Det läkaren kan göra själv blir gjort

Det finns fortfarande god vård, kan jag återigen konstatera och det som också slår mig är att undersökningar en läkare kan göra själv, de blir gjorda.

En av mina läkare har gått i pension och jag har nu placerats hos en hjärtläkare. En väl fungerande vårdmottagning arbetar strukturerat, så det var ett gott tecken när jag först hämtades av en sköterska för att ta ekg och blodtryck. Sedan träffar jag då doktorn som konstaterar att det nu var rätt många år sedan det gjordes ett ultraljud på mitt hjärta. Vi gör det nu. Vilket visade sig vara bra, ett mindre fel har uppstått sedan senast. Inget man behöver göra något åt, mer än att övervaka så att det inte blir sämre.

På hemvägen tänker jag på vilken tur jag har haft i vårdlotteriet! Jag har en doktor som klarar att göra en hel del på egen hand. Det hade jag tidigare också, men med en lite annan inriktning som passade då för åtta år sedan när hjärta och kärl var grundligt undersökta.

Jag har ju haft tur mer än en gång, även min allergi-och lungläkare klarar mycket själv. Det innebär bl.a. att jag, till skillnad från många andra astmatiker, får göra spirometri en gång om året för att kontrollera hur lungorna fungerar. Anledningen är sannolikt att min doktor gör den själv under besöket.

Men ska verkligen läkare göra sådant, kanske någon invänder. Jo men jag tycker det, inte minst för att man då ofta kan göra allt vid ett besök. Inte minst viktigt nu i pandemitider. Patienten slipper också orolig väntan på resultatet, man får det direkt.

Det är för övrigt bättre att använda läkares kompetens till det de är utbildade för än att doktorn spelar dragspel för sina patienter. För även om det är uppskattat, frågar jag mig vad som inte blir gjort? Besöket på ca 20 minuter behöver användas effektivt för de symtom/den åkomma patienten söker för. Musik och samvaro finns det andra som kan stå för.

Tänk om det gjordes reportage om de kunniga specialistläkare som arbetar noggrant och strukturerat under ett besök. Men det är klart de kanske inte skulle bli glada över uppmärksamheten, patientrycket är högt nog som det är. För #bravårdbehöveringenreklam.

Användbar lathund för misstänkt cancer

Material som riktar sig till läkare i primärvården kan så gott som alltid användas av patienterna. Så också en lathund för att upptäcka cancer i primärvården som onkologen och allmänläkaren Marcela Ewing tagit fram och som finns på Regionalt cancercentrum västs webbplats.

Här kan man gå in på olika symtom t.ex. blödning, var det blöder, ytterligare symtom och inte minst viktigt, ytterligare utredning. Eftersom tid är en viktigt faktor när det gäller upptäckt av cancer, är det smart att läsa kolumnen längst till höger. Där kan man se om det rör en specialist man kan söka direkt till t.ex. en hudläkare om det är huden som blöder. Då slipper man omvägen över vårdcentralen. Även de standardiserade vårdförloppen, som jag också nämnt tidigare, är användbara för patienterna.

Den som är hänvisad till primärvården behöver själv veta så mycket som möjligt, det har jag förstått av dem som går där. Annars är risken stor att det blir fel och för en del sjukdomar, som cancer, är avvaktan och felbehandlingar ödesdigert ur patientens synvinkel.

I sociala media har det den senaste tiden dykt upp flera inlägg med budskapet att 70 % av alla cancer upptäcks i primärvården. Ibland med tillägget att den första misstanken fattats i primärvården. Det underliggande budskapet är, ge oss mer pengar så upptäcker vi alla. Man bygger resonemanget på den studie, av Marcela Ewing som jag nämner i inledningen gjort för Cancerfonden.

Egentligen är uppgifterna rätt ointressanta, äldre personer som ofta får cancer har sällan något annat alternativ än primärvården. Så att misstankarna om cancer uppstår där är inte så konstigt. Det kunde vara intressant med en studie om hur många som upptäcks av läkare som arbetar med försäkringspatienter, där man återfinner yngre personer.

