Selektivt engagemang bland läkare

Jag upphör aldrig att förvånas över läkare som engagerar sig väldigt mycket för en grupp patienter, men verkar fullständigt likgiltiga för andra. Jag har tagit upp exempel på det tidigare.

Nu senast reagerar många läkare starkt på att regionstyret i Blekinge vill införa avgift för tolkar för alla som har haft uppehållstillstånd i Sverige i minst två, vilket bl.a. SVT-Nyheter rapporterat om.

Skälet som anges är att kommunikationen är viktig för att vården ska bli säker. Helt korrekt, men det är många andra patientgrupper där kommunikationen riskerar att halta. Patienter med hörselnedsättning, eller kognitiva funktionsnedsättningar för att ta två exempel. Det är patienter som kan ha svårt att uppfatta eller förstå vad läkaren säger. Inte minst om doktorn inte har svenska som modersmål.

Men ser vi några upprop för att dessa ska få stöd vid läkarbesök? Nej, här är det helt plötsligt inga problem att anhöriga får rycka in.

Kan någon förklara vad det här selektiva engagemanget beror på?

Mer fortbildning för läkare

Jag har under en längre tid tagit upp frågan om kompetensutveckling för läkare, i första hand allmänläkare. Inte minst har jag efterlyst en plan för hur det alls ska till. Allmänläkarna själva driver en helt annan linje; att patienterna inte är så sjuka och man ska inte undersöka och behandla allt. En inställning som jag är övertygad om bottnar i deras grunda medicinska kunskaper. Främst drabbar det förstås svaga patienter.

Därför är det intressant att en allmänläkare, Henrik Nyström, i en replik i Dagens Medicin efterlyser mer kompetensutveckling för allmänläkare. Däremot har han helt fel i att specialisterna inte ska lägga sig i vårdcentralens jobb. Det vet jag av egen erfarenhet att de måste göra annars blir inget, eller fel saker gjorda.

Men kan läkare som håller på med allt uppnå en acceptabel kunskapsnivå? Det dyker med jämna mellanrum upp reportage om hur vårdcentraler samarbetar med specialister, i det här exemplet ortopeder. Som läsare får man då lätt intrycket av allmänläkarna där inte gör annat än t.ex. undersöker knän och blir jättebra på det. Nästan som ortopeder faktiskt. Men så är det ju inte, de möter en massa andra patienter också. Och hinner förstås glömma en del mellan varven. Förutom att det tar två läkares tid, kanske kunde ortopeden en dag i veckan komma till Borgholm och träffa ortopedpatienter?

Även specialister, i ordets äkta bemärkelse, kräver mer tid för fortbildning, eftersom forskningen inom deras respektive område går snabbt framåt rapporterar Sjukhusläkaren. Men trots att det är ett fullt genomförbart snålar regionerna med pengar när ekonomin är ansträngd. Detta fast man borde veta att ju mer kunskap desto bättre vård och snabbare bättring hos patienterna. Problemet är bara att den ekonomiska vinsten för det inte i första hand kommer regionerna till godo, utan stat och kommun.

Tig och lid

Sedan jag skrev mitt förra inlägg har tankarna följt några olika spår.

Det första var frågan om vilka symtom som är rimliga att en människa ska leva med? Det gäller förstås generellt men jag tänkte nu på det jag tog som exempel, alltså allergier. Vore det inte bra om läkare och beslutsfattare fick prova på ”lindriga besvär” några dagar? Några kunde ta lite fikonsirap på morgonen, det borde ge en förståelse för hur födoämnesallergiker har det, andra kunde droppa något lätt irriterande i ögonen för att få en uppfattning om hur det känns att vara pollenallergiker osv.

Narkosläkaren Jakob Ratz Endler är inne på liknande tankebanor i en krönika i Läkartidningen. Han berättar där om när han som ung var forskningspatient och bl.a. fick en lite brännskada där man testade smärtförnimmelser. Även om förutsättningarna var i det närmaste idealiska var det rätt jobbigt att vara ”patient”. Han funderar på om inte vården skulle bli bättre om inte sjukvården skulle bli bättre om läkare och politiker låg inlagda på sjukhus ”för observation” någon dag per år?

Jo, det skulle den nog och varför stanna där? Det skulle vara bra för dem att helt inkognito försöka få en tid på en vårdcentral och om de lyckades att se hur många besök som krävdes för en korrekt diagnos och behandling.

Om det alls går. För anledningen till ”tig och lidlinjen” är ju att primärvården inte lyckas så bra med att ställa diagnoser på nyinsjuknade. Inte heller kroniskt sjuka får den bästa behandlingen. ”Lösningen” blir att säga till t.ex. en astmatiker med halvdålig medicinering att hen får leva med ”lite” hosta, andningssvårigheter m.m. Symtom en kunnigare läkare hade kunnat medicinera bort. Men de läkarna är utom räckhåll för allt fler patienter.