Människor och tro om Guds kvinnliga aspekter skapar onödig konflikt

Sedan jag lämnade Katolska kyrkan har jag inte följt vad som händer så noga. Men jag har uppfattat det som att det ändå har blivit lite högre i tak. Nu har jag främst på facebook sett att det uppstått en konflikt som utlöstes av ett avsnitt i serien Människor och tro som heter Moder Jord, Pachamama och Jungfru Maria, tänk om Gud är kvinna?

Där medverkar bl.a. katolikerna Irené Nordgren, psykoterapeut och teolog och sr Madeleine Fredell OP oerhört lärd dominikansyster. De båda finns med i inledningen av programmet och ca 20 minuter in och talar först om inkulturation och betydelsen av Katolska kyrkan för första gången på många hundra år fått in utomeuropeisk påve.

I mitten av programmet talar sedan främst sr Madeleine om Guds kvinnliga aspekter så som de framträder i Bibeln, där t.ex. Visheten en aspekt av Gud är kvinna. Om Jesus är både Gud och människa har han också de kvinnliga aspekterna av Gud. Det hela är mycket intressant och vidgar i mitt tycke bilden av Gud. Sedan kan jag tycka att det är lite onödigt att använda ordet queer, som alla vet triggar igång många konservativa kristna. Rubriken är också lite onödigt provocerande ur katolsk synvinkel eftersom sr Madeleine är tydligt med att Gud inte är en varelse som kan könsbestämmas. Men detta har att göra med de andra inslagen i programmet och där är det för övrigt inte så klokt att lägga ett inslag med en reikihelare och alltså New Age mitt i emellan avsnitten om traditionella religioner som inkulturerats i katolicismen och inslaget där sr Madeleine utifrån kyrko- och Bibelhistoria belyser Gud kvinnliga aspekter.

Konservativa katoliker som bl.a. diskuterar i fb-gruppen Katoliker i Sverige och jesuiten Thomas Idergard har kritiserat i första hand sr Madeleine, vilket man kan läsa om på Katolsk Visions blogg.

Thomas Idergard har även kritiserat duon och då främst sr Madeleine i debattinlägg i Dagen. Den första ligger bakom en betalvägg, men Sr Madeleines och Iréne Nordgrens svar och denna replik från Idergard går att läsa. Så vitt jag kan förstå har Thomas Idegard antingen inte lyssnat på inslaget alls. Eller så har han gjort det men hoppas att han är rätt ensam och det och angriper något helt annat än vad som sägs i inslaget. Det är i så fall inte första och tyvärr säkert inte sista gången lumpna trick förekommer i Katolska kyrkan.

Skämt åsido från en återvändare

Jag har nyligen hittat till fb-sidan Pastor Holger, präst i grannförsamlingen. Pastor Holger betonar att vare sig han eller grannförsamlingen finns, vilket är särskilt viktigt för katolska läsare att komma ihåg. Grannförsamlingen och dess präst påminner nämligen inte så lite om den bild av Svenska kyrkan som nu och då förmedlas i katolska predikningar.

Förra hösten meddelade Pastor Holger att han skulle få träffa Påven under dennes besök i Lund. Direkt när jag såg frågorna pastor Holger tänkte ta upp förstod jag att audiensen inte blivit av. För att förklara varför har jag tagit hjälp av pater Svanse, som skulle ha befunnit sig i påveföljets utkant om han existerat, vilket han förstås inte gör.

Pater Svanse, direkt när jag såg att pastor Holger bl.a. ville diskutera teodicéproblemets lösning förstod jag att mötet med Påven skulle ställas in. Kan du berätta för läsaren hur det kommer sig?

– Det var en korrekt iakttagelse och förklaringen är att katolska ledare sedan flera år har ändrat inriktning. Vi tänker inte så mycket på Gud längre. I ärlighetens namn är han mer en bakgrund till våra mässor där vi t.ex. få visa våra vackra outfits. Även Jesus är en tveksam gestalt i mångas ögon. Frågan är om han verkligen var en riktig katolik? Inte minst med tanke på hans märkliga idéer om att inte göra  skillnad på folk och folk…

Fast Kristus har jag absolut för mig nämndes ofta i katolska mässor, så länge jag var kvar i kyrkan.

