Etikettarkiv: samkönade förhållanden

Protester mot förtryck en väg till förbättringar

De dyker upp lite här och var i mitt hem, spåren efter mitt år som katekumen i Svenska kyrkan. Senast var det ett bokmärke som talade om att vem jag än är, var jag än är, hur jag än har det, är jag sedd, känd och älskad. Just budskapet om Guds ständigt närvarande kärlek till människorna är väldigt centralt i förkunnelsen, den jag hört och läst i alla fall. Och denna ständigt upprepade försäkran gör något med den som lyssnar, man blir mindre upptagen med sina egna och andras tillkortakommanden och börjar i stället se sina medmänniskor och vad de behöver. Det känns för övrigt som om engagemanget för medmänniskan, trots SD:s framfart, också är väldigt typiskt svenskt. Frågan är om det är Svenska kyrkan som påverkat befolkningen i landet eller vise versa?

Jag tänker på det när jag läser Erik Helmersons ledare i DN där han med all rätt uppmanar till protester mot Egyptens förföljelser mot hbtq-personer. Polisen lägger fällor, som falska dejtingappar för homosexuella som sedan grips och förnedras. Homosexualitet betraktas som en sjukdom sedan i september osv. Det är verkligen viktigt att omvärlden stöttar Egyptens HBTQ-personer, som verkar ha få i landet som hjälper dem.

Men för att hålla hoppet uppe så kan situationen förändras till det bättre och det kan gå ganska fort. Många länder tillåter nu homosexuella att gifta sig, Tyskland hör till de senaste exemplen. Erik Helmerson är en svensk katolik och betonar följdaktligen homosexuellas rättigheter, men det finns många tyska katoliker som också gör det.  New Ways Ministry rapporterar om Biskop Felix Genn i Münster förbjöd prästen Fr. Stefan Sühling att välsigna ett homosexuellt par, vilket fick de drabbade att påpeka att djur kan få välsignelser av en katolsk präst men inte ett homosexuellt nygift par.

Det intressanta är att det finns katolska präster som vill behandla alla nygifta par jämlikt och andra biskopar också uttryckt sig positivt om samkönade par. Dessutom uttalar sig talesperson i biskop Genns stift försiktigt: Diocesan spokesperson Bishop Stephan Kronenburg told a German news outlet that the prohibition was “not about degrading a same-sex partnership,” but necessary to make clear that same-gender civil marriages are not equivalent to sacramental marriages. Man vill alltså inte nedvärdera ett samkönat förhållande, men inte ge det samma status som ett heterosexuellt. Om det sades av övertygelse eller för att det inte går att formulera sig på annats sätt ska jag låta vara osagt. Det spelar också mindre roll, proppen har lossnat och förändringen satts i gång.

 

Annonser

Kommentarer inaktiverade för Protester mot förtryck en väg till förbättringar

Under Katolska kyrkan, Svenska kyrkan

Detta har vi kämpat för…

När det gäller frågor som t.ex. jämställdhet och preventivmedel finns det en del konservativa personer, i allmänhet män, som talar om vad kvinnor vill, s.k. mansplaining. Kvinnor vill, enligt dem, egentligen vara hemma med sina barn och nåja, det går väl inte riktigt att säga att kvinnor inte vill använda preventivmedel, ens för den mest övertygade värdekonservative kristne.

Vad de här personerna glömmer är att inget av det som uppnåtts t.ex. förskolor eller tillgång till preventivmedel bara har råkat ske, utan allt är resultatet av en kamp, från i första hand kvinnor. Det har funnits modiga förgrundsgestalter som fått betala ett högt pris för sitt engagemang och i vars fotspår alla mindre modiga har kunnat gå. De första barnstugorna fanns redan i mitten på 1800-talet och gjorde det möjligt för fattiga kvinnor att arbeta, utan att behöva lämna barnen vind för våg. Men vanligt blev det först på 70-talet, då det genomfördes demonstrationer under parollen ”Ropen skalla, daghem åt alla”.

