Etikettarkiv: delaktighet

#overcoming silence

Här i Sverige är det huvudsakligen förtrycket av kvinnor inom islam som uppmärksammas. Den globala rörelse av  kvinnor som kämpar mot patriarkala strukturer inom Katolska kyrkan får väldigt lite plats i media. Voices of Faith, som vill öka kvinnors inflytande i kyrkan, verka för att katolska kvinnor ska kunna bli diakoner och präster  och förstås se krafttag mot övergrepp mot kvinnor och barn har startat en kampanj. #Overcoming silence vill skapa en opinion för en förändring. Ett skakande exempel är Barbara Dorris berättelse om hur hon från 6 års ålder blev våldtagen av en katolsk präst. Hon frågar sig varför ingen vuxen i omgivningen reagerade på att prästen ville vara ensam med en liten flicka. Historien fortsätter med en ung präst med ett liknande beteende, där Barbara Dorris försökte slå larm till en ointresserad kyrkoledning.

Utsträck arbetet mot förtryck av kvinnor till andra religioner än Islam!

Annonser

Lämna en kommentar

Under Katolska kyrkan

Prova vilken vård som är effektiv

Alla verkar vara överens om att situationen på sjukhusen är ohållbar, det är köer på akutmottagningarna, det saknas vårdplatser, patienterna skickas hem för tidigt eller läggs inte in alls för att det saknas platser. Läkartidningen skriver om läget i Stockholm, som är alarmerande.

Vissa vårdanställda och politiker ser lösningen i att patienter väntar med att söka vård tills de är svårt sjuka. Möjligen att man får komma till vårdcentralen innan dess. Men så många som möjligt ska på olika sätt motas bort från vården med ”grindvakter”. Överför det här resonemanget till en bilverkstad; skramlar det i motorn? Vänta och se om det går över av sig själv, om vi ska ägna oss åt alla bilar som låter konstigt blir det ingen tid kvar till dem vars motorer som skurit ihop totalt.

Nej, det kan man förstås inte tänka sig, i vården är däremot resonemanget accepterat…

Man ska naturligtvis lägga resurser på de svårast sjuka patienterna, men ännu viktigare är att fånga upp sjukdomar och skador så tidigt som möjligt, innan de hunnit bli allvarliga.

Vi kan ju konstatera att det sistnämnda inte prioriteras för närvarande. Triagering dvs att patienten behov bedöms när hen söker vård är däremot på modet. Det är egentligen inget nytt, de gånger jag för 15-20 år sedan besökte City Akuten i Stockholm satt en sköterska och fördelade patienterna på de olika specialisterna utifrån vilka symtom man hade. Till öron-näs halsläkarna var det alltid lång kö, men annars fungerade det bra.

Men nu är det alltså rätt vårdnivå som gäller och problemen med det belyses i en artikel i Sjukhusläkaren. Den som ska göra bedömningen måste ta hänsyn inte bara till patientens symtom utan även känna till kompetensen hos personalen på de olika nivåerna. Ett exempel på hur tokigt det kan bli är kristallsjukan.Öron-näs och halsläkarna tycker att patienter med denna åkomma är lätta fall som ska kunna behandlas på närakuten, där dock många läkare inte har de kunskaper som behövs. Risken är förstås överhängande att något går fel. Det bästa är helt enkelt att patienterna inte sorteras mer än till rätt specialist. Dessa ställer diagnos och behandlar förstås bäst och resurssnålast också det de tycker är busenkelt.

Även när det gäller patienter som inte är så sjuka att de behöver akutvård, bör man arbeta utifrån principen att den mest kompetente möter patienten först. En specialist gör den första bedömningen av patienter och kan förstås skicka enkla fall till allmänläkaren på VC. Men varför göra det, när hen lika gärna själv kan ta hand om patienten på en gång?

Så för att så få patienter som möjligt ska bli svårt sjuka bör man uppmuntra dem att söka en specialist i öppenvården.

Prova det och andra upplägg på grupper med liknande hälsonivå och se hur utfallet blir. Redan nu borde det gå att jämföra t.ex. personer med tillgång till sjukvårdsförsäkring med dem utan. Kroniker som får gå på specialistmottagning med den som är hänvisade till VC osv.