Det viktiga är i stället hur lång tid som går mellan första vårdkontakt och cancerdiagnos. Där visar en sökning på nätet att det har även media förstått, däribland Aftonbladet. De skriver om studien under rubriken Få cancerfall upptäcks på vårdcentraler. I själva verket går det i genomsnitt sex månader och sex besök på VC innan läkaren fattar misstanke om cancer. Det tar på tok för lång tid anser alla intervjuade i artikeln. Läsaren inser också att mer resurser i form av fler allmänläkare inte är lösningen. I artikeln föreslås i stället algoritmer som går igenom journalerna och sorterar ut patienter där man kan misstänka cancer. Och skickar dem till en lämplig specialist t.ex.en hudläkare vill jag tillägga. Lathundarna är ett annat sätt att överbrygga bristen på kunskap på vårdcentralerna. Men kanske är de mest användbara för patienterna.

Lösningen är förstås att patienten snabbt kommer till en läkare som har erfarenhet av t.ex. hud (eftersom jag nu tagit det som exempel) och inte bara kan utesluta sjukdomar utan också ställa rätt diagnos och ge rätt behandling.

Hade färre covid-19-patienter blivit svårt sjuka om de fått kompetent vård tidigare?

Sverige är ett land med jämförelsevis få vårdplatser per invånare, jag vet att en del debattörer påstår motsatsen, att vården istället är ”sjukhustung”. Statistiken visar dock något annat. Emanuel Karlsten, krönikör på GP skrev i mars en pedagogisk blogg om utgångsläget inför coronapandemin. Sverige med 2,2 vårdplatser per 1000 invånare, återfinns långt ner på listan. I toppen ligger Japan, Sydkorea och Tyskland, länder som alla klarat coronapandemin bra.

För en vecka sedan visades dokumentären Berättelser från frontlinjen-kampen mot coronaviruset, den ligger nu på SVT-Play och är väl värd att se. Ett filmteam har under våren följt vårdpersonalen på bl.a. Akademiska sjukhuset i Uppsala och hur de försöker skala upp en redan ansträngd vård, med brist på vårdplatser, för att möta den kommande pandemin. Filmteamet dokumenterar hur läkare, sköterskor och undersköterskor sliter med att ge bra vård iförd obekväm och varm skyddsutrustning. Som det dessutom är brist på.

Det man bara anar är vad som hänt patienterna innan de, ofta med svåra andningssvårigheter, kom till en vårdavdelning eller till IVA. Vi möter en kvinna som försökt få in sin far till sjukhuset, men när det väl lyckas är hans lungor så skadade att han snart avlider.

Det hårda urvalet blir begripligt när man ser ambulanserna som står på kö vid ett sjukhus för att få lämna patienter. I sociala medias kommentarstrådar och artiklar i tidningar beskriver människor sina närmast hopplösa försök att få vård, fast de bevisligen är rejält sjuka.

Det är som sagt begripligt med tanke på utgångsläget, men det är verkligen inte sjukvård värd ett rikt land som Sverige. Man verkar nu bara gå efter hur personen syresätter sig och först när nivån är för låg är det aktuellt att få komma till sjukhus. Då är lungorna redan hårt ansträngda eller skadade av all hosta och det finns en gynnsam grogrund för bakterier.

Det är värt att undersöka om en mer aktiv och kompetent behandling tidigare i sjukdomsförloppet, inte minst för att dämpa hostan, gör att patienterna klarar sig bättre. I den bästa av världar får patienten tidigt vård av lämpliga specialister t.ex. på lungsjukdomar. Men det realistiska nu är väl till att börja med att få vårdcentralerna att åtminstone öppna igen och sedan ge läkarna där en checklista som de ska hålla sig efter. Det är inte vård med den medicinska säkerhet vi borde ha, men vad gör man?

Sedan måste regionpolitikerna öka antalet vårdplatser, öka antalet öppenvårdsmottagningar på och utanför sjukhusen. Och kommunerna naturligtvis göra något radikalt åt äldreomsorgen, där det är alltför vanligt med låg kompetens från läkare (allmänläkare) till personalen på golvet, som ofta inte har någon utbildning alls. Mycket behöver göras för att vi ska vara bättre rustade när nästa pandemi kommer.