RFSU har samlat en del viktiga årtal för reformer som på olika sätt rör jämställdheten och som kan vara bra att dra sig till minnes.

Som framgår att sammanställningen ovan har även de homosexuellas rättighet kommit successivt och för att människor kämpat för dem. Så sent som 1979 slutar man räkna homosexualitet som en sjukdom och först 2009 blir äktenskapslagstiftningen könsneutral. Jag mötte några av pionjärerna i kampen för homosexuellas rättigheter för ett par år sedan och skrev om det i bloggen ”Mycket har förändrats sedan slaget i Storkyrkan”.

Det gemensamma för de här framstegen som gjorts är just att de tillför något. Även kvinnor har fått möjlighet att arbeta, barnen har fått en organiserad barnomsorg och i synnerhet de barn som har torftiga eller dåliga hemförhållanden får en fristad på förskolan. Människor kan välja när de vill bilda familj och det förekommer inga illegala aborter i Sverige. Även homosexuella kan gifta sig om de önskar. Det tillför värden, men tar inte bort några, vilket är viktigt att komma ihåg.

De senaste dagarna har det förekommit en debatt om månggifte, detta p.g.a. att det kommit familjer hit till Sverige där en man har haft flera fruar. Lisa Magnusson tar upp det i en signerad ledare, där hon argumenterar för att de som älskar varandra ska kunna välja formen för sitt äktenskap och hänvisar just till homosexuellas rättigheter. Även om hon är väl medveten om att de inblandade kvinnorna kanske mer eller mindre tvingats in i äktenskapet

Jag tycker inte att det är riktigt jämförbart, för det första har jag svårt att tro att det finns så många som skulle föredra den här typen av äktenskap så mycket att de är beredda att kämpa för den. Sedan är det frågan om att tillföra eller dra ifrån och här tror jag att risken att människor,  i synnerhet kvinnor, tvingas in i ett månggifte väger över det positiva i att leva som man vill. Fast helt säker är jag inte.

Kommentarer inaktiverade för Detta har vi kämpat för…

Under historia, Samhälle

Klokt beslut av kyrkomötet om samkönade vigslar

Dagen rapporterar att motionen till kyrkomötet om att det ska vara ett krav att präster måste viga samkönade par avslogs. För mig som har varit med i Katolska kyrkan så många år är det fortfarande ovant med demokrati och att präster faktiskt har valfrihet. Något sådant existerar ju inte i Katolska kyrkan.

Borde då Svenska kyrkans ledning gjort som den katolska och använt maktspråk och krävt lydnad? Nej, jag tror att det tilläggsyrkande som antogs är klokt.

”Att kyrkomötet med anledning av motionen uppdrar åt kyrkostyrelsen att utreda frågan om vilka åtgärder som behöver vidtas i såväl kyrkorättslig mening som ur andra relevanta perspektiv för att säkerställa att ingen utsätts för diskriminering i samband med den kyrkliga handlingen vigsel samt återkomma till kyrkomötet med förslag.”

På det sättet blir inte de präster som inte vill viga samkönade par martyrer. Utan fokus läggs på dem som verkligen riskerar att bli offer, dvs de samkönade par som vill gifta sig. Den fråga alla måste engagera sig i är hur Svenska kyrkan ska undvika diskriminering. Vilket har goda chanser att leda till att man hittar konstruktiva lösningar.

Här tycker jag att man inspirerats av hur Jesus, som vi möter honom i evangelierna, undviker snärjande frågor. En episod som alla tre synoptikerna tar upp är när fariséerna försöker få fast honom och tar upp frågan om det är rätt att betala skatt till kejsaren. Jesus löser det genom att ta ett mynt peka på kejsarens bild och säga åt dem att ge kejsaren det som tillhör kejsaren. För att ta ett exempel, det finns ju fler.

