Tag Archives: kärlek

Älska din nästa utan dold agenda

Jag hade tänkt skriva ytterligare en missmodig blogg om de pedofila övergreppen i Katolska kyrkan, som aldrig verkar ta slut. Men i stället blir det en blogg om människor som vill stärka andra, hur man lär av varandra och allra mest om en kärlek utan krav på motprestationer. Kärlek utan en dold agenda om man så vill.

Kristna talar ofta om kärlek, värme och vissa sätter det i motsats till det sekulära samhällets kyla. Jag brukar då invända att, i synnerhet konservativa, kristna ofta beter sig på ett sätt som är allt annat än kärleksfullt. Den som t.ex. är homosexuell stöts ut och förtalas. Man skiljer ut vissa flyktingar, kristna, som ska få hjälp, medan andra lika utsatta inte ska få komma hit osv.

Länge har jag lite undrande sett att det ofta är de som, så vitt jag vet, inte är särskilt troende som är mest kärleksfulla mot sina medmänniskor. De senaste veckorna har jag, liksom många andra, blivit lycklig över serien Lerins lärlingar som finns på SVT Play. Vi får följa ett gäng personer med olika funktionsnedsättningar som under vänlig och ödmjuk ledning av konstnären Lars Lerin får utveckla sina konstnärliga talanger. Nu är de här programmen säkert hårt redigerade, men förmedlar ändå intrycket av att givandet är ömsesidigt, alla medverkande växer som människor. Inte minst de olika gästerna. Vi tittare får också tänka till, inte minst när det gäller hur vi bemöter varandra och vilka förutfattade meningar vi har om människor.

Kan man tänka sig något liknande i ett kristet sammanhang? Det finns säkert, men jag tror att det tyvärr är vanligt att tänka välgörenhet eller att vinna själar. Dessutom är det inte ovanligt att höra kristna uttala sig föraktfullt om att man ”bara” har en social verksamhet, precis som man säger ”bara” har fina om konserter. Och det ju i allmänhet Svenska kyrkan som blir anklagad för det.

Men om vi skulle ställa frågan om det sociala engagemanget till Jesus, som han möter oss i evangelierna, vad skulle han svara? Thor-Leif  Strindberg ger på Allt om Bibelns hemsida ett ganska långt svar på frågan om hur en kristen ska leva, men sammanfattar det så här:

”I grund och botten handlar det alltså om detta som Jesus sammanfattar i orden:

”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem” (Matt 7:12)Att i alla avseenden behandla andra så som vi själva vill bli behandlade (och så som Gud behandlar oss) – att alltid låta kärlek, barmhärtighet, medkänsla, ansvar, omtanke, respekt och rättvisa komma till uttryck i allt vi tänker och gör mot vår omgivning, mot naturen, mot djur och människor, mot föräldrar och kamrater, i skolan och på arbetsplatser – det är så Gud vill att vi ska leva.”

Tänk att detta ska vara så lätt att helt enkelt strunta i, att döma av hur många som anser sig vara ”riktiga”  kristna uttalar sig och uppför sig.

 

 

Annonser

Kommentarer inaktiverade för Älska din nästa utan dold agenda

Filed under Religion-allmänt, Samhälle

Var inte rädd!

Jag var säkert inte ensam om att se Prins Gabriels dop i från Drottningholms slottskyrka igår och många fler än jag uppskattade också ärkebiskop emeritus Anders Wejryds doptal. Han talar där bl.a. om hur ofta Guds sagt till oss människor att inte vara rädda:

”Många tror att Gud oftast hälsar: Skärp dig, akta dig! Den som lever med i ett kristet sammanhang kan i stället upptäcka att uppmuntran, omsorg, vilja till gemenskap och nåd karaktäriserar Gud.
”Var inte rädd!”

Anders Wejryd säger, många tror att Guds främsta uppmaning är skärp dig, akta dig. Tyvärr gäller det här i allra högsta grad oss kristna. Alltför många vaktar på sig själva för att inte misshaga Gud. Många kritiserar också andra, kristna som icke-kristna, för att leva fel, tycka fel, helt enkelt vara fel och inte ”riktiga kristna”. Åsikts-och yttrandefrihet har vi alla, så länge vi inte bryter mot någon lag. Men nog är det trist med människor som kräver att andra ska anpassa sig efter just deras tolkning av tron.