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Vård och omsorg

Podden ”På djupet” om vård och omsorg

I nuläget saknar tyvärr många patienter annan vård än den som erbjuds på vårdcentralerna. Mångas strategi är, har jag förstått, att så gott det går ta reda på vilken sjukdom/skada de har och helst lämpliga behandlingar innan läkarbesöket.

Socialstyrelsen verkar ha sett behovet och har en serie poddar under rubriken ”På djupet”  om skilda ämnen som hur man efter den 1 januari 2018 gör om man vill klaga på vården, hur man motverkar undernäring hos äldre samt ovanliga diagnoser.

Kommentarer inaktiverade för Podden ”På djupet” om vård och omsorg

Under Vård och omsorg

Hur kompetent måste en patient vara?

Allmänläkarna översvämmar vårddebatten med krönikor, debattartiklar osv. Jag undrar ofta var specialisterna är, de vars kunskaper det verkligen vore intressant att ta del av. Jobbar de i stället för att skriva, är de oroliga för att få ännu fler patienter om de syns i media, eller får de helt enkelt inte in sina bidrag?

I en krönika i Dagens Medicin frågar sig distriktsläkaren Katarina Stolt Simfors hur hon ska bemöta en patient som har en farlig sjukdom men som inte vill ta medicinen hon ordinerat. Han säger att han inte mår bra av dem. Oklart om det är av mediciner i allmänhet, eller just den som behövs nu.

Till att börja med kan man fråga sig om en patient med en allvarlig sjukdom alls ska vara på vårdcentralen. Det är knappast där patienten känner sig trygg och därmed tillitsfull.

Men nu är patienten där och då  skulle man kunna tänka sig att doktorn frågar på vilket sätt det inte känns bra? Kanske finns det ett annat fabrikat att prova, (jodå känsliga patienter märker skillnaden), eller rent av ett annat läkemedel? Gör upp om att prova en medicin och fungerar det inte, så ska patienten höra av sig. Upplys patienten om att vi alla reagerar olika på mediciner och att det kan ta ett tag att hitta den rätta.

I stället frågar Katarina Stolt Simberg vad patienten själv har för tankar om hur hans hälsa ska förbättras? En fråga som kan ställas till en påläst och kompetent patient. Men generellt vill nog de flesta patienter känna att doktorn vet vad som är fel och har en plan. Den aktuella patienten reagerar precis så, med att svara att det ska väl du veta.

Det hela slutar med att Katarina Stolt Simberg säger att hon hör av sig om några dagar för att höra hur patienten mår. Tja, det är många patienter som får svaret, vi avvaktar. Det är sällan ett bra svar, troligen inte i det här fallet heller.

Det skulle var väldigt spännande att läsa hur, i synnerhet en av ”mina” doktorer hade hanterat situationen som beskrivs i krönikan. Om den alls uppstod. Men jag tvivlar på att han har tid att skriva krönikor.

Kommentarer inaktiverade för Hur kompetent måste en patient vara?

Under Vård och omsorg

Att utveckla en religion

I begynnelsen satsade de kristna på att vara aktuella och någorlunda flexibla. Jag tidigare tagit upp hur evangeliernas författare vänder sig till olika grupper och anpassar, inte minst början av berättelsen, efter dessa. Personligen älskar jag Johannesevangeliets försäkran om att ljuset kommit in i världen och inte kan övervinnas av mörkret. Kanske är det den version som är lättast för dagens människor att förstå. Matteusevangeliet vände sig till judarna och hade därför en detaljerad stamtavla för Jesus från Abraham till Josef. Något som inte hade gjort intryck på det grekisk-romerska sammanhang Lukasevangeliet vände sig till. Släktskap var viktigt för en ledare även där, men denne skulle ha anor från en Gud, Julius Caesar ansåg sig t.ex. vara släkt med gudinnan Venus.

Många präster, såväl katolska som svenskkyrkliga, ser berättelserna om Jesu födelse som till stor del myt. I alla fall har jag det intrycket. I stället fokuserar man på påsken och Jesu död och uppståndelse. Vilket jag å andra sidan inte riktigt kan engagera mig i på samma sätt. Helt enkelt för att jag är övertygad om att en Gud inte kan dödas.

Sedan är Jesu död, nedstigande i dödsriket och uppståndelse inte så unik som kristna gärna framsttäller den som. Däremot är detaljerna få i jämförelse med t.ex. historien om hur gudinnan Inana frivilligt gick ner i dödsriket, eller något som ligger närmare oss i norden berättelsen om hur Oden frivilligt dör, hänger upp sig i världsträdet och sedan återuppstår.