1 kommentar

Under Svenska kyrkan

HBTQ-personer behöver rättvisa, inte barmhärtighet

För inte länge sedan dryftade jag mina tvivel på Katolska kyrkan med en bekant, som svarade: men nog tror du väl på vad Katolska kyrkan säger om Gud och Jesus? Min reflektion var att ett av de stora problemen är att Katolska kyrkan inte har så mycket att säga om Gud och Jesus nuförtiden. Katolska ledare har i stället synpunkter på vad andra samfund gör och inte gör, men allra mest intresserad verkar man vara av vad som sker i katolikernas sängkammare. Vilket kanske inte är så märkligt med tanke på att de flesta katolska ledare lever i celibat och inte har/inte borde ha en susning om detta.

Problemet är att Katolska kyrkans syn på kärlek och sexualitet drabbar så många. En del hävdar att om kyrkan skulle vara mer positiv till samkönade äktenskap, lät frånskilda och omgifta ta emot nattvarden osv skulle kyrkan splittras. De glömmer eller struntar i att även den nuvarande inställningen splittrar kyrkan.

Jamie L Manson skriver i en artikel på NCR att vad HBTQ-personer behöver få är rättvisa inte barmhärtighet med adress till Franciskus. Eller snarare de behöver barmhärtighet av samma skäl som heterosexuella. Manson har med en del citat av påven i texten och dessa visar, på slingrig katolska, någon form av insikt om att det kyrkan påstår inte är riktigt bra, utan måste lindas in för att låta positivt.

Som så ofta när man behöver tydliggöra budskapet i en text, är det givande att byta ut mottagaren av budskapet. Jag provar att göra det med nedanstående citat:

”Francis then expresses his hope that ”homosexual people” will ”come to confession, that they stay close to the Lord, and that we pray all together. You can advise them to pray, show goodwill, show them the way, and accompany them along it.”

Det blir ungefär så här: Franciskus uttryckte sedan sin förhoppning att heterosexuella personer (det går bra att lägga in t.ex.svenskar, poliser, flintskalliga  i stället) kommer till bikten och att de håller fast vid Herren och att vi alla ber tillsammans. Du kan ge dem rådet att be, visa välvilja, visa dem vägen och slå följe med dem”.

Lite knasigt blir det, när man vänder sig till grupper utifrån vilka de är, inte vad de gjort.

Kommentarer inaktiverade för HBTQ-personer behöver rättvisa, inte barmhärtighet

Under Katolska kyrkan

Radikala queerteorier i förskolan – en halmdocka

Det har skrivits en hel del om ”halmdockor” på senaste tiden, alltså när någon tillskriver en meningsmotståndare en åsikt den inte framfört och sedan börjar argumentera mot det. Så vitt jag kan se har jag nu stött på en sådan halmdocka i form av debattartikeln Radikala queerteorier i förskolan av Olof Edsinger och Stefan Gustavsson.

Författarna förfasar sig över att det finns genusperspektiv i förskolan och skriver bl.a. att Lärarnas Riksförbund i ”Det öppna klassrummet uppmanar man alla lärare att sluta använda ord som ”grabbar”, ”tjejer”, ”mamma” och ”pappa” i klassrummet. Detta för att ”alla elever inte är bekväma med att omnämnas som sitt tilldelade kön”. Så här stod det i själva verket i broschyren”Alla elever är inte bekväma med att omnämnas som sitt tilldelade kön, så tänk på att använda deras förnamn istället för att slentrianmässigt kalla dem ”grabbar” och”tjejer”. Tja de flesta vill väl bli tilltalade med sin förnamn? Mamma och pappa är inte bara känsligt för den som förlorat en förälder utan för den som har samkönade föräldrar. Medan föräldrar borde fungera för de flesta.

Vidare kan man läsa i broschyren från Lärarnas Riksförbund att  ”De flesta elever i ert klassrum är förmodligen bekväma med att omtalas som ”han”eller ”hon” och de som inte är det vågar ofta inte säga något, eftersom transpersoner som grupp är väldigt utsatta i vårt samhälle. Möter ni trots allt en elev som ber om ett annat pronomen än det du hittills använt – oavsett om det är ”han”, ”hon”eller ”hen” – ja, då ska du helt enkelt respektera detta.”

