisa till HSN. Kort sagt, de fular sig. Och det är förmodligen lika illa andra specialiteter inom vårdvalet.

Även smärtforskaren Eva Kosek, verksam vid Karolinska institutet och Uppsala universitet tar upp frågan om specialistsjukvård i podden Medicinvetarna. Det finns så få smärtkliniker i Sverige, så vilka ska ge de här patienterna vård? Vilket i sin tur förutom att minska lidandet är ekonomiskt fördelaktigt för samhället.

Man kan undra om det måste bli mycket sämre innan det blir bättre? Eller så går det i allt snabbare takt mot att alla som kan har sjukvårdsförsäkringar, medan fattiga är hänvisade till en medicinskt undermålig primärvård?

2023 ett annus horribilis för sjukvården

Nu tog jag i som skrev ”hemskt år” i rubriken. Det finns förstås positiva saker att säga också. Under 2023 har det fortfarande funnits god specialistvård i Region Stockholm. Men på andra håll i landet är det sämre ställt. En hel del lovande forskningsresultat har presenterats, frågan är dock hur de implementeras i vården?

Det som främst gör att 2023 ur sjukvårdsperspektiv är hemskt är de politiska beslut som har tagits. Beslut vars konskvenser börjar märkas 2024. Här tänker jag på avvecklingen av ett antal vårdval i Region Stockholm och att patienter i ännu högre grad är hänvisade till primärvården. Något som även påverkar resten av landet.

Från patientorganisationer kommer krav på kompetenshöjning i primärvården. Det senaste jag läste är en debattartikel i Dagens Medicin där Nätverket för gynekologisk cancer efterlyser högre kunskap i primärvården om äggstockscancer. Varför de inte kräver att kvinnor ska ha tillgång till gynekologer kan man undra.

Det finns ingen nationell plan för kompetensutveckling i primärvården. Bara erbjudande av kurser. Möjligen har ansvariga politiker kommit fram till att det förstnämnda inte går att genomföra.

I stället verkar tanken vara att specialister på olika områden i stället för att träffa patienterna ska instruera allmänläkare. I bästa fall är det, i resursbristens sjukvård, två läkare som ägnar sig åt en patient och där specialisten deltar digitalt. I sämsta fall ber allmänläkaren om råd, med risken för att viktig information inte kommer med.

Upplägget har flera svagheter. Det är förstås resursslöseri med en lärare som bara undervisar en elev. Dessutom går det kanske ett bra tag innan allmänläkaren har en patient med liknande symtom och får möjlighet att repetera. Sedan bygger det på att den enskilde allmänläkaren förstår att hen måste be om hjälp. Den insikten om sina begränsningar vågar jag lova att inte alla har.

Det betyder att det till stor del är turen som avgör om en patient får rätt diagnos och behandling. Vården blir mer ännu mer ojämlik än idag.

Om nu patienten alls får träffa en läkare. Många vårdcentraler har löst kraven på kompetenshöjning med det billigare alternativet specialistsjuksköterskor. Undersköterska blev en skyddad titel i år och är förstås allra billigast. Det har redan börjat komma artiklar om hur bra det är för patienten att få träffa en sådan…

Det som väntar är en allt torftigare bassjukvård, vilket leder till att fler blir sjukare och dessutom fattigare eftersom det blir allt svårare att bli sjukskriven.

Jag är övertygad om att antalet sjukvårdsförsäkringar kommer att öka. Eftersom det blir förutsättningen för att få god vård.

Så ser framtiden ut om inte fler människor börjar kämpa emot försämringarna förstås. Hoppet är det sista som överger människan och jag tror att det går att vända utvecklingen. Men då måste fler patienter, vårdpersonal och alla andra säga ifrån.

Försiktig ökning av belastning vid postcovid…

-Du kan öka belastningen, men försiktigt, sade min hjärtläkare i slutet av besöket. Han hade då kommit fram till att det nog är postcovid eller post-något-annat-virus jag har fått.

Detta efter att han lyssnat ordentligt på det jag berättade om när jag blev dålig och mina symtom och en noggrann undersökning bl.a. ultraljud på hjärta och kranskärl. Som tur är var det inget mer fel än det vanliga. Men eftersom jag ibland blir andfådd när jag går ska jag längre fram få göra ett belastningstest, alltså cykla på en motionscykel.

Förutom yrseln, hade mitt tidigare kontrollerade höga blodtryck höjts och astman kräver mer medicin, jag har varit trött, haft ont i huvud, leder och muskler. Symtom som kom efter en riktigt besvärlig förkylning/covid i somras. Ytterligare en förkylning i oktober gjorde definitivt inget bättre.

Men nu är alltså frågan vad att öka belastningen försiktigt innebär? Inte att promenera en halvtimme på en väg som var plan eller hade nerförsbackar, som jag gjorde förra helgen, i alla fall. Det blev en förvånansvärt stor försämring. Yrseln kom tillbaka, men roterande och på morgonen, kroppen har värkt likaså huvudet och jag har stundtals mått illa och varit trött. Igen.