Nyligen läst jag en rimlig förklaring till det här beteendet, som jag har haft så svårt att förstå. Jag kan tyvärr inte hitta bloggen eller artikeln nu, men det gick kort ut på att en del kristna fruktar att andra människor ska ”dra ner dem själva” i Guds ögon. Och att de ska straffas för vad andra gör, eller snarare vad andra är, som homosexuella, eller ateister. Jag tror att det kan vara en rimlig psykologisk förklaring, som jag för min egen del hoppas ska leda till mer konstruktiva diskussioner i framtiden. Det är lättare att bemöta människor när man har en möjlig förklaring till deras agerande.

Nu när det nya kyrkoåret inleds hoppas och ber jag om att fler ska känna tillit till Gud snarare än fruktan och önskar alla en glad adventstid, med tid för reflexion och inte bara julstök.

Kommentarer inaktiverade för Var inte rädd!

Filed under Svenska kyrkan

Protester mot förtryck en väg till förbättringar

De dyker upp lite här och var i mitt hem, spåren efter mitt år som katekumen i Svenska kyrkan. Senast var det ett bokmärke som talade om att vem jag än är, var jag än är, hur jag än har det, är jag sedd, känd och älskad. Just budskapet om Guds ständigt närvarande kärlek till människorna är väldigt centralt i förkunnelsen, den jag hört och läst i alla fall. Och denna ständigt upprepade försäkran gör något med den som lyssnar, man blir mindre upptagen med sina egna och andras tillkortakommanden och börjar i stället se sina medmänniskor och vad de behöver. Det känns för övrigt som om engagemanget för medmänniskan, trots SD:s framfart, också är väldigt typiskt svenskt. Frågan är om det är Svenska kyrkan som påverkat befolkningen i landet eller vise versa?

Jag tänker på det när jag läser Erik Helmersons ledare i DN där han med all rätt uppmanar till protester mot Egyptens förföljelser mot hbtq-personer. Polisen lägger fällor, som falska dejtingappar för homosexuella som sedan grips och förnedras. Homosexualitet betraktas som en sjukdom sedan i september osv. Det är verkligen viktigt att omvärlden stöttar Egyptens HBTQ-personer, som verkar ha få i landet som hjälper dem.

Men för att hålla hoppet uppe så kan situationen förändras till det bättre och det kan gå ganska fort. Många länder tillåter nu homosexuella att gifta sig, Tyskland hör till de senaste exemplen. Erik Helmerson är en svensk katolik och betonar följdaktligen homosexuellas rättigheter, men det finns många tyska katoliker som också gör det.  New Ways Ministry rapporterar om Biskop Felix Genn i Münster förbjöd prästen Fr. Stefan Sühling att välsigna ett homosexuellt par, vilket fick de drabbade att påpeka att djur kan få välsignelser av en katolsk präst men inte ett homosexuellt nygift par.

Det intressanta är att det finns katolska präster som vill behandla alla nygifta par jämlikt och andra biskopar också uttryckt sig positivt om samkönade par. Dessutom uttalar sig talesperson i biskop Genns stift försiktigt: Diocesan spokesperson Bishop Stephan Kronenburg told a German news outlet that the prohibition was “not about degrading a same-sex partnership,” but necessary to make clear that same-gender civil marriages are not equivalent to sacramental marriages. Man vill alltså inte nedvärdera ett samkönat förhållande, men inte ge det samma status som ett heterosexuellt. Om det sades av övertygelse eller för att det inte går att formulera sig på annats sätt ska jag låta vara osagt. Det spelar också mindre roll, proppen har lossnat och förändringen satts i gång.

 

Kommentarer inaktiverade för Protester mot förtryck en väg till förbättringar

Filed under Katolska kyrkan, Svenska kyrkan

Detta har vi kämpat för…

När det gäller frågor som t.ex. jämställdhet och preventivmedel finns det en del konservativa personer, i allmänhet män, som talar om vad kvinnor vill, s.k. mansplaining. Kvinnor vill, enligt dem, egentligen vara hemma med sina barn och nåja, det går väl inte riktigt att säga att kvinnor inte vill använda preventivmedel, ens för den mest övertygade värdekonservative kristne.

Vad de här personerna glömmer är att inget av det som uppnåtts t.ex. förskolor eller tillgång till preventivmedel bara har råkat ske, utan allt är resultatet av en kamp, från i första hand kvinnor. Det har funnits modiga förgrundsgestalter som fått betala ett högt pris för sitt engagemang och i vars fotspår alla mindre modiga har kunnat gå. De första barnstugorna fanns redan i mitten på 1800-talet och gjorde det möjligt för fattiga kvinnor att arbeta, utan att behöva lämna barnen vind för våg. Men vanligt blev det först på 70-talet, då det genomfördes demonstrationer under parollen ”Ropen skalla, daghem åt alla”.