Vem kan ha något att invända mot det? Redan på min tid fanns faktiskt den respekten min skola. En flicka som vi kan kalla Eva ville i stället bli kallad ett pojknamn låt säga Pelle. Så var det med det. Både elever och lärare accepterade hens önskan.

Jag trodde faktiskt att det var allmänt accepterat att detta med könsidentitet inte är så enkelt som att människor renodlat är man eller kvinna. För många verkar det i likhet med Eva i exemplet ovan inte vara en självklarhet. För att inte tala om att vi är många som inte passar in i de gängse könsrollerna.

Hur som helst tackar jag Edsinger och Gustavsson för att de riktat min uppmärksamhet inte bara mot Lärarnas Riksförbunds broschyr utan också den statliga utredningen Jämställdhet i Förskolan och Diskrimineringsombudsmannens skrift Lika rättigheter i förskolan. Där framgår  t.ex. att vi omedvetet styr in barnen i stereotypa könsroller genom att tala om för flickor att de är söta medan pojkar i stället  får höra att de har en tuff spidermantröja. För att ta en tankeställare jag fick vid läsningen.

Olof Edsinger och Stefan Gustavsson önskar att alla föräldrar ska kunna känna sig trygga med att skicka sina barn till förskolan, men det måste ju rimligtvis gälla även samkönade föräldrar och föräldrar till känsliga pojkar och tuffa tjejer eller hur?

 

2 kommentarer

Under Religion-allmänt, Samhälle

Vad tror vi på egentligen?!

Det utmärkta radioprogrammet Människor och tro intervjuade med anledning av den nyligen avslutade katolska familjesynoden två katoliker med olika syn på ämnet. Eva Winiarski är reformkatolik och en av grundarna till föreningen Vi är kyrka Sverige medan Jessica Moussa, ordförande i SUK hör till de mer värdekonservativa katolikerna. Jag tycker att svensk media rent allmänt verkar ha förstått att det finns olika ståndpunkter bland Sveriges katoliker och är måna om att spegla dessa. All heder åt dem för detta.

Eva Winiarski lyckas med konststycket att låta smittande optimistisk om framtiden trots att framstegen var små under familjesynoden och frågor som preventivmedel och samkönade äktenskap i stort sett inte nämndes alls. Jessica Moussa lyfter å sin sida fram att kyrkans traditionella hållning i frågorna finns kvar. Även hon håller ett positivt tonläge, men kan tyvärr inte låta bli att antyda att det är de katolska familjerna mot världen. I verkligheten drar ju i alla fall svenska katoliker nytta av att leva här och få tillgång till sådant som preventivmedel, föräldrapeng och förskola.

Det är dock en annan sak Jessica Moussa säger som ger mig en aha-upplevelse, javisst det är ju det här vi gör fel!!! Hon säger nämligen något i stil med att familjen är grunden för vår tro. Icke, grunden för den kristna tron är Treenigheten så som det mycket riktigt står i trosbekännelserna. Efter att ha tänkt detta inser jag att Katolska kyrkan lever som om de första verserna inte fanns. I stället läggs allt fokus på att vi tror på en helig apostolisk kyrka. Kyrkan tror på kyrkan helt enkelt och då blir naturligtvis moralregler och annat kyrkan lär det centrala.

Så kan vi inte ha det. Det är dags för en genomgripande förändring, kanske en reformation…

Kommentarer inaktiverade för Vad tror vi på egentligen?!

Under Katolska kyrkan

Mycket har förändrats sedan ”slaget i Storkyrkan”

Så var då Prideveckan över för i år, det var förstås en del inslag som inte intresserade mig, men jag skulle aldrig komma på tanken att tvinga fram en anpassning av programmet efter mina preferenser.

Det jag däremot såg fram emot och uppskattade var den avslutande Kärlekens mässa i Storkyrkan. Jag var själv där som stolt vän och gladde mig åt att se så många olika människor i kyrkan, att få höra en text ur gamla testamentet sjungen på hebreiska, möta kvinnliga präster, de olika körernas framföranden o.s.v. I år var det dock Mikael Mogrens predikan som berörde mig mest, Västerås stift kan skatta sig lyckliga som valt och fått honom till biskop!