Jag hade gärna velat komma till en postcovidmottagning som den på Huddinge sjukhus. Där det finns olika specialister. Men det krävs att vårdcentralen har utrett och försökt rehabilitera en. Problemet är att ”stjärnan” jag träffade på vårdcentralen överhuvudtaget inte tänkte i banorna postcovid. Trots att han fick höra samma historia som de senare läkarna. Än mindre utredde han eller försökte rehabilitera.

Och sämre kommer det att bli förstår man av den styrande majoritetens beslut att lägga ner flera vårdval. Den ”ofrivilliga eremiten” redogör för innebörden av besluten som rör postinfektösa tillstånd i en blogg där det också finns länkar. Det är tur att andra orkar ta fram material och länkar när man själv inte gör det!

Försämringen ligger så vitt jag kan se i att färre personal ska ta hand om fler patienter. Det blir hopslagna mottagningarna för postinfektösa tillstånd som postcovid och ME. Eller rättare sagt färre patienter får alls möta experterna på ens sjukdom, dessa ska i stället i första hand vara konsulter för läkarna i primärvården. Det vill säga de som alls lyckats ställa diagnosen postcovid eller ME/CFS. Risken är att viktig information missas om allmänläkaren ska berätta om patienten. Alternativet är att patienten är med när allmänläkaren talar med t.ex. kardiologen. Men hur smart är det att två läkare samtidigt ägnar sig åt en patient i en region som har dålig ekonomi???

Ja, men då lär sig allmänläkaren samtidigt. Kanske det om vederbörande dagligen träffar patienter med t.ex. postcovid. Men på en vårdcentral kan det förstås gå lång tid mellan varje patient med en viss sjukdom. Och vi vet ju alla att det man gör sällan glömmer man. Så att det här beslutet kommer att leda till dyr och dålig vård är ingen vågad gissning.

Psykiatrin – framtidens sjukvård är redan här

Vart är sjukvården på väg? Vilka möjligheter att få vård finns om några år?

Region Stockholm skrotar i rask takt specialistvården genom att avveckla vårdvalen. I viss mån ska man bygga upp och utöka den egna specialistvården, men många fler patienter kommer att hänvisas till primärvården. Där man säger att kompetensen ska höjas. Hur det ska ske kan ingen svara på.

Så hur kommer då patienternas och personalens verklighet att förändras? Troligen som det redan sedan många år är i psykiatrin. Där är de patienter och anhöriga jag haft kontakt med överens om att man måste betala privat för att få god vård i rimlig tid. Vårdcentralerna har ofta psykologer, men det är bara KBT som erbjuds och det passar inte alla. Och bara ett begränsat antal tillfällen.

Så det som våra skattepengar kommer att ge är, en oftast utmärkt slutenvård på sjukhus och en i allmänhet undermålig primärvård. Nivåerna däremellan får patienterna i stor utsträckning stå för själva via försäkringar, här skulle alternativ för kroniskt sjuka behövas. Eller så får man betala helt själv. Det blir som med tandvården, många kan på ett eller annat sätt klara det. Men en stor minoritet gör det inte.

Det här alternativet gör att läkaryrket fortfarande blir attraktivt. Chansen att få jobba med en specialitet man är intresserad av är ändå stor.

Alternativet att några få blivande läkare kan hoppas på att få bli det de vill, är sämre. Om allmänläkare är vad som gäller kommer begåvade ungdomar att välja ett annat yrke. Och det går med läkare som det har gjort med lärare. Det vill säga utför.

Den goda sjukvården i Region Stockholm är hotad

Det finns god vård i Region Stockholm, även för patienter med svårbehandlade åkommor. Men den kommer att raseras i snabb takt om den rådande majoriteten i landstingshuset får som den vill.

Ekonomin för regionen är minst sagt ansträngd, men att då av ideologiska skäl lägga ner de verksamheter som har hög medicinsk kompetens, för att i viss mån bygga upp en regiondriven är inte så begåvat. Märk väl i viss mån, för merparten av patienterna kommer att hänvisas tillbaka den primärvård de en gång kom ifrån. Till vårdcentraler som inte kunde hjälpa dem då och knappast har mer kompetens nu.

När jag läser pressmeddelandena på Region Stockholms webbplats hittar jag ett som det har varit tyst om och gäller patienterna som har lymfödem. Även där ska vårdvalet för planerad specialiserad rehabilitering tas bort 2024. Förklaringen som ges är följande:

”Vårdvalet planerad specialiserad lymfödemrehabilitering startade 2010, men antalet patienter som tagits emot har minskat under senare år. Det kan bland annat bero på att en av de tre vårdgivarna inom vårdvalet sade upp sitt avtal 2020. Nu har även de båda andra sagt upp avtalen till maj respektive augusti 2023.”

Men varför har då vårdgivarna sagt upp avtalen? Förklaringen verkar vara att ersättningen är för låg. I alla fall ser det ut så i pressmeddelandet avslutning:

”För att minska risken för det glapp i vårdutbudet som kan uppstå innan tilläggsavtalets verksamhet startat har beslut tagits om ökad ersättning i vårdvalet. Det bedöms kunna få de vårdgivare som sagt upp sina avtal i år att överväga fortsätta bedriva verksamhet under vårdvalets 12 månaders uppsägningstid.”