Edit 2020-06-05

Föga förvånande är det fler än jag som funderat på hur man kan undvika att patienter blir svårt sjuka i covid-19. Läkartidningen har intervjuat infektionsläkaren Karan Golestani som berättar att man är extra uppmärksamma under den andra veckan patienterna är sjuka, då försämringen brukar komma. https://lakartidningen.se/aktuellt/podd/2020/06/lakare-nu-borjar-man-fa-en-kansla-for-vilka-som-riskerar-att-forsamras/

Det här gäller så vitt jag förstår patienter som ligger inne på sjukhuset. Nu återstår bara alla som inte är där (än). När får de en bedömning av verkligt kompetenta läkare och inte bara allmänläkarna på VC?

Coronapandemin – enerverande långsam ökning av testning

Vad är det som gör att just Sverige har så otroligt svårt att få upp antalet tester för coronaviruset, andra länder har ju lyckats utmärkt med att testa brett? Jag ska inte säga att jag kan svara på den frågan, men det faktum att olika aktörer har kunnat skylla på någon annan är säkerligen en orsak.

På dagens presskonferens hos Folkhälsomyndigheten sade i alla fall Emma Spaak från Sveriges Kommuner och Regioner är att det är de som har ansvaret för testkapaciteten. Något man kan tycka att de borde ha varit på det klara med från början, det är ju ändå regionerna som har ansvaret för sjukvården. Emma Spaak tyckte inte att antalet tester som görs är så viktigt, utan att de ska vara ändamålsenliga. Vad det innebär undrar säkert de sjuka Stockholmare som har hänvisats från 1177 till primärvården, i värsta fall i ett närmast hånfullt tonläge, för att där mötas av beskedet att vårdcentralen har stängt under coronapandemin. Det låter inte förtroendeingivande och SKR, det är inte som ni hävdar att människor måste lita er, utan det är ni som måste visa att ni är värda förtroendet. Karin Tegmark Wisell som idag representerade FOHM och i mitt tycke gjorde det mycket bra, inskärpte att kapaciteten, alltså antalet tester är viktigt.

Vad är då problemet? Tja, enligt de inblandade är det logistiken, på vilket sätt den skulle skilja sig från hur man löser det vid andra provtagningar är svårt att förstå. Ja, förutom mängden då. Men även ”vanliga” prover ska tas, testas, journalföras och resultatet kommuniceras till patienten. Varför inte skala upp de befintliga rutinerna? Tyvärr har ingen journalist ställt den frågan.

Där den offentliga sjukvården inte fungerar, står de privata vårdgivarna redo med alternativ. För den som kan betala hela kostnaden själv. Det är då främst patientnära tester av växlande kvalitet, man kan läsa mer om dem på FOHM:s webbplats. Det grundläggande kravet man ska ställa är att testerna ska vara CE-märkta, men många forskare varnar ändå för att de, främst antikroppstesterna, inte är tillräckligt känsliga.

Jag bokade in ett besök av en läkare från Mobila Doktorn (lägg märke till att där liksom på många andra håll är man noga med att skriva specialist i allmänmedicin, medan andra läkare nöjer sig med att t.ex. vara akutläkare) för att göra ett test som mäter pågående infektion och antikroppar. Det funderade på det hela taget bra och jag hann få en hel del information av läkaren som gjorde testet, medan vi väntade på svaret. Det jag inte visste då (men har dubbelkollat) var att mängden antikroppar når en topp några veckor efter infektionen och sedan minskar. Så ju längre man väntar desto känsligare test krävs för att fånga upp dem. Däremot vet jag ju sedan tidigare att inga test är 100% säkra, men hade tagit reda på att de antikroppstester som finns nu är pålitliga om de visar positivt resultat. Blir svaret, som för min del, negativt kan det betyda att man inte har haft covid19 eller att nivån av antikroppar är för låg för att testet skulle reagera på det.

Var det värt pengarna? Jag skulle förstås hellre ha gjort ett skattefinansierat test då när jag var sjuk, men det var inte att tänka på. Jag skulle också hellre göra ett mer känsligt test för antikroppar på något skattefinansierat labb. Är det ont om resurser behövs inte så mycket mer än provsvaret. Men när nu Region Stockholm inte gör sitt jobb, så är jag glad att jag har råd att betala själv. Det är trots allt bra att veta att jag även i fortsättningen måste vara försiktig, även om det bästa förstås hade varit att ha fått ett positivt svar.