Han talade bl.a. om ”slaget i Storkyrkan” (Expressen stod för den rubriken) för 30 år sedan då kristna fundamentalister tog sig in i Storkyrkan och försökte sabotera priderörelsens mässor på olika sätt. Mässdeltagarna möttes inte som idag av körsång när de lämnade kyrkan, utan av aggressiva Maranatamedlemmar. Mikael Mogren sade att ”slaget i Storkyrkan” blev en vändpunkt, efter det blev det lättare att vara en HBTQ-person.

Ofta är det så att det måste bli riktigt illa innan det vänder. Idag är det svårt att tänka sig att något sådant skulle inträffa här i landet. En värdekonservativ kristen som Olof Eidsinger, gör så vitt jag kan förstå själv ett antal logiska kullerbyttor i inlägget Logiska kullerbyttor inom hbtq-rörelsen. För inte är det väl så att parollen ”där vi tillsammans manifesterar för alla människors lika värde” skulle innebära att man inte får ha några synpunkter på någon annan människas livsval.  Däremot bör det innebära att man inte får försöka tvinga andra människor att leva efter ens egna värderingar. Eller sabotera andra troendes Gudstjänster, för att återkoppla till inledningen.

Men som sagt värre än så blir det nog inte i Sverige, men i andra länder har hbtq-personer det svårare. De blir straffade, förföljda och rent av dödade. I en västnation som USA blir öppet homosexuella avskedade från katolska institutioner. Jamie L Manson skriver om ytterligare ett fall på NCR:s hemsida. Waldron Mercy Academy i Philadelphia förnyade inte kontraktet med en uppskattad lärare, Margie Winters, när ett par föräldrar anmälde att hon levde i ett samkönat äktenskap. Detta trots att övriga föräldrar och elever var nöjda med henne. I USA är de katolska organisationerna uppenbarligen inte mycket för att ”gilla olika” eller samvetsfrihet för sina anställda.

Själv hamnar jag i ett dilemma eftersom jag lever efter principen att man ska vara konsekvent. Anser jag att svenska vårdgivare redan i anställningsprocessen ska välja bort barnmorskor som inte vill befatta sig med preventivmedelsrådgivning, så är det svårt att hävda att inte amerikanska katolska skolor ska undvika religionslärare som inte delar deras åsikter om tron. Däremot ska naturligtvis de här i landet som sagt sig ” gilla olika” och samvetsfrihet ta Margie Winters i försvar. Om de vill framstå som trovärdiga. Samtidigt har vi detta med förebilder, hur viktigt är det inte för unga katoliker som är homosexuella att ha vuxna förebilder? Det bästa vore om Katolska kyrkan ändrade sin lära, vilket ledningen inte lär göra frivilligt.

En konstruktiv väg att nå förändring är att som i reprisen av Homosexualitetens ursprung i Vetenskapens värld i kväll undersöka vad det är som gör att homosexuella alltid funnits (ja jag vet att begreppet är från 1800-talet, men det är praktiskt så jag använder det rakt över). Här är det manlig homosexualitet som undersöks. Vad är vinsterna som gör att evolutionen inte sorterat ut män som är homosexuella? Jag såg programmet när det gick första gången och en viktig slutsats är att man får ha ett vidare perspektiv än kärnfamiljen för att få en förklaring. Nu minns jag inte var inslaget med de homosexuella männen som ekonomiskt bidrar till sina syskonbarns utbildning var inspelat. Men det verkar alltså som att homosexuella släktingar gör att barn har större chans att överleva. Evolutionen tar inte hänsyn till värdekonservativa kristnas värderingar, utan låter lite lagom många homosexuella födas eftersom det finns vinster med det.