Julen och påsken är stora högtider i kyrkorna, men det Nya testamentet berättar mest om är faktiskt vad Jesus gjorde och sade. Där är det förstås viktigt att komma ihåg att det är män med olika agendor som gjort urvalet. Trots detta är det en fascinerande gud och människa (halvgud skulle samtiden greker och romare m.fl. sannolikt säga, om de accepterade honom som Guds son) som möter oss. Omgivningen framstår som chockade över att han umgås med kvinnor, tullindrivare, prostituerade, spetälska, fariséer. Givetvis beroende på vilka det gäller. Jesus lär att vi ska älska varandra även våra fiender, han gör under för att hela och mätta hungrande. Han berättar liknelser som nog är lika svåra att förstå idag, fast på ett annat sätt, som för hans lärjungar.  Läsaren får en hel del konkreta uppmaningar till hur vi ska bete oss mot varandra, annat är väldigt abstrakt.

En annan faktor att ta hänsyn till är att den kristna kyrkan byggs upp med romarrikets maktstrukturer och faktiskt religion som förebild. Den blir på det sättet en effektiv organisation som erövrar stora delar av världen. En av de negativa sidorna som märks, främst i den Katolska kyrkan, är att det lätt blir påven och kyrkan, människor i praktiken tror på. Gud och Jesus Kristus blir bifigurer eller ett alibi för det man gör och lär.

En annan fara är att religionen blir för teoretisk och abstrakt, det är baksidan av att präster och teologer leder kyrkan. Gud riskerar att försvinna i alltför intellektuella predikningar om sådant som Treenigheten.

Jag tror också att det kan finnas risker med att koncentrera sig på att göra som Jesus, alla kristna samfund har t.ex. en mer eller mindre omfattande diakonal verksamhet. Svenska kyrkan brukar av konservativa kristna beskyllas för att bara vara en välgörenhetsinrättning.

Men allt ovanstående ger också möjlighet för de kristna samfunden att vara relevanta idag. Vi får aldrig, som jag ser det, glömma att det i grunden handlar om en kult av den treenige Guden. Vi påminns om Bibelns berättelser, frambär och tar emot offer. På något sätt tror jag att detta finns kvar i människors medvetande i uppslutningen vid de stora helgerna. Där är också söndagens mässor och gudstjänster viktiga. Vilket behöver lyftas fram, sedan kan man givetvis diskutera sådant som tid. Vi lever inte i ett bondesamhälle längre där kl. 11 var närmast idealiskt.

Om vi har denna medvetenhet i grunden, ska kyrkorna givetvis sedan göra allt det andra, studera, hjälpa de utsatta, utveckla kyrkomusiken, vara en mötesplats för människor i alla skeden av livet. Alla kyrkor måste inte heller arbeta helt lika, om vi tar Svenska kyrkan tror jag dock att det är bra om det finns en kyrka med ”medelverksamhet” i varje församling.

Kommentarer inaktiverade för Att utveckla en religion

Under Religionshistoria

Vad man ser i Galadriels spegel

Den mäktiga och visa alvdrottningen Galdriel erbjuder i slutet av boken ”Sagan om ringen” Frodo och Sam att titta i hennes spegel. Spegeln kan visa det man önskar men också annat, vilket ofta är till mer nytta. För Sam visar den hur träden hemma i Fylke huggs ner och ersätts med rökbolmande fabriker. Han blir förstås upprörd och första impulsen är att rusa hem. Galadriel påpekar att spegeln visar många ting, allt har inte inträffat ännu. En del kommer aldrig att ske om personen som sett visionen inte avviker från sin plikts väg. Spegeln kan ge värdefull information, men är en farlig rådgivare.

I dessa tider med alarmism och överdrivna beskrivningar är det viktigare än någonsin att stanna upp och tänka efter. Är t.ex. läget i Sverige en fullständig katastrof som drar till sig uppmärksamhet utomlands? Knappast, mer än i högerkretsar, med tanke på hur världen ser ut. Ett annat exempel är smutskastningen av Svenska kyrkan, från inte minst Katolskt håll. Jag har tidigare skrivit om oskicket bl.a. i den här bloggen.