Jag hoppas verkligen att det i nästa val finns fler partier än KD som vill förstatliga sjukvården, för så här kan vi inte ha det.

Patienter för bättre vård – facebookgrupp

Jag har letat efter en Facebookgrupp med patienter som helt enkelt vill ha en bättre och mer varierad sjukvård. #Valfri vård lät bra, men valfriheten gäller bara alternativ vård, #Sjukvårdsupproret ombildades snabbt till #Försäkringskasseupproret och medlemmarna var inte så intresserade av att diskutera orsaken till att de var långtidssjukskrivna. #Stockholms sjukvårdsupprop, drivs av vårdanställda som gör en viktig insats genom att visa på den kaotiska situationen på sjukhusen. Däremot nämner de sällan var ifrån patienterna som trängs på akutsjukhusen kommer. Trots att detta skulle visa vad som behöver göras åt vården.

Eftersom ingen annan gör det, överväger jag att starta en grupp där patienter helt enkelt berättat sin vårdhistoria. Kom sjukdomen/skadan som en blixt från en klar himmel, var det först efter fyra besök på Vårdcentralen som patienten ”fick” komma till akuten, eller var det kanske bristen på mat och dryck som gjorde att en äldre person blev så dålig att det blev nödvändigt att åka in akut till sjukhus? Dessa exempel finns förstås i verkligheten, men hur stor procent rör det sig om? Det är viktigt att veta eftersom helt olika satsningar behövs för att situationen ska bli bättre.

För att så många som möjligt ska våga berätta, tror jag att det är viktigt att kunna göra det anonymt. Även om ens husläkare är jättedålig, kan det vara den enda vård man har tillgång till osv. Därför har jag nu satt kommentarsfältet här på att alla kommentarer måste godkännas manuellt. Den som vill berätta något eller vara med som administratör kan alltså nå mig genom att skicka en kommentar. Och vill du att kommentaren ska publiceras, skriv det. 🙂

Sjukvården – varför var det bättre förr?

Allt fler gör jämförelser bakåt i tiden när det gäller sjukvården. På webbplatsen Trygg vård jämför kirurgen Suzanne Hedberg jourpassen nu, med hur det var för tio år sedan. Då fick hon så gott som alltid sova några timmar under ett pass, vilket aldrig händer nu.

I Facebook-flödet kommenteras ett inslag på SVT Nyheter/Stockholm om en ny närakut vid Hötorget med en saknad efter City Akuten, där det som någon påpekar fanns specialister. I DN:s arkiv hittar jag en artikel från 25 januari 1985 där just City Akuten beskrivs som en ny och effektiv organisation, som motarbetas av Dagmarbeslutet, vars mål är ganska svårt att få grepp om. Tanken verkar dock ha varit att utjämna skillnaderna i vården över landet. Men resultatet blir som så ofta att alla riskerar att få det lika dåligt.

Redan är 1989 är City Akutens verksamhet hotad och den 27 oktober 1989 och ber de i en annons i DN sina patienterna att protestera mot socialdemokraternas, med facit i hand, kontraproduktiva försök att spara pengar. Bra öppenvård minskar ju antalet akutbesök. Den typen av försök att rädda god vård, ser man inte numera. Jag undrar varför?

Protesterna idag från Sjukvårdsuppropet i Stockholm eller Suzanne Hedbergs krönika reflekterar aldrig över varför det är överfullt på sjukhusen. Det är bara i enstaka fall där patientens sjukvårdshistoria passar agendan som vi får veta något om den. Men även frånvaron av uppgifter berättar något. Sannolikt är det få patienter med en sjukvårdsförsäkring som dyker på akuten, troligen inte heller nätläkarnas. Det skulle man skriva om. Däremot talar tystnaden om att patienterna har ett eller flera besök i primärvården och/eller dålig omvårdnad bakom sig innan de slutligen blivit så sjuka att de måste till akuten.

Vårdgivare och patienter behöver bli lika modiga som på 1980-talet och kämpa för de rester av den goda vården som ännu finns kvar.

Nej, inte hör halsont hemma på den vanliga akuten

Lisa Magnusson skriver i DN om krisen i akutvården och enligt henne är huvudorsaken att patienter söker för småsaker som halsont eller en svullen tå, vilket tar upp personalens tid.