RFSU har samlat en del viktiga årtal för reformer som på olika sätt rör jämställdheten och som kan vara bra att dra sig till minnes.

Som framgår att sammanställningen ovan har även de homosexuellas rättighet kommit successivt och för att människor kämpat för dem. Så sent som 1979 slutar man räkna homosexualitet som en sjukdom och först 2009 blir äktenskapslagstiftningen könsneutral. Jag mötte några av pionjärerna i kampen för homosexuellas rättigheter för ett par år sedan och skrev om det i bloggen ”Mycket har förändrats sedan slaget i Storkyrkan”.

Det gemensamma för de här framstegen som gjorts är just att de tillför något. Även kvinnor har fått möjlighet att arbeta, barnen har fått en organiserad barnomsorg och i synnerhet de barn som har torftiga eller dåliga hemförhållanden får en fristad på förskolan. Människor kan välja när de vill bilda familj och det förekommer inga illegala aborter i Sverige. Även homosexuella kan gifta sig om de önskar. Det tillför värden, men tar inte bort några, vilket är viktigt att komma ihåg.

De senaste dagarna har det förekommit en debatt om månggifte, detta p.g.a. att det kommit familjer hit till Sverige där en man har haft flera fruar. Lisa Magnusson tar upp det i en signerad ledare, där hon argumenterar för att de som älskar varandra ska kunna välja formen för sitt äktenskap och hänvisar just till homosexuellas rättigheter. Även om hon är väl medveten om att de inblandade kvinnorna kanske mer eller mindre tvingats in i äktenskapet

Jag tycker inte att det är riktigt jämförbart, för det första har jag svårt att tro att det finns så många som skulle föredra den här typen av äktenskap så mycket att de är beredda att kämpa för den. Sedan är det frågan om att tillföra eller dra ifrån och här tror jag att risken att människor,  i synnerhet kvinnor, tvingas in i ett månggifte väger över det positiva i att leva som man vill. Fast helt säker är jag inte.

Kommentarer inaktiverade för Detta har vi kämpat för…

Filed under historia, Samhälle

Berättelser om godhet i en orolig värld

gandalf

Memen ovan har jag lånat från fb-gruppen ”Unfundamentalist Christians”. Jag är inte säker på att Gandalf är rätt citerad, men oavsett det tror jag att budskapet är sant. Det är alla helt vanliga människors vänlighet och kärlek som kan stoppa ondskan, snarare än stora härskare. Jag tror att vi måste fortsätta göra vårt bästa, även om det i nuläget kan kännas som hatet, förtrycket och våldet kryper allt närmare inpå oss.

Och just detta att fortsätta försöka trots att uppgiften känns övermäktig är ett budskap som berättats om och om i mänsklighetens historia, inte minst i Nya testamentet, där enkla fattiga människor får ett till synes övermäktigt uppdrag av Gud. Men Maria säger ja och det gör också hennes son Jesus när han blivit vuxen.

På NCR skriver Sarah Mac Donald om den irländske missionären Shay Cullen har ägnat sitt liv åt att försöka hjälpa kvinnor och barn i Filippinerna som fallit offer för sexhandeln. Nu hör han till dem som protesterar mot president Duertes urskiljningslösa dödande av drogmissbrukare. Tyvärr är han ganska ensam i sin kamp. Det bara sex biskopar som protesterat mot situationen, vilket får ses som anmärkningsvärt för en kyrka som säger sig värna människolivet. Ärkebiskopen Socrates Villegas av Lingayen-Dagupan har dock visat prov på mod och medkänsla. Han har bl.a. påpekat att det går att bekämpa kriminalitet utan att döda brottslingarna.

Lutherska världsförbundets president, biskop Dr Munib A. Younan, tar upp hoppet i sitt julbrev. Han skriver om det hoppfulla i det ekumeniska mötet i Lund tidigare i höst. Han skriver också om sina intryck från en konferens i Beirut om de kristnas situation i Mellanöstern. Även där fanns hoppet, de närvarande var överlevare och symboler för livet trots allt. Han tar upp en palestinsk version av berättelsen av Jesu födelse. Vi kan se det som en uppmaning till oss alla att hjälpa dem som behöver skydd:

”But there is another,Palestinian, way to understand the story. Mary gave birth not in a little
wooden building but in a cave. Even today, some people in Palestine live in caves. The story
of the innkeeper, then, is not one of exclusion and neglect, but one of Palestinian radical
hospitality and generosity.
You see, the innkeeper, not having any space, offered Mary and Joseph a place in his own
home, safe in the back of the cave. This is the grotto over which the Church of the Nativity is
built.”