-Ja, ja men Kristus är uppstånden och talar inte så mycket, om man inte lyssnar noga förstås. Men det jag ville komma fram till är att Katolska kyrkan nuförtiden fokuserar på de vardagsnära frågorna, de som berör många människor. Framförallt är våra ledare väldigt intresserade av vem-som-gör-vad-och-med-vem-i-sovrummen, eller någon annanstans. Och det är kanske inte så konstigt eftersom de flesta av oss präster inte-gör-något-med-någon-någonstans (eller borde inte göra det). Vi försöker helt enkelt göra sexlivet så besvärligt som möjligt för dem som får ägna sig åt det. Någon rättvisa måste det vara här i världen.

Men, med all respekt, är inte det något ni faktiskt borde strunta i, med tanke på att ni talar om något som ni egentligen inte vet så mycket om?

– Det tycker jag inte alls, vi präster går på bio så jag anser nog att vi har tillräckliga kunskaper om hur människors (utsvävande) samliv ser ut.

Fast film är ju fiction, men vi lämnar det. Pastor Holger skriver också att han gärna lärde sig en del av Katolska kyrkan, han nämner celibatets välsignelser.

-Ja det var verkligen synd att vi inte fick möjlighet att berätta mer om det för Pastor Holger och de svenskkyrkliga representanterna under mötet i Lund. Som jag ser det är en stor fördel med celibatet att alla som vill bli präster är välkomna, under förutsättning att man är man och kan tänka sig att leva i celibat. Kyrkan betalar utbildningen som specialanpassas efter studentens förutsättningar (föreläsare som klagar över bristande förkunskaper och läshuvud hos de blivande prästerna blir för övrigt åthutade). Jag rekommenderar alltid de blivande prästerna att satsa på att bo i kollektiv, eftersom man då kan betala någon (kvinna) för att göra allt hushållsarbete, trots att lönen är dålig.

För ovana läsare bör jag förtydliga att pater Svanse med kollektiv nog menar att bli ordenspräst i stället för stiftspräst. Jag tackade för att denne, i katolska sammanhang, ovanligt frispråkige präst tog sig tid för en intervju. Men kom ihåg att p. Svanses raka svar kan bero på att han inte existerar.

Sverige inspirerar världens kristna

Det verkar onekligen som det sekulariserade Sveriges kvalitéer är en inspirationskälla för världens kristna. Och nej, medmänskligheten, jämställdheten och inte minst demokratin är inte de sista resterna av vårt kristna arv, som alarmister påstår. Det är värden som vuxit sig starkare i takt med att religionen blivit mindre av en världslig maktfaktor.

Vid Lutherska världsförbundets generalsförsamling omvaldes vår kloka ärkebiskop Antje Jackelén till det styrande rådet och hon utsågs även till en av sju vicepresidenter som leder arbetet i världsrådets sju regioner i de olika världsdelarna.

På Svenska kyrkans webbplats kan vi läsa att den nigerianske ärkebiskopen ” Musa Panti Filibus blir den andre afrikanen att leda LVF. I sitt tal till delegaterna lyfte han bland annat fram genderfrågor, ungas plats i kyrkan och religionsdialog som prioriterade områden. Som ärkebiskop i Nigeria, där kyrkor lever under hot från terrorgruppen Boko Haram, är också frågan om religiöst motiverat våld ständigt aktuell för honom.”

Det verkar onekligen som om de lutherska kyrkorna har enats om verkligt viktiga frågor.

Som om detta inte räckte blev den svenska katolske biskopen Anders Arborelius utsedd till kardinal rapporterar bl.a. SVT Nyheter. Han blir den förste svenske kardinalen någonsin och det visar förstås att påven Franciskus uppskattar Sverige. Inte minst våra insatser för världens flyktingar. Men också att påven intresserar sig för länder i Katolska kyrkans periferi.

SVT:s Italienkorrespondent Kristina Kappelin kommenterar utnämningen så här:

– Det här följer den nuvarande påvens mönster, där han väljer kardinaler i länder som inte har så stark katolsk närvaro. Franciskus brukar prata om den geografiska periferin, säger Kristina Kappelin.

Det är bara att gratulera ärkebiskop Antje och biskop Anders och sträcka lite på sig som svensk. Vi bor verkligen i ett bra land.

Det är bara vissa liv Katolska kyrkan vill skydda

Så har vi då fått ytterligare ett par exempel på att talet om att ”skydda de svagaste” från katolska kyrkans ledning inte gäller alla svaga. Det verkar faktiskt inskränka sig till vissa, inte alla, ofödda barn. Efter födseln svalnar intresset från kyrkans sida.