De som sprider vinklade eller rent felaktiga uppgifter är förstås ofta medvetna om vad de gör. Jag är övertygad om att katolska präster och deras närmaste vet att Svenska kyrkan t.ex. talar om Jesus. Men för gemene församlingsmedlem väljer man ändå att säga något annat. En förhoppning för det kommande året är att det blir fler möten på gräsrotsnivå mellan medlemmar från olika samfund. Det finns redan en hel del samverkan mellan de konservativa kristna grupperna, som också hörs mycket. Som motvikt behövs mer kontakt mellan alla ”vanliga” kristna. Förhoppningsvis kan det leda till att fler har kunskap nog för att säga ifrån när vinklade historier eller lögner sprids från predikstolar eller vid kyrkkaffet och mod att göra det. Då tänker jag främst på mina erfarenheter från Katolska kyrkan, i Svenska kyrkan har jag inte stött på fenomenet och andra samfund känner jag inte tillräckligt väl för att yttra mig.

Ärkebiskop Antje Jackelén tog i sin predikan vid julbönen upp att Gud vänder sig till alla människor:

”Ja, det är mycket som händer därute, när Gud handlar: herdarna därute i mörkret någonstans och krubban därute där Guds son ligger lindad. Gud har en förkärlek för det och dem därute. Ofta tar det en stund innan innegänget hinner i kapp. Gud kommer till sin värld från marginalerna, ända in i människors hjärtan, ända in i våra tankar och känslor. Gud omsluter allt, ute och inne, hemma och fjärran, högt och lågt, främmande och förtroget.”

Jag tolkar ängelns budskap som att alla kristna är inbjudna att vara delaktiga i hur kristendomen och i en vidare bemärkelse världen ser ut och att vi har också ett ansvar för hur den ser ut och utvecklas. Vi kan inte bara vänta på att någon annan ska ta initiativ.

Ärkebiskopen tog även upp reformationsjubileet i sin predikan, inte minst reformationens betydelse för folkbildningen. Jag tror att just utbildning för är oerhört viktig för att värna demokratin mot angrepp från grupper, med olika religiösa och politiska förtecken, som hotar den. Med kunskap i bagaget är det lättare att stanna upp och fundera över om det man just sett eller hört verkligen stämmer. Även om man inte har en Galadriel vid sin sida.

Kommentarer inaktiverade för Vad man ser i Galadriels spegel

Under Samhälle, Svenska kyrkan

Var inte rädd!

Jag var säkert inte ensam om att se Prins Gabriels dop i från Drottningholms slottskyrka igår och många fler än jag uppskattade också ärkebiskop emeritus Anders Wejryds doptal. Han talar där bl.a. om hur ofta Guds sagt till oss människor att inte vara rädda:

”Många tror att Gud oftast hälsar: Skärp dig, akta dig! Den som lever med i ett kristet sammanhang kan i stället upptäcka att uppmuntran, omsorg, vilja till gemenskap och nåd karaktäriserar Gud.
”Var inte rädd!”

Anders Wejryd säger, många tror att Guds främsta uppmaning är skärp dig, akta dig. Tyvärr gäller det här i allra högsta grad oss kristna. Alltför många vaktar på sig själva för att inte misshaga Gud. Många kritiserar också andra, kristna som icke-kristna, för att leva fel, tycka fel, helt enkelt vara fel och inte ”riktiga kristna”. Åsikts-och yttrandefrihet har vi alla, så länge vi inte bryter mot någon lag. Men nog är det trist med människor som kräver att andra ska anpassa sig efter just deras tolkning av tron.

Nyligen läst jag en rimlig förklaring till det här beteendet, som jag har haft så svårt att förstå. Jag kan tyvärr inte hitta bloggen eller artikeln nu, men det gick kort ut på att en del kristna fruktar att andra människor ska ”dra ner dem själva” i Guds ögon. Och att de ska straffas för vad andra gör, eller snarare vad andra är, som homosexuella, eller ateister. Jag tror att det kan vara en rimlig psykologisk förklaring, som jag för min egen del hoppas ska leda till mer konstruktiva diskussioner i framtiden. Det är lättare att bemöta människor när man har en möjlig förklaring till deras agerande.

Nu när det nya kyrkoåret inleds hoppas och ber jag om att fler ska känna tillit till Gud snarare än fruktan och önskar alla en glad adventstid, med tid för reflexion och inte bara julstök.

Kommentarer inaktiverade för Var inte rädd!