 Jag avslutar med en bild på en flicka som tänder ett ljus i Lunds domkyrka. Ljuset i mörkret, hoppet när vi inte orkar hoppas mer. Det symboliserar också mitt eget hopp att flickor och kvinnor äntligen ska få ta plats, inte minst i religionerna.

ljustandning-i-lundKnappt hade jag hunnit publicera bloggen förrän jag hittade ett inlägg som borde vara med. Elizbeth Sextro skriver om det mod som krävdes av Maria för att säga ja till Guds fråga. Följden kunde bli att hon blev utstött kanske dödad. Elizabeth Sextro tycker att det talas för lite om Marias mod. Hon ser också Marias mod som en inspirationskälla för hbtq-personer och andra i USA som känner sig hotade och utstötta.

1 kommentar

Filed under Religion-allmänt, Samhälle

Även en liten god gärning betyder något

Det är lätt att bli uppgiven inför allt elände i världen, känna att man själv inte kan göra något för att det ska bli bättre. Då är det nyttigt att läsa Lotta Ingerholts Tankar inför helgen där hon återger en 15-årig konfirmands kloka reflektioner över goda gärningar. Det kan vara till hjälp när missmodet över ens egen otillräcklighet hotar att bli övermäktig, jag citerar:

Många människor har känt att livet är meningsfullt och tusentals människor har faktiskt avstått från att säga eller göra något elakt.

Varje sekund har intelligenta, kärleksfulla, vänskapliga och väldigt modiga handlingar utförts på vår planet och gjort att många människor har fått skratta.
Jorden har inte gått under utan fortsatt snurra runt sin axel som vanligt och det gör att solen gått upp överallt, även hos dem som är hungriga, ledsna och ensamma.

Miljontals människor har tittat på varandra snällt, har kämpat för bra saker och vägrat ge upp.”

Lotta Ingerholt konstaterar sedan att även vänlighet och godhet i det lilla har betydelse, en god gärning är aldrig bortkastad. Och naturligtvis är det där vi måste börja, ett leende, ett vänligt ord.

Jag funderar på vem som är min nästa? Gruppen #Mitt kors, ser det i första hand som andra kristna. För mig är det otänkbart, den som behöver min hjälp är min nästa. 

För hjälparbetare i krigs- och terrordrabbade länder, eller de som hjälper flyktingar på Medelhavet hoppas jag att frågan är irrelevant. De räddar så många människor de kan från sjunkande båtar eller ur hoprasade hus. Tänker inte tanken att sortera dem efter kristna, som räddas, och andra som lämnas åt sitt öde.

Det finns som tur är många som arbetar för och inte mot ökad förståelse och gemenskap mellan religioner. Maureen Fiedler skriver på NCR om religiösa ledare för kristna, judar och muslimer i Berlin,Omaha och Jerusalem som på lite olika sätt försöker skapa mötesplatser för troende från olika samfund. I Berlin skapar man ett hus som kan användas att av alla de tre abrahamitiska religionerna, i Omaha i Nebraska har varje religion sin egen byggnad, men dessa möts i ett fjärde för gemensamma aktiviteter.

I Sverige finns Guds hus i Fisksätra där protestanter, katoliker och muslimer samarbetar.

Men det behövs inte bara respekt och samarbete mellan troende från olika samfund, i Sverige är många människor inte troende. En stor grupp att förhålla sig till, inte erövra, som ett och annat samfund verkar tro.

Det gäller att göra det man kan, som gräsrot är det kanske inte så mycket. Religiösa ledare kan göra mer. För att hjälpa flyktingar som hamnat i ett limbo i Grekland eller Turkiet kunde den katolska biskopen Anders Arborelius t.ex. kontakta den tyska biskopskonferensen för att sätta press på kollegorna i Polen och Ungern. Sverige och Tyskland kan inte ensamma ta emot alla flyktingar, men om hela EU hjälptes åt är det fullt möjligt att ge skydd de flesta.

