Mindre fluff i vårdcentralernas presentationer

För de patienter som är hänvisade till primärvården är det väldigt viktigt att kunna göra informerade val. Det går ju bara att byta vårdcentral två gånger per år och har man det som kallas ett pågående ärende går det inte att byta alls, hur dåligt det än fungerar.

När jag för ett par år sedan undersökte vilken kompetens det fanns på vårdcentralerna i Region Stockholm så var det mycket fluff som gick ut på att man var snälla och trevliga. Nyttiga fakta som vilken kompetens man hade och vilken vård man faktiskt kunde erbjuda saknades ofta.

När jag nu gör lite stickprov på 1177 ser jag att det blivit bättre. De säljiga, till intet förpliktigande  formuleringarna har tonats ned och det framgår bättre vad patienten kan förvänta sig. Gärdets vårdcentral har en av de mer utförliga beskrivningarna.

Dock saknas hos de vårdcentraler jag har tittat på fortfarande en hel del värdefull information. Inte minst vilken kompetens som finns hos personalen. Finns det dubbelspecialister? Finns det andra specialister än allmänläkare, t.ex. geriatriker eller gynekologer?  Vilka specialiteter allmänläkarna randat inom ( alltså att de i alla fall tillbringat lite tid på ett särskilt område)? För t.ex. en astmatiker är det förstås en fördel att lista sig hos en läkare som varit på en lungmedicinsk avdelning, än hos en som har det.

När det gäller de särskilda mottagningarna så måste det framgå om det det finns en specialistsjuksköterska. Det slarvas med det. En sköterska som uppges vara erfaren kan betyda lite vad som helst.

Postcovidrehab – att balansera på slak lina

Det verkar forskas en hel del om postcovid. Här är ett exempel där forskare visat att vissa proteiner i blodet hos gruppen postcovidpatienter de testade var förändrade jämfört med det normala.

Sedan är ju frågan när de här forskningsresultaten kommer oss patienter till godo? Inte minst beroende på att det knappt finns någon specialistvård kvar ens i Region Stockholm.

Jag har ändå haft tur, jag har en hjärtläkare och en astma- och allergiläkare. Den förstnämnda var den som till sist ställde diagnosen, undersökte hjärtat, som till all lycka inte tagit skada av coviden. Däremot normaliserades inte blodtrycket, utan till slut blev det nödvändigt med en försiktig ökning av blodtrycksmedicinen.

Astman som också försämrades har varit svårare att få under kontroll, inte minst för att det är så många mediciner jag inte tål. Salmex som blev extramedicinen, går till en viss, inte helt tillräcklig, dos sedan svullnar leder och muskler. Men jag orkar inte prova mediciner just nu så det får vara. Detta eftersom jag satt igång projektet rehabträning på uppmaning av hjärtläkaren.

Först gällde det att hitta en fysioterapeut med lämplig kompetens att ta in i mitt hopplockade specialistteam. Vilket gick fort eftersom jag visste var jag skulle söka.

Och det är nu min envishet och uthållighet firar triumfer! För det här en balansgång utan dess like. Men jag vill kunna göra vanliga saker som att ta långa promenader och påta i trädgården utan att bli sjuk en vecka efteråt, så jag beväpnar mig med tålamod (nyttig övning för mig bara det).

Fysioterapeuten, som i grunden arbetar med hjärt- lungpatienter och sedan postcovid, började med att ge mig en gräns för ansträngningar, jag måste klara att bara andas genom näsan, om inte får jag ta det lugnare eller vila. Det har fungerat väldigt bra och gör att jag t.ex. vågar gå längre promenader.

Hon föreslog också andningsövningar och en digital träning. Det förstnämnda är användbart, men den digitala träningen hade helt fel övningar för mig, statiska positioner som mina överrörliga leder inte fixar längre.

Så nu blir det i stället individuell träning med maskiner och det verkar vara grejen för mig. Det blir mindre vobbligt och osäkert då. Men gränsen för att det går bra och att det blir flera dagars trötthet, huvudvärk, illamående och värsta fall yrsel är hårfin. Det är väldigt försiktiga pass, men trots det kan bara ett par övningar till vara för mycket. Vi får då gå tillbaka och prova att i stället öka motståndet lite.

Det här är sjukvården från dess bästa sida, kunniga läkare och dito fysioterapeut. Den sistnämnda ägnar sig de första gångerna bara åt mig och instruerar och antecknar. Sedan blir det nog åtminstone en patient till. Men många postcovidpatienter är hänvisade till vårdcentralen och där verkar kunskaperna ofta vara dåliga.