Jag ger mig in i gissningsleken om varför människor söker vård på akuten, för någon statistik över symtom verkar inte existera.

Om man har så ont i halsen att man söker vård akut (jag är övertygad om att 10 av 10 försökt med halstabletter och huskurer först) kan en läkare som inte är öron-näs och halsläkare bara se svalget och det finns mycket hals nedanför det. Det är ungefär som om den som skadat foten skulle hamna hos en doktor som bara ser tårna… Nej, öron-näs och halsläkare är det som gäller för onda halsar.

Lisa Magnusson tror alltså att krisen på akutmottagningarna till stor del beror på de patienter som mer eller mindre tålmodigt sitter eller ligger i väntrummet.

Vad sägs om de alternativa förklaringarna, ökad befolkning, fler äldre, för Stockholms del kombinerat med att en akutmottagning (KS) i princip försvann. De flesta patienter platsar inte på superakuten, vars personal nu säger upp sig för att de har för lite att göra.

Ett annat stort problem för personalen på akutmottagningarna är bristen på vårdplatser. Patienter blir kvar på akuten och behöver då omvårdnad som förstås tar tid och går ut över väntande patienter. IVO har uppmärksammat frågan och granskar den särskilt under perioden 2018-2020.

Sverige har jämförelsevis få vårdplatser och p.g.a. att det fattas sjuksköterskor är dessutom många salar stängda. Patienter skickas därför hem så fort det går eller tidigare och några konvalescensavdelningar finns inte. Risken är då att patienten blir sämre och tvingas åka till, akuten. Där för övrigt patienter som väntar på operation för t.ex. gallsten också riskerar att hamna gång på gång. Väntetiderna på operation är längre än många andra jämförbara länder. Sjukhusläkaren avslöjar hur SKL genom att rapportera in väntetiden längre fram i processen fick en bättre placering för Sverige i OECD:s statistik över väntetider i vården än man förtjänat.

Sammanfattningsvis. För att vården ska fungera måste det finnas personal, ge dem bra lön och arbetsmiljö så att de stannar kvar. Avlasta akutmottagningarna med lättakuter där det finns olika typer av specialister och utan remisskrav! Fler patienter behöver också ha kontinuerlig kontakt med en specialistläkare i öppenvården så att de inte blir ”de svårast sjuka”. Starta konvalescensavdelningar som kan avlasta vårdavdelningarna. Patienter som får återhämta sig och får omvårdnad innan de åker hem löper mindre risk att bli sjuka igen.

Varför inte rationalisera bort primärvården?

Ibland tar ett inlägg en annan vändning än jag hade planerat från början, helt enkelt därför att jag hittar information som jag inte väntat mig. Jag har tidigare skrivit om de ”detektivteam”, med olika specialistläkare som utreder patienter med svåra men diffusa symtom och misstänkt cancer. Idén är god och jag ville se hur den utvecklats, till att täcka hela landet visade det sig. Mycket bra.

I den första artikeln från ”Regionalt Cancercentrum Stockholm Gotland” beskrivs själva upplägget:

De flesta patienterna kommer från primärvården efter att allmänläkaren där fattat misstankar och gjort en basutredning. Den första frågan som infinner sig är, hur många av dem anar att en patient har cancer? Jag försökte hitta statistik på hur många som fastnar på vårdcentralen, men lyckas inte så bra. Socialstyrelsen konstaterar att det standardiserade vårdförloppet lett till att tiden från diagnos till behandling kortats. Vilket är bra, men viktigt är också tiden från att patienten först söker vård till att diagnosen faktiskt ställs.

När jag söker på missade cancerdiagnoser och primärvård får jag många träffar, ett aktuellt exempel är hämtat från ” Dagens Medicin”. IVO har kritiserat en vårdcentral där en cancerdiagnos försenades. Patienten sökte första gången vård i januari 2017 för en ömmande knöl i armhålan. Läkaren trodde att det var en lymfkörtelinflammation och sade åt patienten att komma tillbaka om en månad om det inte blivit bra. Patienten kom tillbaka efter några veckor med halsont när hen svalde och smärta i en axel och skulderblad. En annan läkare än den första noterade då att också en lymfkörtel på halsen var svullen och en något förhöjd snabbsänka. Hen trodde att det rörde sig om en luftvägsinfektion och ordinerade antibiotika. Efter ytterligare en månad kom patienten tillbaka med fler knölar utöver de tidigare, som var kvar. Läkare nummer tre trodde att det hörde samman med luftvägsinfektionen och vidtog inga ytterligare åtgärder.