Kanske kan gräsrötterna trots allt göra en del. Vad sägs om fb-gruppen #Min nästa för att hjälpa den som är i nöd…

13 kommentarer

Filed under Religion-allmänt, Samhälle

Mitt kors, nej Mitt kors- vem äger en symbol?

Det är sällan jag tycker att ignorera någon/några är ett lämpligt bemötande. När det gäller fb-gruppen #Mitt kors startat av de svenskkyrkliga prästerna Johanna Andersson, Annika Borg och Helena Edlund tycker jag dock att det hade varit det bästa. Att bara säga ok, Sverige är ett fritt land, den som vill markera ett stöd för just kristna offer för terrorn är fria att göra det. För min/vår del gör jag/vi inte skillnad på offer, utan stödjer de som mest behöver det.

Komplikationen här är att de tre prästerna och deras sympatisörer hela tiden söker skäl att gnälla på och faktiskt trakassera Svenska kyrkans ledning och den här gruppen har uppenbarligen använts till det. Ledningen och i synnerhet ärkebiskop Antje Jackelén anklagas för att inte stötta kristna, inte vilja att kristna bära kors osv. Ärkebiskopens twittrande återges i en artikel i Dagen. Så här ser det bl.a. ut:

För den som kanske fåtts att tvivla på det självklara: 1) Ja, Svenska kyrkan är kristen och korset är vår främsta symbol för frälsning, försoning och fred, 2) Ja, Svenska kyrkan ber inte bara för förföljda kristna, vi hjälper också konkret sedan länge och 3) Vi hjälper människor inte därför att de är kristna utan därför att vi är kristna, skrev hon inledningsvis.

När en person frågar ärkebiskopen varför hon inte står upp för korset, den främsta symbolen för kristendomen:

– Vem kan ha inbillat dig detta? Varför skulle jag annars bära ärkebiskopskorset så väl synligt, svarar Antje Jackelén.

Jag tycker att ärkebiskopen svarar klokt och går i Jesu fotspår när det gäller att bemöta kritiker (för att benämna dem diplomatiskt). I berättelsen om Äktenskapsbryterskan vill de skriftlärda och fariseerna hitta något att anklaga Jesus  för. Men han vänder situationen och med svaret att den som är utan synd ska kasta den första stenen, blir de tvungna att rannsaka sig själva och kan, just den gången, inte göra mer skada. Förhoppningsvis var det början på en förändring hos dem. Antje Jackelén lugna svar är uppenbart inspirerade av Evangelierna och hon är verkligen en värdig ledare för sitt samfund.

När nu debatten satts i rullning är det lika bra att verkligen gå till botten med #Mitt kors. Själva namnet är typiskt för den individualistiska tid vi lever i. Men korset kan inte ägas av enskilda kristna, symbolen är större än så (och finns dessutom på fler håll än i kristendomen, men det lämnar jag den här gången). Ett kors som objekt kan naturligtvis ägas och det är också bilder på sådana som läggs upp på Facebook. Men vad betyder det?

Gruppen har kommit till för att stödja utsatta kristna enligt grundarna, men konfronterade med frågan om hur de ser på alla andra behövande, så går det bra att engagera sig för dem med. Varför då inte inkludera alla offer för terrorn från början?

Har för övrigt Andersson, Borg och Edlund m.fl. reflekterat över hur den här kampanjen upplevs av den stora grupp icke-kristna flyktingar som finns i Sverige? Hur stor är risken att de känner sig hotade? Innan du viftar bort min invändning tänk dig att du själv var flykting i ett land där låt oss säga asatron är dominerande. De flesta flyktingar är liksom du kristna, men några invånare i landet startar gruppen #Min torshammare för att visa solidaritet med minoriteten utsatta asatroende flyktingar. Hur skulle det kännas?

Man skulle ju också kunna tro att de kristna som vill stödja kristna får vara med i gruppen, men nej det är bara utvalda kristna. Däremot går det bra med den uttalade ateisten Christer Sturmark, läs om det i ett inlägg av Iréne Nordgren på Katolsk Visions blogg.