Under Svenska kyrkan

Jag säger bara Råger Mååår

De senaste veckorna har jag befunnit mig mitt i en kulturkrock och allt som oftast känt mig som Hasse Alfredsson  i sketchen På jobbet. Jag har nämligen diskuterat det stundande kyrkovalet med svenskkyrkliga, märk väl även präster, som ifrågasatt om det alls ska vara några kyrkoval, i så fall ska det vara indirekt, de har ifrågasatt om politiska partier ska få vara med osv. Som svensk kan jag förstå den här diskussionen, som f.d. katolik säger jag i stället till dem att de ska vara glada att de, dvs vi, alls får rösta, mängder av katoliker kämpar hårt för inflytande i sitt samfund. Präster och anställda borde vara glada över att de arbetar i en kyrka där de faktiskt får diskutera fritt, utan att riskera arbete, hem och umgänge.

På irländska Association of Catholic Priests hemsida uppmärksammas reformationen. De deltar i organisationen We Are Churchs manifestation den 29 oktober under parollen Church Reform Now! Det man vill ha är: demokratiska strukturer, kvinnliga präster, rättvisa inte kanonisk lag, gifta präster och att alla ska vara välkomna. Det här min översättning från engelskan ska tilläggas. Det ska bli intressant att se om Vi är kyrka Sverige vågar delta. Så grundläggande saker kämpar katolikerna alltså för.

Svenska präster protesterar mot vad de anser är slavliknande arbetsvillkor och hotar med strejk läser jag i DN. Som svensk tycker att det är bra att prästerna är fackligt organiserade och att de givetvis ska rimliga arbetsvillkor, något som i ännu högre grad gäller kyrkomusikerna.

Som tidigare katolik känner jag, men snälla ni era katolska kollegor ÄR livegna, de förväntas vara tillgängliga jämt, de får inte gifta sig, inte äga något, deras utbildning är inte gångbar utanför Katolska kyrkan. Många har det på sätt och vis bra med hushållerska, städerska, tvätten lämnas bort och de har all teknisk utrustning, bil osv. Men de har inget sådan som yttrandefrihet och ingenstans att ta vägen om de vill lämna sitt jobb. Man kan säga att de är lyxslavar.

Den här kluvenheten är rätt påfrestande att leva med nu. Men kanske blir till sist det mest positiva med mina år som katolik en större uppskattning av det som många svenskar, inte minst Svenska kyrkans medlemmar tar för givet, men som jag tror att vi behöver värna.

 

Kommentarer inaktiverade för Jag säger bara Råger Mååår

Under Svenska kyrkan

Politisk men kanske inte partipolitisk

DN:s ledarskribent Erik Helmerson har återigen synpunkter på Svenska kyrkan, dock med reservationen att han kan tyckas vara förmäten som har synpunkter på ett samfund han inte tillhör. På sätt och vis har han rätt i det, men Erik Helmerson är ledarskribent och Svenska kyrkan är betydelsefull i Sverige och ska givetvis få uppmärksamhet från Sveriges största dagstidningen utifrån det. Sedan är det lite trist att katoliken Erik Helmerson just aldrig hittar något positivt att skriva om Svenska kyrkan.

I ledaren framför Erik Helmerson invändningar mot hur demokratin i Svenska kyrkan är organiserad, d.v.s. utifrån politiska partier och självklart kan man diskutera om det systemet bör bytas ut. Han kunde dock göra en jämförelse med Katolska kyrkan som är helt odemokratisk och klerikal. En kyrka där lekfolket i allmänhet och kvinnor i synnerhet kämpar för att få inflytande och för att räknas. Inspiration finns t.ex. i Washington Post där Alexandra Petri skriver  en satir om hur skrämmande kvinnor är i många katolska klerkers ögon. Alexandra Petri refererar till den en av de mest konservativa katolska ledarna, kardinal Raymond Burke, som trasslat in sig i följande formulering:

“The Church becomes very feminized. Women are wonderful, of course. They respond very naturally to the invitation to be active in the Church. Apart from the priest, the sanctuary has become full of women. The activities in the parish and even the liturgy have been influenced by women and have become so feminine in many places that men do not want to get involved.”

Alexandra Petri kommenterar:

Well, sure. Women are wonderful. Only, if they’re involved, everything is RUINED. Other than that, they are great and it is wonderful that they are participating.

