Så här i semestertider kan det vara lämpligt att reprisera bloggar som fortfarande är aktuella. Som den här om hur de patriarkala strukturerna genom kristendomens historia förtryckt och förtrycker kvinnor. Jag skrev den för tre år sedan och visst har det gnällts mycket på Svenska kyrkan och som av en händelse framförallt på de kvinnliga företrädarna, precis som jag förutspådde. Men vi ska inte ge upp hoppet, utan tro att Gud till slut lyckas nå fram och upplysa alla om vad som verkligen är väsentligt.
Genom de sekler kristenheten existerat ekar ett klagande och gnällande från otaliga upprörda gubbar, inte minst när kvinnor fått inflytande över kyrkan. Nu senast har högljudda röster bland värdekonservativa kristna protesterat mot att Svenska kyrkan låtit kyrkklockor varna när nazister haft möten.
Jag tror inte att det i första hand är för att de sympatiserar med nazisternas åsikter, utan för att man tar varje tillfälle i akt att kritisera Svenska kyrkan. Faktum är att jag, trots att jag inte är någon profet, vågar mig på att förutspå att kritiken mot Svenska kyrkan från konservativt håll kommer att nå nya höjder nu när den fått en kvinna som ärkebiskop.
Personligen tycker jag att klockringningen var ett värdigt sätt att markera mot nazisterna, utan att kränka yttrandefriheten.
Just när det gäller kvinnors inflytande i kristendomen finns det tidiga exempel på gnäll från gubbar. Paradoxalt nog är dessa verbala utbrott bland de bästa spåren som finns på kvinnligt ledarskap i den tidiga kyrkan. Sr Christine Schenk ger ett exempel i sin blogg på NCR, hon skriver så här:
”Often, the only way we know that a woman was leading at all is because churchmen are complaining about it. For example, in the third century, Hippolytus wrote the Apostolic Tradition, telling his community not to ordain the widows. Well, someone must have been ordaining them, or he wouldn’t have needed a rule.”
I ärlighetens namn ska sägas att Christine Schenk också lyfter fram män som samarbetat med kvinnor t.ex. apostlarna Paulus och Petrus. Den sistnämnde nämner Tabitha den enda kvinna som omnämns som lärjunge. Paulus i sin tur kallar Phoebe, Prisca och Junia sina medarbetare och apostlar bland hedningarna.
I boken ”Her share of the Blessings” av Ross Shepard Kraemer hittar jag ytterligare gnällande gubbar, varav en är påven Gelasius, som för övrigt är den senaste påven av afrikanskt ursprung. I ett brev till tre sicilianska församlingar daterat år 494 uttrycker han sin irritation över att kvinnor uppmuntras att officiera vid de heliga altaren och delta i angelägenheter som borde vara förbehållna män.
Som vi vet vann de klagande gubbarna framåt 1100-1200-talen och när det gäller Katolska kyrkan har kvinnor sedan dess i praktiken inget inflytande. Vi får hoppas att de åsikter som allt oftare framförs, senast av ledarskribenten och katoliken Erik Helmerson på DN:s ledarsida får gehör. Han skriver i en ledare om rasism och riktat till vänstern: ”Tycker ni att det är alldeles okej att människor delas in och döms efter egenskaper de inte kan påverka? Är inte detta vad ni annars ägnar er vakna tid åt att bekämpa?”
Jag tycker att den frågan likaväl kan ställas till Katolska kyrkans ledare, ska vi kvinnor stängas ute från prästämbetet och därigenom från makten bara för att vi råkat födas till just kvinnor ?!
Annelis blogg 