Det verkar faktiskt inte Gud heller göra, ta hänsyn alltså. Hur skulle man annars förklara gårdagskvällens magnifika regnbåge över Stockholm, om inte som Guds sätt att fira av Prideveckan 😉

Kommentarer inaktiverade för Mycket har förändrats sedan ”slaget i Storkyrkan”

Under Katolska kyrkan, Religion-allmänt, Samhälle

Samkönade äktenskap tillåts i USA – även katoliker gläds åt beslutet

I USA gläds de allra flesta, homo- såväl som heterosexuella, åt att det nu är möjligt för personer av samma kön att gifta sig. Samtidigt finns det en minoritet av värdekonservativa kristna som protesterar högljutt. Mot vad kan man fråga sig, för det är ingen som förlorar några rättigheter på det här beslutet. Fast det är klart accepterar man inte andras åsikter eller sätt att leva så ser man det kanske inte så.

På webbplatsen Crux.com har Margery Eagan gjort en förträfflig beskrivning av situationen med flera länkar. Hon frågar sig hur ärkebiskop Joseph Kurtz kan se beslutet som omoraliskt och ett tragiskt misstag eller Bostons kardinal Sean O’Malley bli bedrövad över det? Det är ju inte så att någon som inte vill måste ingå ett samkönat äktenskap, eller heterosexuella förbjuds att gifta sig.

De har naturligtvis rätt att tycka som de gör och framföra sina åsikter, men det är oerhört viktigt att visa att det inte representerar alla katoliker. Jesuiten James Martin konstaterar på sin facebooksida att ingen fråga han stött på under sina 25 år som jesuit dragit upp så mycket hat. Vilket gör honom ledsen inte minst med tanke på hans vänner i HBTQ-världen. När han skrev det i en fb-post möttes den genast av hatiska kommentarer. Trots detta fortsätter James Martin och förstås andra katoliker att stå upp för mångfalden i kyrkan och förhoppningsvis gör det att bilden av Katolska kyrkan inte bara blir att vi är en samling värdekonservativa knasbollar.

6 kommentarer

Under Katolska kyrkan

Irländska katoliker visar vägen framåt för kyrkan

Konsekvenserna av irländarnas tydliga ja till samkönade äktenskap är fortfarande svåra att överblicka. Men det är enastående att människor vars liv för inte så länge sedan styrdes stenhårt av Katolska kyrkans regler, nu faktiskt vågar rösta mot den. För irländare var det olagligt att vara homosexuell fram till 1991, först 1985 blev det tillåtet att sälja kondomer enligt Ifpa, en organisation som verkat och verkar för familjeplanering. Vi talar alltså om ett land i Europa där människor för inte så länge sedan inte kunde välja om de ville använda preventivmedel eller ej och där den som var homosexuell kunde straffas. Det känns märkligt.

Irländarna har också drabbats hårt av sexuella övergrepp från katolska präster och en förskräcklig behandling av unga ensamstående mödrar och barn på katolska inrättningar. Detta har jag skrivit om i flera tidigare bloggar. Oron över att barn ska födas utan mor och far som varit nej-sidans och kyrkans huvudargument mot samkönade äktenskap, skorrar mot den bakgrunden onekligen falskt. Kanske är det en ökande insikt om vad Katolska kyrkan som institution har stått för som skyndat på utvecklingen? För som man kan läsa Association of Catholic Priests hemsida så har utvecklingen på Irland tagit språng de senaste årtiondena.

ACP identifierar tre faktorer som gynnade ja-sidan, först något så pass enkelt som att man ledde opinionsmätningarna stort sett hela tiden, sedan att man var bättre på att lyfta fram homosexuellas berättelser visa de konkreta människor som varit drabbade. Nej-sidan försökte fokusera på barnens väl, men jag förmodar att de flesta människor insåg att barn framförallt behöver kärleksfulla föräldrar som kan ge dem trygghet och fylla deras materiella behov. Något man inte med nödvändighet måste vara ett barns biologiska förälder för att kunna göra. Den tredje faktorn som ACP tror påverkade valresultatet var att respekterade personer som Mary McAleese och Ursula Halligan den förstnämnda tidigare president och mor till en homosexuell son, den andra journalist som talat om att hon är lesbisk. Åter igen är det de personliga berättelserna som berört människor.