Kardinal Burke, som själv lätt kan tas för en välklädd tant, är oroad för att flickors och kvinnors närvaro ska göra männen feminina och därmed av någon anledning till sämre präster. För att inte tala om att männen skräms bort om det är för många kvinnor i ett sammanhang.  Alexandra Petri gör, den i mitt tycke korrekta, reflektionen att de som så mycket energi på att hålla kvinnor utanför alla former av inflytande inte är så säkra på sin gudomliga utvaldhet. Snarare tvärtom.

Men om jag ska gå tillbaka till frågan om Svenska kyrkan ska vara politisk, så blir nog svaret faktiskt ja och det är också Erik Helmerson inne på. Om vi går till evangelierna så verkar den historiske Jesus ha månat mycket om de fattiga och utstötta. Han hade dessutom uppenbarligen inga problem med att involvera kvinnor i verksamheten. Inget av det nyss nämnda passade för övrigt den tidens motsvarigheter till kardinal Burke, utan var då som nu brännbara ämnen. Vilket inte minst Svenska kyrkan fått känna av, det gnälls på det Internationella arbetet, det gnälls på arbetet för att hjälpa flyktingar som kommit till Sverige. Kritikerna låtsas inte om all hjälp som ensamma och fattiga i Sverige får genom kyrkan, utan efterlyser i högt tonläge något som redan finns….

Så nog är en kristen kyrka värd namnet politisk, men däremot kanske den inte ska vara partipolitisk. Framtidsperspektivet att SD får mer inflytande över Svenska kyrkan är skrämmande och i sig ett skäl att överväga ett annat system. Men oavsett vad som sker är framtiden beroende av att engagera tillräckligt många av alla medlemmar som trivs med livet och har det bra. Nu närmast för att rösta, men viktigast är förstås som aktiva och involverade i församlingarnas verksamhet.

Kommentarer inaktiverade för Politisk men kanske inte partipolitisk

Under Katolska kyrkan, Samhälle, Svenska kyrkan

Behandling av hjärntumörer i Storbritannien

Den svenska sjukvården har många brister, så vitt jag kan se till stort del beroende på en dålig organisation och en mindre lyckad inställning till prioriteringar osv. Jag har därför börjar titta på hur det ser ut i andra länder, där det verkar fungera bättre.

I ett inslag på SVT nyheter finns ett inslag om 15-åriga Niki som drabbats av en allvarlig hjärntumör. Vården fungerade uppenbarligen bra i det första skedet och sedan fick Niki möjlighet att vara med i en studie om en ny behandling på Rigshospitalet i Köpenhamn. Först såg allt ut att gå åt rätt håll och tumören krympte. Nikis föräldrar hade dock hört talas om ett barn med samma typ av cancer där tumören spridit sig ner i ryggraden. De bad därför om att Niki skulle få göra en ryggröntgen, vilket läkarna tyckte var onödigt. När Niki blev sämre gjordes till slut en ryggröntgen som mycket riktigt visade att tumören spridit sig till ryggen.

De ansvariga läkarna sade att inget mer går att göra för att hjälpa Niki, men föräldrarna vill försöka med vård utomlands och nämner Storbritannien som ett exempel på land som ligger långt fram med nya behandlingar. Jag googlade för att se hur vården kan se ut där och hittade Cancer Research UK som har en saklig och informativ hemsida där olika former av cancer tas upp däribland hjärntumörer, med allt från behandlingar till hur patienten ska förbereda sig inför ett läkarbesök och hur man lever med cancer. Där finns också olika forskningsprojekt upptagna.

Så vitt jag kunnat se är den svenska motsvarigheten Cancerfondens hemsida, men den är inte alls lika koncis, utan lite svamlig. Faktum är att det även smyger sig in nocebo-tänkandet när det gäller cellgifterna. Jag trodde annars att biverkningarna är så påtagliga för cellgifter, att området är fritt från funderingar om hur patientens förväntningar spelar in. Men jag tänkte inte på illamående, som det förstås går att pyskologisera kring…

Slutsatsen blir att även inom cancervården är utfallet beroende av anhörigas och patienters förmåga att söka kunskaper och att kämpa för så bra vård som möjligt. Det ser också ut som om ansvariga i Sverige kan få tips om förbättringar av vården bara genom att se hur andra länder arbetar.

 

Kommentarer inaktiverade för Behandling av hjärntumörer i Storbritannien

Under Vård och omsorg