Det ser alltså ut som om ersättningen sänkts så mycket att seriösa aktörer inte längre anser att de kan bedriva verksamheten. Och nu tänker regionen tillfälligt höja den till acceptabel nivå för att rädda sitt eget ansikte.

Den här försämringen har inte fått särskilt mycket uppmärksamhet. Att lyfta fram vad som händer i ljuset och skapa opinion är viktigt och det har gjorts när det gäller ME/CFS och stressmottagningarna. Man ska inte underskatta sina möjligheter att påverka, även om det är långt till nästa val.

Alternativet är att vård av hög medicinsk kvalitet bara blir tillgänglig för den som har möjlighet att betala extra för den. Bland patienter med stressrelaterade åkommor finns en hel del högpresterande personer som kan det. Jag tror tyvärr också att marknaden för tvivelaktiga alternativa behandlingar tyvärr också blir större.

Viktigt att ta diskussionen om man har goda argument

Vet man med sig att ens argument faktiskt inte håller, ska man inte diskutera. I stället gäller det att vara en stendöv megafon. Den regeln följs i stort sett alltid.

Har man däremot goda argument och forskningsresultat att luta sig mot, är det värt att ta obehaget det ibland kan föra med sig diskutera. Är man flera går det att föra resonemanget vidare i kommentarsfälten. Det finns många tysta läsare i sociala media, som kanske inte har någon särskild åsikt ännu. Och det känns också bättre att veta att man gjort sitt bästa i stället för att bara ge upp. Trots det är många som skulle kunna tillföra ett ämne något positivt tysta.

Jag tror inte att Talla Alkurdi och de andra i majoriteten i Region Stockholm hade räknat med så mycket motstånd från både läkare och patienter när de gick ut med att vårdvalet för smärta, utmattning och ME/CFS ska avvecklas 2025. Här är ett inslag på SVT-Nyheter där det framgår att det finns 10 smärtkliniker i Stockholm. Här är det en patient som berättar hur bra vården fungerat och en läkare på Capio Spine Center som uttrycker sina farhågor om konsekvenserna av det indragna vårdvalet.

Faktum är att inte heller allmänläkarna är glada över förslaget. Det framgår om man läser kommentarerna till den här artikeln i Läkartidningen. Det är inte ofta de medger att de saknar kompetens, men här är ett undantag. Politikerna räknar med att 2/3 av patienterna ska få tas om hand i primärvården och 1/3 på sjukhus eller i psykiatrin. De sistnämnda har redan nu långa köer och vill förmodligen inte ha den här krävande patientgruppen också.

I bästa fall kan det motståndet göra att den dåliga idéen faktiskt skrotas. Det sätter hur som helst press på politikerna. Ska den här vården hålla en någorlunda hög medicinsk kvalitet så sparas inga 300 miljoner kronor. Så det är värt att kämpa om man har goda argument.

Kommer vården att försämras för patienter i Stockholm med smärta och utmattning?

En ofrivillig eremit uppmärksammar i ett inlägg på sin blogg att den styrande majoriteten i Region Sockholm vill avveckla vårdvalet för patienter som behöver specialistvård för smärta och utmattning. Ett vårdval som enligt Talla Alkurdi hälso- och sjukvårdsråd kostar för mycket, över 300 miljoner kronor per år.

Det här är en resurskrävande patientgrupp och mycket forskning återstår för att vården ska bli riktigt bra och effektiv. De ansvariga talar om att säkerställa att det finns specialistmottagningar redo när vårdvalet avvecklas 2025. Med vilken personal kan man undra? Är tanken att de som jobbar hos privata arbetsgivare inte ska ha något annat val än att jobba hos regionen?

Det står i förslaget att psykiatrin och primärvården ska få mer resurser. Men det är inte pengar som fattas utan kompetent personal framförallt i psykiatrin. Många patientgrupper kräver kompetenshöjning i primärvården, men är det ens möjligt för läkarna att hinna fortbilda sig inom allt de borde behärska? Hur stor är risken att smärt- och utmattningspatienter liksom många andra kroniker får en specialistsjuksköterska som i praktiken medicinskt ansvarig. Det blir inte god vård, men förstås billigt.

Om förslaget röstas igenom den 21 februari bör det betyda att t.ex. Bragée kliniker drabbas. Där bedrivs inte bara vård, utan också forskning. Björn Bragée hör även till dem som kämpar de här patienterna, som ofta får sina symtom bagatelliserade och blir felbehandlade. Det vore väldigt olyckligt om den verksamheten inte var tillgänglig för Stockholmarna.

Kanske räknar politikerna med att det ska gå lätt att dra ner på insatserna för den här patientgruppen där kvinnor är i majoritet. Men faktum är att de är stridbara och nog beredda att kämpa för att få behålla den goda vård som finns.