Skräddarsy primärvården för dem som faktiskt vill gå där

Delegation efter delegation av patienföreningar uppvaktar regionpolitikerna med krav på fler specialister och högre kompetens om deras respektive patientgrupp i primärvården.

Politikerna tar emot, lyssnar och framförallt ser till att det tas bilder från deras möte patientföreträdarna. Det är nog det viktigaste för dem, att kunna visa att man lyssnar på medborgarna. Specialister inom olika områden är regionpolitiker märkligt ointresserade av. Tillräcklig kompetenshöjning i primärvården vet de är omöjligt. Och som ofta när resurserna, här framför allt tiden, inte räcker till läggs ansvaret på den enskilda enheten.

Väldigt många patienter föredrar att gå till en specialist på deras sjukdom. Ansträngningarna som görs för att kunna komma till de mottagningarna talar också sitt tydliga språk.

Men det finns trots allt patienter som föredrar en läkare för allt. Det brukar ibland dyka upp några som kommenterar alla artiklar om hur bra det är med en fast läkare på en vårdcentral.

Så varför inte försöka rikta in allmänläkarnas utbildning på dessa patienter? Många av de som gillar vårdcentralen är äldre, vi har dessutom patienterna på äldreboendena som inte har något val. Så se till att alla allmänläkare läser så mycket geriatrik som möjligt. Det finns ett delmål att de ska kunna äldres specifika hälsoproblem, men det är lite mycket fluff i hur delmålet ska nås.

Skippa delmålet om gynekologi och lägg in mer geriatrik. Få kvinnor vill ändå undersökas av andra än proffs på området.

Vilka mer kan tänkas tycka att det är en bra idé med en läkare för allt? Identifiera de patienterna och ge allmänläkarna en chans att faktiskt ge dessa god vård.

För att få god vård – anmäl dig till en forskningsstudie

Rubriken sammanfattar en allmän kommentar en patient gjorde om sjukvården i Sverige.

Hen själv vårdades på sjukhus men fick chansen att prova en, förhoppningsvis, effektivare och skonsammare behandling för sin sjukdom.

Jag har tänkt en del på det här samtalet. Det är förstås sorgligt att patienter ser deltagande i forskningsprojekt som kanske enda chansen att bli ordentligt undersökta och uppföljda av experter. Samtidigt är det en möjlighet att få prova en ny undersökningsmetod eller behandling tidigt. Och det är bra att man numera har möjlighet att själv anmäla intresse, allt färre går ju hos specialister på sin sjukdom vilket varit och fortfarande är den bästa ingången till riktigt bra forskningsprojekt.

Men det finns alltså möjligheter att söka själv Forskningsperson är en bra plattform där olika projekt som söker deltagare presenteras. Sedan ska man förstås som patient vara selektiv på vad man lägger sin tid och ork på.

Personligen skulle jag titta noga på just vilka undersökningar och provtagningar som ingår och om det hela leds av en expert på området. Så studier med bas på en vårdcentral går för min del bort likaså nätbaserad KBT mot allt möjligt. Men vi prioriterar alla olika, du kanske har helt andra preferenser.

När en svag läkargrupp möter svaga patientgrupper

I min förra blogg frågade jag mig varför läkare bara engagerar sig för en av flera utsatta patientgrupper, de som inte har svenska som modersmål?

Diskussionen som följde när jag delade inlägget på Facebook gjorde att jag tänkte vidare på var problemet egentligen ligger.

De flesta patienter är idag hänvisade till en vårdcentral där de träffar en läkare med grunda eller rent av inga kunskaper om det patienten söker för. Dessutom är utrustningen på en vårdcentral ofta mycket enkel. Ett besök kräver därför att patienten väldigt tydligt kan beskriva sina besvär, helst ska man också ha tagit reda på lämpliga undersökningar och tänkbara diagnoser.

Det här är svårt nog för vem som helst, men för den som inte kan språket så bra, har nedsatt hörsel, kognitiva funktionsnedsättning för att ta några exempel, blir det här ofta övermäktigt. Och risken för att inget eller fel insatser görs är förstås överhängande.

På specialistmottagningen eller sjukhusets vårdavdelningar går det betydligt bättre. Här behövs mindre berättande. Läkaren kan hitta orsaken till ens symtom ändå genom undersökningar och provtagningar. Med få ord och gester kommer man långt. På sjukhuset är personalen dessutom tvungna att behandla patienter som är medvetslösa eller med väldigt nedsatt förmåga att kommunicera.

Jag försökte själv föreställa mig att jag var i Tyskland och på min stappliga tyska på en vårdcentral skulle beskriva att jag har ont i halsen och rätt som det är tappar rösten. Det skulle jag inte klara.