För kyrkans ledning var nej-kampanjen en katastrof från början till slut och de irländska biskoparna befann sig enligt ACP i en hopplös sits, där de skulle bli kritiserade hur de än agerade. De valde liera sig med den värdekonservativa minoriteten. Det var enskilda präster och systrar som argumenterade för ett ja som i någon mån räddade kyrkans anseende. Kyrkans ledning är chockad och vågorna har spridit sig i Europa. Och det är förstås inte så konstigt, irländarnas svar visar så tydligt att Katolska kyrkan på allvar måste sätta i gång med den uppdatering som startades i och med Andra Vatikankonciliet.

 

3 kommentarer

Under Katolska kyrkan

Hur är det nu, gillar vi verkligen olika?

Igår röstade det irländska folket för samkönade äktenskap, vilket framförallt får ses som en seger för kärleken och för frimodigheten. I media har vi kunnat läsa att även en del präster på Irland öppet sagt att det tänkte rösta ja. Ja, du läste rätt de sade det öppet, i ett av de länder som genomsyrats mest av Katolska kyrkan. Tänk dig en svensk katolsk präst som vågar säga något liknande inför alla, inklusive media?!

I Irish Times finns en artikel som bl.a. redovisar utfallet i folkomröstningen, ja-sidan vann en tydlig seger med 62% mot 38%. Det enda länet (county) som röstade nej var Roscommon-South Leitrim och där vann nej-sidan knappt med 51,4%. Irish Times har också intervjuat den homosexuelle prästen Martin Dolan som till att börja med tackar sin församling för att den accepterat honom. Han är också tacksam över att det irländska folket hört HBTQ-minoritetens desperata rop på hjälp. Genom det här blir minoriteten inkluderad i gemenskapen.

Martin Dolan bemöter också ärkebiskopen Diarmuid Martins kommentar till valresultatet att kyrkan behöver hitta ett nytt språk för att nå ut med sitt budskap. Dolan säger, att med all respekt, det är inte ett nytt tilltal utan ett nytt sätt att vara och leva som behövs.

Läser man sedan hela intervjun med ärkebiskop Martin så framgår det verkligen att han och Katolska kyrkan på Irland är omskakade och han säger mycket riktigt att man behöver göra en ”reality check” alltså stämma av mot verkligheten.  Hela intervjun ger faktiskt en känsla av att Diarmuid Martin tänker högt och väger olika aspekter. Han blir lite motsägelsefull när han å ena sidan säger att de unga som nu röstade ja faktiskt är f.d. elever i katolska skolor, för att i nästa andetag säga att vi har blivit som ett reservat för likasinnade. Tvärtom verkar det ju faktiskt som att man kan gå 12 år i en katolsk skola och ändå ta ett självständigt beslut, så jag förstår inte riktigt hans tankebanor där.

Men det här med slutna grupper av likasinnade är ju ett problem, i alla fall som jag ser det, här i Sverige också. Man pratar bara med dem som delar ens egna åsikter och om dem som inte gör det. Jag ser därför verkligen fram emot att läsa kommentarerna från värdekonservativa kristna, om det blir några, om irländarnas val. Knäckfrågan där är om vi verkligen gillar olika? I värdekonservativa kretsar brukar frågan komma upp när det gäller samvetsfrihet och abortfrågor, se t.ex. Bengt Malmgrens blogg. Det är då omvärlden som ska gilla och också anpassa sig efter den lilla minoritetens krav. Frågan är om man även gillar olika när det gäller det som inte stämmer med ens egna åsikter, som att homosexuella ska få gifta sig?

En uppdatering:

Gert Gelotte har på Katolsk Vision kommenterat den irländske prästen Tony Flannerys blogg om resultatet av folkomröstningen. Flannery ser det som en möjlighet till nyorientering för Katolska kyrkan. Han beklagar också att ärkebiskop Martin verkar ha fallit för påtryckningar från konservativa katoliker. Det skulle kunna vara en förklaring till ambivalensen  jag uppfattade i intervjun i Irish Times.

 

Kommentarer inaktiverade för Hur är det nu, gillar vi verkligen olika?

Under Katolska kyrkan, Samhälle