Jag tycker verkligen synd om de irländska katolikerna, de har drabbats hårt av de sämsta sidorna hos Katolska kyrkan. I veckan bekräftades det att 796 döda spädbarn och småbarn hittats vid Bon Secour-systrarnas hem för mödrar och barn i Tuam på Irland. Det är tack vare historikern Catherine Corless närmast ofattbara insats som de här barnen, som dog mellan 1925-1960, nu har fått namn skriver The Jouarnal. ie. Just det här hemmet utmärkte sig, med dubbelt så hög barnadödlighet jämfört med liknande hem. Barnen kunde dö av så banala åkommor som öroninflammation. De här orsakerna uppges ligga bakom dödsfallen:

The most common causes of death were “debility from birth” (25%), 15% from “respiratory diseases”, 10% each from influenza and the measles, 8% born too premature to survive, 6% from whooping cough and in smaller numbers of epilepsy/convulsions, gastroenteritis, meningitis, congenital heart disease and congenital syphilis, skin diseases, chicken pox and one per cent – 10 children – of malnutrition.

Svaghet från födseln, som uppges vara dödsorsaken för 25% är en vag beskrivning, vad var det egentligen? Tio barn dog av undernäring. Hur kunde det ske?

Irländarna har också drabbats hårt av sexuella övergrepp från katolska präster. Det såg ut som om påven Franciskus tänkte ta tag i frågan om hur man undviker att det upprepas på allvar. Men NCR skriver nu att Marie Collins från Irland, som representerat offren i den kommission mot klerikala övergrepp som Franciskus startade, nu drar sig ur. Anledningen är hennes frustration över att Vatikanens tjänstemän vägrar samarbeta med kommissionen, som alltså ska förhindra nya övergrepp. Så här säger Marie Collins:

”When I accepted my appointment to the Commission in 2014 I said publicly that if I found what was happening behind closed doors was in conflict with what was being said to the public I would not remain,” she states. ”This point has come. I feel I have no choice but to resign if I am to retain my integrity.”

Kommissionen har i och med att Marie Collins lämnar den, ingen representant för offren, vilket givetvis leder till att trovärdigheten minskar. Fr Tomas Doyle som länge försökt hjälpa offren liknar det vid en grupp som arbetar med medicinska frågor, men inte har någon läkare bland medlemmarna.

Sammanfattningsvis så finns många tveksamheter kring Katolska kyrkans människosyn. Vilka människor är skyddsvärda och vilka är det inte i kyrkans ögon? Katolikerna och vi andra vill ha ett svar på det.

Gubbklubben på nya äventyr

Signaturen Inez frågade mig i en kommentar till en tidigare blogg om varför jag en gång i tiden konverterade till Katolska kyrkan. Det var en annan tid, Katolska kyrkan var annorlunda än nu, mer öppen, mer inriktad på andliga och existentiella frågor. Mystiken hade en mer framträdande position och sådant som kvinnosyn, bristen på demokrati, tog i alla fall inte jag på så stort allvar. Det spelade ju inte så stor roll i vårt demokratiska, trygga land.

Jag blev lite sentimental när jag tänkte tillbaka på alla spännande diskussioner vi hade då, vi som skulle konvertera. De kloka, välutbildade gamla präster som fortfarande var aktiva på den tiden.

Som ett tecken från ovan blev jag påmind om hur verkligheten ser ut nu i och med Påvens minst sagt klumpiga uttalande om att han hört talas om att svenska kvinnor är starka och duktiga och att en del svenska män väljer kvinnor från andra länder. De som nämnt detta för honom borde nog också talat om att de kvinnor som kommer hit är fattiga och utsatta och därför känner att de måste stå ut med våld och hot. Inget att skoja om alltså. I alla fall inte om man som Franciskus säger sig måna om de utsatta.

Att sedan uttrycka sig så negativt om kvinnliga präster är verkligen oförskämt, med tanke på att Franciskus precis varit i Sverige och mött den svenska ärkebiskopen. Den som vill läsa en del av vad påven sade i översättning kan göra det i Iréne Nordgrens blogg. Jag håller också med henne om att det knappast är så att kyrkans syn negativa syn på kvinnliga präster kommer att vara för evigt. Katolska kyrkan förändrar sig ständigt och kvinnliga katolska präster finns redan, om än inte erkända av kyrkan. Organisationen Women’s Ordination Conference har också gjort ett uttalande med anledning av Påvens påstående. Patriarkatet kommer inte att få sista ordet är rubriken där man också skriver att många amerikanska katoliker är positiva till kvinnliga präster. Vilket gäller resten av västvärlden också ska tilläggas.