Hos en öron-näs och halsläkare däremot räcker det med det lilla jag kan berätta och peka. Sedan skulle hen undersöka halsen uppifrån och ner och förhoppningsvis se vad som orsakar symtomen. Om tyska ÖNH-läkare är som sina svenska kollegor vill säga.

Så sammanfattningsvis är behovet av stöd vid läkarbesök för svaga patientgrupper ( inte bara pga språkbrister) en följd av de oftast träffar en (kunskaps) svag grupp läkare.

Selektivt engagemang bland läkare

Jag upphör aldrig att förvånas över läkare som engagerar sig väldigt mycket för en grupp patienter, men verkar fullständigt likgiltiga för andra. Jag har tagit upp exempel på det tidigare.

Nu senast reagerar många läkare starkt på att regionstyret i Blekinge vill införa avgift för tolkar för alla som har haft uppehållstillstånd i Sverige i minst två, vilket bl.a. SVT-Nyheter rapporterat om.

Skälet som anges är att kommunikationen är viktig för att vården ska bli säker. Helt korrekt, men det är många andra patientgrupper där kommunikationen riskerar att halta. Patienter med hörselnedsättning, eller kognitiva funktionsnedsättningar för att ta två exempel. Det är patienter som kan ha svårt att uppfatta eller förstå vad läkaren säger. Inte minst om doktorn inte har svenska som modersmål.

Men ser vi några upprop för att dessa ska få stöd vid läkarbesök? Nej, här är det helt plötsligt inga problem att anhöriga får rycka in.

Kan någon förklara vad det här selektiva engagemanget beror på?

Postcovid – aktuellt kunskapsläge

Jag har ju fått sätta mig in vad postcovid innebär sedan jag själv drabbades och vill tipsa om ett webinar som arrangerades Svenska postcovidföreningen, Norsk Covidförening och Pandemifonden.

Det modererades väldigt väl av Mikaela Valtersson och de tre som medverkade var läkaren Lisa Norén som själv också är postcovidpatient, Maria Lerm, professor i medicinsk mikrobiologi vid Linköpings universitet och Niklas Arnberg, professor i virologi vid Umeå universitet.

Webinaret är 1,5 timme och tar upp läget nu. Jag kan bara ta upp något av allt intressant som kom fram.

Postcovid är på väg att bli en folksjukdom och många människor är drabbade i olika grad. Det pågår också en hel forskning både för att hitta orsak till och markörer för sjukdomen, samt förstås behandlingar.

Coronaviruset kan dröja sig kvar i kroppen och är bra på att på olika sätt manipulera cellerna att producera mer virus. Det kan förklara att patienten t.ex. får återkommande feberattacker. Så det pågår studier om antivirala läkemedel kan fungera som behandling.

Det pågår också forskning för att ta fram DNA-profiler för postcoviddrabbade. Just att hitta labbprover som visar på postcovid skulle göra det lättare för patienterna att bli trodda.

Lisa Norén efterlyste spridning av den kunskap som faktiskt finns. Hon påpekade att kunskaperna och därmed vården är ojämn i landet. Hon var också förvånad över att läkare inte är mer nyfikna på postcovid. Men där tror jag att man behöver se till helheten, i alla fall för allmänläkare, där kräver väldigt många patientföreningar mer kompetens. Ser man till alla krav förstår man att det är omöjligt, så mycket tid till vidareutbildning finns inte.

Lisa Norén tog upp fyra enkla frågor och test som kan skilja postcovidpatienter från andra t.ex. de som är deprimerade.

Vad vill du göra? Postcovidpatienter vill göra saker.

Vad händer om du anstränger dig? Postcovidpatienter blir sämre om de (över)anstränger sig. Där kan jag tillägga att det är svårt att veta var gränsen går. Och att bakslagen om man går över den blir orimligt stora. I alla fall är det så för mig.

Gör ansträngningstest. Vid vila kan podtcovidpatientens värden vara helt normala.

Testa lägesförändringar, att ligga, sätta sig upp och ställa sig. Där kan postcovidpatienter t.ex. drabbas av blodtrycksfall och yrsel.

På krokiga vägar genom sjukvården

En patient har sökt hjälp på vårdcentral vid olika tillfällen för lite ovanliga symtom. Det är inget läkarna känt igen, vilket resulterat i en verkningslös behandling och i övrigt ingen hjälp alls.

Patienten har en bekant som jobbar i vården, men har som princip att inte besvära denne med frågor. Efter ett par års besvär börjar hen dock bli desperat och ringer till sist sin bekant.

Det vill sig så väl att den här personen är utbildad inom rätt specialitet och direkt är i stort sett säker på vad patienten lider av och vart hen ska vända sig.