”När patienten några veckor senare en fjärde gång sökte vård, den här gången för mjukdelssvullnad, konstaterade ytterligare en läkare förstorade lymfkörtlar, förhöjd snabbsänka och allmänpåverkan. Läkaren remitterade patienten till kirurgjouren. Patienten fick senare diagnosen lymfom med spridning till skelettet.”

Om jag räknat rätt bör vi vara framme i maj innan patienten överhuvudtaget får rätt diagnos. Jag tycker att IVO är generösa som bedömer att det först var läkare nummer tre som borde ha blivit misstänksam.

Nu kanske någon säger, ja men med en fast läkare hade det gått fortare att ställa rätt diagnos. Kanske om patienten hade haft doktor nr 4 som sin fasta läkare. Men hade hen haft läkare 1, 2 eller 3 kunde det lika gärna ha tagit ännu längre tid.

Efter att ha sett en kort film om standardiserade vårdförlopp (SVF) som ”Regionalt Cancercentrum” har tagit fram för allmänläkare, tar den här bloggen en oväntad vändning. Jag börjar undra om inte politikerna i sin besparingsiver faktiskt planerar att skippa primärvården och lägga över ansvaret helt på patienterna. Jag överdriver lite, men instruktionerna om hur man ska göra för att ställa diagnos på olika typer av cancer, skriva remiss osv är så enkla och tydliga att jag är säker på att många patienter klarar att följa dem. Dessutom; en allmänläkare i filmen säger att det är sällan han misstänker cancer. En patient med t.ex. svullna lymfkörtlar är däremot av ren självbevarelsedrift mer uppmärksam.

Almedalsveckan 2019 – om nära vård och patientmedverkan

Jag har just kommit hem efter några dagar i Visby och Almedalsveckan. Där erbjöds ett varierat utbud av seminarier och panelsamtal om vård och jag identifierade tre vanliga underrubriker, nära vård, patientmedverkan och förstås digitalisering inom vården. De tre arrangemang jag valde ut hade alla paneler med representanter från olika håll, vilket gjorde att samtalen helt enkelt blev intressantare och med fler infallsvinklar :1 Patientmedverkan i myndighetssammanhang- ett spel för galleriet eller patientmakt på riktigt?, 2Vem styr egentligen hälso- och sjukvården?-politiker, patienter eller personal? och 3 E-hälsans ekohjul snurrar allt fortare- hur får vi med patienten i utvecklingsarbetet?

Rent allmänt framgick det att många talar om god och nära vård, men definitionerna av vad det innebär varierar. Att få klarhet i vad som menas är väsentligt för om man ska tycka att det är en god idé eller inte. Innebär det man är hänvisad till närmaste vårdcentral är det ju nära vård i geografisk bemärkelse, men ingen god vård för den som tidigare haft tillgång till en specialistläkare. Innebär det i stället, vilket togs upp som exempel i det tredje av panelsamtalen, att unga diabetiker kan välja gå på ett långt besök på diabetesmottagningen per år, i stället för två kortare och däremellan ha kontakt via en app är det förstås positivt.

Mina läkare ligger väl framme när det gäller både god och nära vård konstaterade jag. Jag träffar dem bara någon gång per år, dessemellan talar vi, om det behövs, med varandra i telefon.