Andersson, Borg och Edlund uppenbarligen har jobbat hårt med formuleringarna för #Mitt kors och talar om kärleksfullhet, men det är inte något de är kända för tidigare. Så de har ingen riktigt trovärdighet på det området och just trovärdighet är viktigt. Jag avslutar med att citera signaturen Inez som analyserar just detta:

Franciskanen fr. Richard Rohr skriver utifrån sina amerikanska erfarenheter av hårda motsättningar mellan progressiva/liberala och konservativa kristna på ett allmängiltigt sätt. Dolda motiv kan finnas i båda läger. Svenska kyrkans motsättningar står mellan progressiva och liberala medan de konservativa håller sig i bakgrunden. Den specifika tvedräkten skiljer förmodligen Svenska kyrkan från andra kyrkor. Jag skriver med trött hand och ger ordet till Rohr:

“Even peace work can be a cover for the dark warrior, and I have met ‘peace and justice people’ who’ve never faced their needs for power and control. I’ve known military men more in charge of their aggressiveness than are many church folks and peaceniks. This is why we all need to do our spiritual work, and why spirituality is much more demanding than merely adopting a positive image, title, or job description, such as peace worker or soldier.”

”On the Threshold of Transformation”, 2010, s 338

“Over the years I met many social activists who were doing excellent social analysis and advocating for crucial justice issues, but they were not working from an energy of love except in their own minds. They might have the answer, but they are not themselves the answer. In fact, they are often part of the problem. Too many reformers self-destruct from within. For that very reason, I believe, Jesus and great spiritual teachers first emphasize transformation of consciousness and soul. We need less reformation and more transformation.

The need to be in power, to have control, and to say someone else is wrong is not enlightenment. Such unenlightened leaders do not love true freedom for everybody but freedom for their new ideas. That’s been my great disappointment with many liberals. Untransformed liberals often lack the ability to sacrifice the self or create foundations that last. They can’t let go of their own need for change and control and cannot stand still in a patient, humble way as people of deep faith often can. It is no surprise that Jesus prayed not just for fruit, but ‘fruit that will last’ (John 15:16). Conservatives, on the other hand, idolize anything that lasts, but then stop asking the question, ‘Is it actually bearing any fruit?’

If we are going to have truly prophetic people who go beyond the categories of liberal and conservative, we have to teach them some way to integrate their needed activism with a truly contemplative mind and heart. I’m convinced that once you learn how to look out at life from the contemplative eyes of the True Self, your politics and economics are going to change on their own. Once you see things contemplatively, you’ll begin to seek the bias from the bottom, you’ll be free to embrace your shadow, and you can live at peace with those who are ‘different.’”

”Contemplative Prayer”, 2007, CD, MP3
“Everything Belongs: The Gift of Contemplative Prayer”, 1999, s 73-75.

“Sin, for Jesus, is the very act of accusing itself—whenever you try to expel and accuse evil groups, nations, religions, or people, and somehow leave yourself out of the equation, you end up ‘sinning.’ That is very different than almost all organized religion in history. Jesus would never deny objective evil, but he knows that any human attempts to conquer it, or control it, can only be done according to the pattern of the crucifixion itself. There he teaches us how to hold it, carry it ourselves, and finally transform it—by recognizing our own complicity in evil but our eagerness to attack it elsewhere.

His justice strategy is solidarity with suffering itself, wherever it is. This is the core meaning of his crucifixion, and why the cross is our very unique agenda for salvation and liberation (1 Corinthians 1:17-18) —even more than working or fighting for justice per se, which disappoints many activists. Even justice work, as needed as it is, can be an ego and power agenda.

True spiritual action (as opposed to reaction) demands our own ongoing transformation, often changing sides to be where the pain is, and even requires a new identity, as Jesus exemplified in his great self-emptying. His solidarity and compassion was itself the healing. It feels like weakness, but it finally changes things in very creative, patient, and humble ways. Such solidarity is learned and expressed in two special places—contemplation (non dual or unitive consciousness of things) and specific actions of communion with human suffering.”

“Standing with Jesus”, 2015
https://34dj3l269uzv2uy0oh3yzb0w-wpengine.netdna-ssl.com/wp-content/uploads/2015/11/1-STANDING-WITH-JESUS.pdf

 

6 kommentarer

Filed under Religion-allmänt

Katarina av Siena och Katolska kyrkans reform

Jag har just läst klart en skrift i Daciaserien, Heliga Katarina av Siena kyrkokritiker och fredsstiftare av sr Madeleine Fredell OP. Det är en lärd men ändå lättläst skildring av Katarina av Siena, en av de två första kvinnliga kyrkolärarna. Utnämnd av påven Paulus VI  den 4 oktober 1970. Skriften kan beställas från Dominikansystrarna.