Problemet är att patienten inte har en sjukvårdsförsäkring så det blir inte en specialistmottagning, utan vårdcentralen igen. Patienten har nu ett förslag på diagnos och då går det lättare att bli tagen på allvar. Någon remiss blir det inte utan läkaren på VC ska konsultera en specialist. Patienten tycker att det låter som doktorn tänker på fel specialist men blir osäker.

Väl hemma kontrollerar hen med bekantingen, jodå patienten hade rätt och doktorn fel. Patienten ringer till vårdcentralen. Det visar sig att doktorn redan har ringt till specialisten som var fel och som påpekade detta och hänvisade till rätt specialist.

Vilket otroligt slöseri med tid och resurser här har varit, så här långt. Och det är ju inte på långa vägar klart ännu. Förutom att återskapa snabbare vägar genom vården rent allmänt, är frågan hur patienter med ovanliga diagnoser ska fångas upp tidigare?

Ätstörning skildrad inifrån

DN har haft en serie på under rubriken Insidan där Signe Bennich Karlstedt och hennes mamma, psykologen Anna Bennich, öppet och modigt berättar om Signes ätstörning och behandling.

I första delen får läsaren veta hur Signe, som alltid varit perfektionist börjar tvinga sig att kräkas efter maten. Hur hon undviker att äta och att upptäckas. Så småningom berättar hennes kompis Amanda för Signes mamma om sin oro.

Signe får dagvård på Mandometerkliniken, men det hjälpte inte. Så här långt i läsningen tänker jag, jaha DN går lydigt i det rödgröna regionstyrets koppel och ska visa hur otillräckligt Mandometerklinikens behandling är.

Men där hade jag fel. I stället fortsätter historien med att får Signe slutenvård hos Mandometerkliniken. I takt med att hon får i sig tillräckligt med näring minskar depressionen och hon börjar intressera sig för omgivningen. Till slut blir Signe blir friskförklarad. Just hur påverkat psyket blir av svält skildras så man verkligen förstår det.

DN ger också psykiatrutskottets ordförande Sandra Ivanovic Rubin ( MP) möjlighet att förklara hur regionledningen tänker kring ätstörningsvården. Som så många gånger tidigare blir det lite rörigt, eftersom förändringarna som helt uppenbart görs av ideologiska skäl ska förklaras på annat sätt.

Det handlar, enligt Ivanovic Rubin, inte om att stänga ute privata vårdgivare säger hon. Samtidigt sägs alltså avtalet med Mando upp. Maria Andersson, enhetschef vid hälso- och sjukvårdsförvaltningen får förklara hur det är tänkt. De svårast sjuka patienterna ska vårdas i det nya Ungdomens hus vid gamla KS. Men det kommer inte att finnas på plats förrän 2026. Andra patienter ska tas om hand om psykiatrins öppenvård. Vilken kompetens finns där?

Primärvården ska vidareutbildas så att de kan identifiera och remittera patienterna. Intressant, för Christine Lorne (C) som är ansvarig för primärvården svarade på en fråga från mig att vårdcentralerna själv väljer hur de ska lägga upp fortbildningen. Men uppenbarligen inte när det gäller ätstörningsvården. Varför bara där? Behovet av kompetenshöjning finns på fler håll.

Slutsatsen blir att det är sannolikt att ytterligare en patientgrupp kommer att hamna i ett limbo i spåren av regionstyrets framfart.

En egen lärare för allmänläkare, men inte för skolelever

Det stör mig väldigt mycket att det i skolan är svårt för elever med särskilda behov att få gå i en liten klass. Detta samtidigt som allmänläkare, en gång i tiden studiebegåvade ungdomar, får enskild undervisning av mer kompetenta kollegor. Fortbildningen av allmänläkare ska nämligen till stor del skötas av specialister på olika områden som ska svara på frågor. Det låter som ett stort resursslöseri.

Bättre då med nätbaserad undervisning som många kan ta del av. Filmer, quizz mm som vänder sig till allmänläkare har oftast lagom svårighetsgrad för patienter också.

På Internetmedicins fb-sida finns ett slags quizz med patientfall. Jag kan särskilt rekommendera ett inom kardiologi där en kardiolog pedagogiskt lotsar en in i ett fiktivt fall med en patient som söker på vårdcentralen för bröstsmärtor och som man för följa genom vården ett tag. De olika svarsalternativen berättar vad man ska göra och visar, tror jag, vanliga mindre bra eller felaktiga åtgärder som förekommer i primärvården.

Det slog mig att för den här patienten hade det varit tryggast att få gå på en hjärtmottagning. I stället för på vårdcentralen, tills det blir allvarligt igen och han måste till sjukhuset, för att sedan skickas tillbaka till vårdcentralen.