Som om inte detta räckte för att bota eventuell sentimentalitet från min sida så blev jag tipsad om en artikel i The Guardian om de barn som tvångsadopterades bort i Storbritannien på 1940-70-talen och där Katolska kyrkan var en aktiv part.

A documentary telling the stories of some of the women – who gave up an estimated half a million children during a period when the Catholic church, the Church of England and the Salvation Army ran “mother and baby homes” and adoption agencies in the UK – is to be broadcast on ITV on 9 November.

Kardinal Vincent Nichols har bett de drabbade om ursäkt för det lidande Katolska kyrkan orsakat, både genom det behandling kvinnorna och barnen fick utstå. I artikeln berättas också om hur Katolska kyrkan i Australien 2011 bad om ursäkt för de 150 000 tvångsadoptioner som genomförts på Katolska sjukhus där.

Det är alltså frågan om en kultur som är väldigt patriarkalisk och där kvinnor och barn i bland värdesätts och ska skyddas andra gånger kan behandlas grymt och hjärtlöst. Jag undrar om inte den andan lever kvar i Katolska kyrkan, med lite fernissa över och kommer till uttryck i sådant som Franciskus obetänksamma uttalande om kvinnor i allmänhet och kvinnliga präster i synnerhet.

Så på min första dag som Svenskkyrklig kunde jag konstatera att jag var så nöjd med mitt val. Gubbklubben, Katolska kyrkan, ger sig ut på nya äventyr, men inte med mitt stöd.

 

Amoris Laetitia – en lång väg att gå för Katolska kyrkan

Det har skrivits en hel del kommentarer om Amoris Laetitia– Kärlekens glädje, som blev resultatet av biskopskonferensen om äktenskap och familj. Det finns även en sammanfattning av den. En artikel som gav mig en hastig glimt av hur långt Katolska kyrkan har kvar för att bli relevant för alla katoliker är Grieving the loss of what never was av Mariam Williams.

Kyrkan talar om äktenskap, familj och skilsmässa, men människor idag är sambo, särbo, delsbo o.s.v. Relationer som kan vara väl så fyllda av kärlek som ett äktenskap. Men de avfärdas av katolska ledare som synd eller på sin höjd ofullkomliga.

Mariam Williams tar kyrkans brist på relevans ett steg till när hon skriver om sorgen över det som aldrig blev, i en självutlämnande och modig artikel. De förhållanden, äktenskap och familj som aldrig kom längre än till en önskan trots hennes ansträngningar. Sorgen över den obesvarade kärleken helt enkelt. Om den erfarenheten har Franciskus ingenting att säga.

Det är långt kvar till Katolska kyrkan har lämnat idévärlden för att landa på jorden och möta katolikerna här och nu.

Tina Beattie är, anser jag en medelvägens katolik, vilket visar sig i hennes  öppna brev till Franciskus. Hon börjar med berömmande ord om Påven, hon skriver också att hon inte förväntar sig radikala förändringar av kyrkans lära, utan en mer inkluderande, barmhärtig och evangelisk kyrka. Tina Beattie ställer frågor om hur HBTQ-familjerna ska känna sig inkluderade? Hur viktigt det är att deras kärlek räknas. Beattie frågar också om hur fria hon och andra teologer är att studera kyrkans lära? Alltså om de måste anpassa sina slutsatser till den?

Det här låter förstås helt befängt för den vanlige svensken som förutsätter att en forskare kommer fram till det resultaten visar. Så är det inte för katolska forskare, deras slutsatser får inte strida mot kyrkans lära. En del katolska teologer m.fl. väljer därför att arbeta på universitet som inte är katolska av lätt begripliga skäl.

Spotlight – Katolska kyrkans mörka sidor

Jag kom äntligen iväg och såg Spotlight igår, en av de bästa filmer jag sett och verkligen värd alla sina priser! 

Frågan var hur regissören, Tom McCarthy, klarat att göra en film om katolska prästers övergrepp mot barn och ungdomar, här gäller det Boston, som är uthärdlig att se?