Sr Madeleine berättar både om helgonet och hennes tid, det sistnämnda är viktigt för att förstå Katarina av Siena rätt. Kvinnors möjligheter att verka och påverka har växlat genom tiderna.  Katarina av Siena (1347-1380) levde under medeltiden, som verkar ha varit en av de bättre perioderna. Det är sannerligen ingen blid, underdånig kvinna som möter oss i de bevarade breven och andra dokument. I alla fall inte underdånig mot kyrkans män.

Då, liksom nu, var Katolska kyrkan i behov av förnyelse och reform och Katarina av Siena såg detta och påtalade det för kyrkans ledning. Hon gör det på ett sätt som får dagens katolska reformister att framstå som milda västanfläktar. Eller vad sägs om hennes uppmaning till Gregorius XI som återvänt till Rom från Avignon i början av år 1377:

” Den allsmäktige Gudens ära tvingar mig att tala rent ut. Sanningen är den att till och med innan jag lämnade min födelsestad, kände jag stanken från de synder som begicks i kurian. Och dagligen fortsätter de att begå samma synder.”

Citatet är hämtat ur Raymond av Capuas The Life of Catherine of Siena i översättning av Conleth Kearns OP. Sr Madeleine skriver att det framförallt var intrigerna, furstefasonerna och orättfärdigheterna i kyrkan och främst i ledningen som upprörde Katarina av Siena. I mångt och mycket är det samma saker som katolska reformister idag försöker ändra på. Vi lever i en annan tid och jag kan inte låta bli att undra hur Katarina av Siena skulle ha arbetat idag?

Skulle hon likna Tina Beattie som, i mitt tycke, milt men ändå tydligt förespråkar reformer av Katolska kyrkan?  Tina Beattie har skrivit två öppna brev till Påven Franciskus, jag citerar från avslutningen av det andra:

”But a word of appeal: please Pope Francis, will you tell the bishops more emphatically and clearly that they are not accountable to the CDF in all the decisions they make, because some of them seem not to have heard you yet? I’m sorry to say, but some of the bishops are cowards when it comes to asserting their authority in a way that is responsible, pastorally attentive and wise.”

Nja, Katarina av Siena skulle nog använda betydligt hårdare ord i sin kritik av vad som sker i kyrkans ledning idag. Och vilka fiender skulle hon inte få om hon levde nu, vår kyrkolärare… Detta med tanke på att Tina Beattie för tillfället utsätts för ett veritabelt drev från konservativa katoliker, som tänker och talar föga kristet om henne och vad de skulle kunna tänka sig att utsätta henne och kanske andra meningsmotståndare för. Eller vad sägs om en blogg med rubriken I will NOT throw eggs at Tina Beattie. Repeat I will NOT throw eggs at Tina Beattie.

Bloggaren Clare Short, blev enligt egen utsago utslängd ur skolan när hon var 17 år och medger att hon intellektuellt sett inte är någon match för Tina Beattie. Men det är heller inte en intellektuell kamp Clare Short säger sig föra utan ett andligt:

”I guess it’s a bit like David and Goliath. She is a professor. I got chucked out of school age 17. I am no challenge to her intellectually, but that doesn’t really matter. I am not fighting an intellectual battle I am fighting a spiritual battle”

Jag gissar att Clare Short är ganska typisk för många fundamentalistiskt lagda katoliker, lågutbildade och med mer tillit till regler än till Gud. Trots detta kan de ställa till med stor skada. Av bloggen att döma försöker hennes församlingspräst dämpa hatet och våldstendenserna till något mer konstruktivt. Han verkar i alla fall delvis ha lyckats med det.

Vi behöver olika åsikter, tolkningar av tron och kritik av kyrkan idag lika väl som under medeltiden. Men diskussionen måste ske under civiliserade former, utan hot och trakasserier av meningsmotståndare.

 

 

2 kommentarer

Filed under Katolska kyrkan

Franciskus visar vägen vidare med inkluderande fottvagning

Påven Franciskus väckte uppmärksamhet genom att under Skärtorsdagens mässa tvätta fötterna på flyktingar och inte bara män, inte bara katoliker. Radio Vaticana skriver att detta var ett sätt att ta ställning för de svagaste. Påven beskriver det också som en väg mot fred.

National Catholic Reporter ger en bra beskrivning av bakgrunden. Påven har alltså ändrat reglerna så att det numera officiellt är tillåtet att låta kvinnor delta i fottvagningsceremonin. Något som varit praxis på flera håll redan tidigare.