I det första panelsamtalet, som mer handlade om övergripande strukturer i vården diskuterades bl.a. vilka som skulle representera patienterna, Lise-Lott Eriksson förbundsordförande för Blodcancerförbundet föreslog spetspatienter som är mycket kunniga och får ersättning. Problemet då vilket någon påpekade är att även de patienter som inte är så pålästa måste höras. Thomas Lindén, chef för kunskapsstyrning för häls0- och sjukvården på Socialstyrelsen sade att patienterna är de enda som ser hela vårdkedjan och att den kunskapen är viktig. Jag funderar på om det inte snarast är dessa erfarenheter som patienterna kan tillföra och vilka konsekvenserna av olika beslut blir. Just därför är det, vilket poängterades viktigt att patienterna kommer in tidigt i en process. I panelsamtal nr 2 diskuterades bl.a. svårigheten med att ta svåra besluta och att genomföra förändringar upp. Det hade också en panel med fler politiker än de andra. Man talar om att satsa på primärvården, men sedan blir allt som vanligt. Jag satt och tänkte att ja, kanske känner politikerna själva ett tvivel på primärvården som den ser ut nu? Är verkligen det som patienter väljer bort om de inte tvingas dit (läs remisstvång)  något att satsa på? Visst gör man det till öppenvårdsmottagningar, med fler specialister av olika slag, som någon nämnde,  kan det säkert bli bra. Men frågan är om det är praktiskt möjligt?

Sedan måste någon ta tag i allmänläkarnas hybris! Jag diskuterade en längre stund med en som hävdade att han var lika duktig som en öron-näs och halsläkare eftersom han ägnat 3 månader av ST:n åt öron-näs och hals, han var även duktigare än geriatrikerna på äldrevård osv. Allmänläkarna måste få klart för sig skillnaden mellan de översiktliga kurser en de går och en längre specialisering som specialisterna ägnar sig åt. De måste också en gång för alla tas ut villfarelsen att specialister inte ser till helheten. Stjärnan jag mötte påstod att han, till skillnad från öron-näs och halsläkaren, frågade varför en patient fick ont i halsen. Helt fel, självklart intresserar sig en specialist för helheten, men utifrån ens symtom inte vilda psykologiseringar som allmänläkarna gärna ägnar sig åt.

 

 

Viktigare att få ner antalet sjukskrivna än antalet sjuka?!

Personalen på Cederkliniken (vårdcentral) var bekymrade över att så många av deras patienter var sjukskrivna, inte att så många patienter var sjuka! Jag bara skakade på huvudet när jag läste artikeln i Dagens Medicin. Där beskrivs en oorganiserad och kaotisk verksamhet som säkert finns på fler håll i landet. Jag har i alla fall talat med personer som bara lyckades få en tid på VC för att de behövde ett sjukintyg.

Artikeln andas misstro mot patienterna i formuleringar som:

”Läkaren ska kunna förklara kopplingen mellan diagnos, funktionsnedsättning och aktivitets­begränsning, den så kallade DFA-axeln. Men intygen saknade ofta en sådan tydlig beskrivning eftersom patienterna själva hade svårt att förklara varför de inte kunde arbeta.”

Jag som trodde att det är läkarens uppgift att förklara för Försäkringskassan varför patienten inte kan arbeta. Inte för att jag har varit sjukskriven särskilt ofta, men när det skett är det läkaren som talat om för mig i första hand och Försäkringskassan i andra hand varför det behövts.

Visst kan det i en stor grupp patienter finnas de som föredrar att vara sjukskrivna, men de flesta vill förstås bli friska. Med bara allmänläkare att tillgå kan man förstås undra hur det går med den saken, men antalet sjukskrivningar har gått ner med lite mer organiserat arbete, alltid något.

Man kan jämföra detta med Ida Åbro från Umeå som nekats sjukpenning för utmattningssyndrom, trots att läkare och psykolog bedömde att hon behövde vara sjukskriven. Ida sökte då arbete som handläggare på Försäkringskassan, vilket SVT Nyheter har ett inslag om. Brevet är tragikomiskt och inleds med:

”Hej

Ofokuserad, okoncentrerad och låg kognitiv förmåga är tre ord som beskriver mig väldigt bra i dagsläget. Vilket jag är övertygad om passar utmärkt för tjänsten hos Er som Personlig handläggare inom sjukpenning.”

Om jag ska återvända till den mindre lyckade vårdcentralen i inledningen så får den mig att se med nya ögon på all alternativmedicin som dyker upp som reklam i sociala medier. För att inte tala om kommentarsfälten där personer med allvarliga sjukdomar som KOL skriver att de inte fått någon hjälp på vårdcentralen. Jag skulle i det läget tänka att det är en lungläkare jag behöver komma till, men alltför många söker sig i stället till suspekta terapier, som kanske i bästa fall inte gör någon skada. Problemet är att många inte längre vet vad bra vård är och i längden kommer det att bli dyrt både för samhället och individen.