Briljant visade det sig. McCarthy har utgått från journalisterna på The Boston Globes redaktion Spotlight och deras arbete med att gräva fram uppgifter om präster som begått sexuella övergrepp. Det tillsammans med strålande skådespelarinsatser, vem skulle t.ex. inte vilja ha den nya chefredaktören spelad av Liev Schreiber som chef, gör Spotlight till en toppfilm. Läs gärna också vad NCR skriver om den.

Filmen bygger på spänningen i journalisternas arbete, men markerar tillräckligt tydligt offrens lidande och utsatthet och hur beräknande de här prästerna varit. De har noga valt ut sina offer bland fattiga och svaga barn, ofta pojkar för att det var mindre risk att de skulle berätta något, än om prästen valt en flicka för övergreppen.

Det blev också tydligt vilket mod som krävdes av de första som försökte hjälpa offren och avslöja vad som hänt. I filmen möter journalisterna t.ex. Phil Saviano, en av ledarna för SNAP en organisation för överlevande offer. I början av 2000-talet när handlingen utspelas hade den ännu bara en handfull medlemmar. De flesta offer vågade inget säga, en del hade fått ersättning av Katolska kyrkan mot löfte om att hålla tyst. Prästen Thomas Doyle är en annan person som nämns i filmen, han har fått betala ett högt pris för sitt tidiga engagemang för offren.

Med små gester visar också regissören hur Katolska kyrkan medvetet försökte dölja vad som hänt och påverka såväl journalisterna som rättsväsende. Vännen till en av journalisterna känner även kardinalen och  försöker förtroligt få honom att avstå från att gräva vidare. Kardinalen är inte fullkomlig, men han och kyrkan gör ju mycket gott… Visst är det fler än jag som tycker att det känns bekant?

 

 

 

Sr Madeleine Fredell OP – föreläsning på Teologiska högskolan

Det är inte lätt att vara katolik idag, verkligheten skaver ständigt mot kyrkans budskap. Hur förhåller sig katolikerna till detta? Många lever ett slags dubbelliv och tänker på ett sätt i katolska sammanhang och på ett helt annat i alla andra. Ett inte föraktligt antal lämnar helt enkelt kyrkan, deras samvete går inte hop med kyrkans lära. Sedan finns det de som försöker påskynda förändringen i Katolska kyrkan. För inte är det som en del nykonverterade tror, att Katolska kyrkan är oföränderlig, ingalunda.

Till dem som försöker uppdatera Katolska kyrkan hör sr. Madeleine Fredell OP. Hon gör det med den kunskap och har fått betala ett ganska högt pris för sitt mod. För icke-katoliken kan Katolska kyrkans brist på yttrande- och åsiktsfrihet verka osannolik. Men för katoliker har det blivit lite bättre, men den är ändå högst påtaglig.

Den 8 mars, på Internationella kvinnodagen, höll sr. Madeleine en föreläsning med rubriken Katolska kvinnor tar till orda – kulturrevolution i Katolska kyrkan? på Teologiska högskolan. Föreläsningen ligger nu ute på Dominikansystrarnas hemsida och rekommenderas varmt till den som vill ha en snabb och lättläst genomgång om hur kvinnosynen i Katolska kyrkan förändrats genom historien.

I inledningen skriver sr. Madeleine apropå den egentligen mindre lyckade indelningen i manligt och kvinnligt: ”Jag tror inte att det finns ett specifikt kvinnligt eller manligt sätt att vara, att vissa karaktärsdrag skulle vara mer förekommande hos kvinnor än hos män. Varje människa är unik och har sin särskilda kallelse och personlighet. Trots det kan jag inte låta bli att tycka att påven Franciskus närmast förkroppsligar Vatikanens favorituttryck om ”the feminine genius” när han i sin apostoliska uppmaning Evangelii gaudium § 89 skriver ”Genom att anta kött, kallade Guds Son oss till en ömhetens revolution.”

Sedan följer en historik över hur kyrkan försökt förklara hur kvinnan är, vilket dessa män ofelbart trasslat in sig i oavsett om de som Pius IX satt kvinnor på en tron i hemmet eller som Paulus VI såg kvinnor som annorlunda, som de som ska rädda världen (från männen?). I och med Johannes Paulus II övergick kvinnan från att vara kunglig till att vara ett mysterium. Mannen är normen, kvinnan den avvikande, obegripliga. Det var också nu talet om män och kvinnor som komplementära kom.