UCAN India rapporterar att katolska kyrkor i Kerala för första gången haft kvinnor med i fottvagninsceremonin. Så här resonerade kyrkans ledning där:

”The decision to extend the ritual to women and girls was taken after the church discussed it at various levels,” a spokesperson of Latin Church’s diocese told IANS.
Archbishop M. Soosaipakiam washed the feet of six women, including two physically challenged women, and six men on Thursday evening at the St. Joseph’s cathedral in the state capital, the spokesperson said.

Alla är inte lyckliga över ändringen, värdekonservativa katoliker har fått bekymmer. De hävdar ju å ena sidan att en katolik ska lyda påven, men finner att de inte alls har lust att göra det när påven beslutar något de inte gillar.

Iréne Nordgren beskriverKatolsk Visions blogg väl försöken att undvika att inkludera kvinnor och icke-katoliker. När jag frågar efter fler exempel länkar Iréne bl.a. till Katolsk Observatör och citerar från intervjun med biskop Athanasius Schneider:

En annan sak: Den offentliga tvagningen och vanligtvis även kyssandet av kvinnors fötter av en man, som i vårt fall av en präst eller biskop, anses av varje förnuftig person inom alla kulturer att vara något opassande, ja till och med en aning oanständigt. Tack vare Guds visa rådslut är ingen präst eller biskop tvungen att offentligen tvätta kvinnors fötter på Skärtorsdagen, det finns ingen bindande norm för detta och själv fottvagningen är även den fakultativ. ”

De formuleringarna låter i mina öron väldigt likt den kvinnosyn fundamentalistiska muslimer beskylls för att ha. Det stärker min övertygelse att fundamentalister har mer gemensamt med varandra än mer ”vanliga” representanter för den religion eller politiska grupp de tillhör.

Som jag skrivit tidigare har vi alla ett ansvar att inte vända bort blicken när den här typen av åsikter ventileras, inte hålla tyst av ren bekvämlighet. Givetvis gäller det inte minst politiska ledare.

Kommentarer inaktiverade för Franciskus visar vägen vidare med inkluderande fottvagning

Filed under Katolska kyrkan, Religion-allmänt

HBTQ-personer behöver rättvisa, inte barmhärtighet

För inte länge sedan dryftade jag mina tvivel på Katolska kyrkan med en bekant, som svarade: men nog tror du väl på vad Katolska kyrkan säger om Gud och Jesus? Min reflektion var att ett av de stora problemen är att Katolska kyrkan inte har så mycket att säga om Gud och Jesus nuförtiden. Katolska ledare har i stället synpunkter på vad andra samfund gör och inte gör, men allra mest intresserad verkar man vara av vad som sker i katolikernas sängkammare. Vilket kanske inte är så märkligt med tanke på att de flesta katolska ledare lever i celibat och inte har/inte borde ha en susning om detta.

Problemet är att Katolska kyrkans syn på kärlek och sexualitet drabbar så många. En del hävdar att om kyrkan skulle vara mer positiv till samkönade äktenskap, lät frånskilda och omgifta ta emot nattvarden osv skulle kyrkan splittras. De glömmer eller struntar i att även den nuvarande inställningen splittrar kyrkan.

Jamie L Manson skriver i en artikel på NCR att vad HBTQ-personer behöver få är rättvisa inte barmhärtighet med adress till Franciskus. Eller snarare de behöver barmhärtighet av samma skäl som heterosexuella. Manson har med en del citat av påven i texten och dessa visar, på slingrig katolska, någon form av insikt om att det kyrkan påstår inte är riktigt bra, utan måste lindas in för att låta positivt.

Som så ofta när man behöver tydliggöra budskapet i en text, är det givande att byta ut mottagaren av budskapet. Jag provar att göra det med nedanstående citat:

”Francis then expresses his hope that ”homosexual people” will ”come to confession, that they stay close to the Lord, and that we pray all together. You can advise them to pray, show goodwill, show them the way, and accompany them along it.”

Det blir ungefär så här: Franciskus uttryckte sedan sin förhoppning att heterosexuella personer (det går bra att lägga in t.ex.svenskar, poliser, flintskalliga  i stället) kommer till bikten och att de håller fast vid Herren och att vi alla ber tillsammans. Du kan ge dem rådet att be, visa välvilja, visa dem vägen och slå följe med dem”.

Lite knasigt blir det, när man vänder sig till grupper utifrån vilka de är, inte vad de gjort.

Kommentarer inaktiverade för HBTQ-personer behöver rättvisa, inte barmhärtighet

Filed under Katolska kyrkan