Intressant är också den redogörelse för de starka rörelser som nu arbetar för att katolska kvinnor inte ska diskrimineras. Inte minst att de kvinnor som har en kallelse till ett ämbete, precis som män ska kunna få denna prövad. Sr. Madeleine tar bl.a. upp filmen Pink Smoke over the Vatican där katolska kvinnor berättar om sin kallelse att bli präster.

Föreläsningen är som sagt fullmatad med fakta och mycket lärorik och intressant för den som är intresserad av en bredare bild av Katolska kyrkan än den som ofta bjuds. Katolska kyrkan är inte bara stor, den är också mångfacetterad.

 

Catholic Women Speak-ny antologi inför familjesynoden

Iréne Nordgren skriver om den nya antologin Catholic Women Speak på Katolsk Visions blogg. Egentligen hade jag bara tänkt reblogga den, men det lyckades inte. Det är självklart viktigt att det inte bara är katolska män som talar om kvinnor eller i värsta fall om kvinnan, som om vi alla vore lika! Det viktiga är att vi kvinnor talar för oss själva. I antologin får vi möta 44 katolska kvinnor med lite olika bakgrund, det bör vara ett ovärderligt bakgrundsmaterial inför höstens familjesynod.

Svenska kyrkans ärkebiskop mötte påven

Som hobbybloggare är jag ju begränsad både vad det gäller de ämnen jag kan sätta mig in i och antalet bloggar jag kan skriva. Tyvärr är det därför ett och annat intressant tips jag inte kan följa upp. I allmänhet räcker det, när det gäller tro, gott och väl att hålla sig uppdaterad om Katolska kyrkan och religionshistoria. Nu tänkte jag försöka slå två flugor i en smäll och tala om ärkebiskop Antje Jackeléns besök hos påven Franciskus och den möjliga draghjälp Katolska kyrkan kan ha av det när det gäller kvinnors inflytande.

I rubriken har jag medvetet valt respektive titlar eftersom det är som kyrkliga ledare de haft det här mötet. Den, som jag tycker, bästa beskrivningen av mötet läste jag i DN. Där framgår det att Antje Jackelén och Franciskus har en del gemensamma intressen, som omsorgen om de fattiga och miljö-och klimatfrågor. Sedan har de förstås olika syn på sexualitet och familjefrågor och där hoppas jag verkligen att ärkebiskopen lyfte fram det påven redan uppmärksammat, att barnfamiljer har det väldigt bra i Sverige, vilket visar sig inte minst i höga födelsetal. Möjligheten att kombinera föräldrarollen med en karriär är uppenbarligen uppskattad.

Det är intressant med den utveckling som Antje Jackelén beskriver i Tyskland, som bl.a. gestaltas av att katoliker och protestanter i hennes hemstad numer har en gemensam kyrkokör. Däremot tror jag inte att den lilla högljudda gruppen kvinnoprästmotståndare kommer att tystna bara för att påven tagit emot ärkebiskopen. De hittar med all säkerhet något annat att vara upprörda över 😉

Förutom DN:s lilla artikel finns en ganska torr beskrivning i Kyrkans tidning, jag undrar varför de inte gör lite mer av mötet? Bengt Malmgren ger en värdekonservativ katoliks syn på besöket, väl försett med länkar för den intresserade. Där lyfts skillnaderna i åsikter fram. Iréne Nordgrens inlägg på Katolsk Vision får stå för reformvännerna bland katolikerna. Hon betonar den kollegiala aspekten av mötet och nämner också det njugga bemötande ärkebiskopen fått av Katolska kyrkans representanter här i landet. De tre texterna illustrerar behovet av olika beskrivningar av samma händelse för att få en någorlunda riktig uppfattning av vad som skett, evangelierna är ju ett välkänt exempel på det.

Man kan hoppas att den svenska ärkebiskopens besök kan ge ytterligare skjuts åt påvens ambitioner att öka kvinnors inflytande i Katolska kyrkan och stärka vår ställning. Förhoppningsvis börjar påven tala mer till kvinnor än om oss och ser oss som hela individer inte bara mödrar och hustrur. Joshua McElwee skriver på NCR att Franciskus uttalat sitt stöd för jämlika löner alltså lika lön för lika arbete. Påven betonade också att kvinnors frigörelse och ökade rättigheter för kvinnor inte är orsaken till det sjunkande antalet vigslar. Visserligen avslutade Franciskus sedan med att äktenskapet ska bära frukt och att man och kvinna är komplementära. Men det var ändå ett steg i rätt riktning.