Hur är läget för allergisjukvården i Region Stockholm?

Astma- och Allergiförbundets lokalförening för Region Stockholm och Gotland kommenterar läget sedan vårdvalet specialiserad allergivård lades ner.

Föreningen motsatte sig beslutet som Hälso-och sjukvårdsnämnden tog i slutet av 2023, helt enkelt för att det var god vård som lades ner. Ersättningen var för låg och  mottagningar hade därför stängts. De ansvariga politikernas lösning på det var inte att höja ersättningen, vilket hade varit logiskt. Utan att lägga ner vårdvalet.

Region Stockholm säger sig vilja stärka allergivården och att patienterna ska tas emot på KS eller SöS. Men det gäller långt ifrån alla som har gått på en specialistmottagning. De flesta kommer att ställas inför valet att hålla till godo med vårdcentralen eller betala vården privat, om det går.

Astma- och Allergiföreningen har ställt krav fler på högre kompetens när det gäller astma- och allergier i primärvården, dit alltså många patienter hänvisas. Självklart måste man göra det, precis som alla andra patientföreningar gör.

Politikernas lösning för att öka kunskapsnivån är att specialister ska ge allmänläkarna privatundervisning, som fått den lite finare benämningen konsultation.

Hur t.ex. allergologer och lungmedicinare både ska hinna ge vård till patienter, utbilda blivande specialister och i praktiken fjärrstyra läkare i primärvården är obegripligt.

Jag tror, som jag skrivit tidigare, att patientföreningarna måste arbeta mer tillsammans, t.ex. om kompetensutveckling i vården. Kraven ställt ett och ett är svårt, men möjligt att klara. Det är när man ser helheten som det omöjliga i uppgiften blir tydligt.

Forskning om födoämnesöverkänslighet

Det bedrivs mycket lovande forskning på sjukhus och universitet. I Uppsala genomför både universitet och Akademiska sjukhuset väldigt patientnyttiga projekt.

Roger Hällgren, professor och överläkare, reumatologkliniken, Akademiska sjukhuset berättar om en ny teknik, mucosal patch technique  som gör det möjligt att studera olika inflammatoriska processer i tarmslemhinnan.

”Tekniken, som bygger på idén att inflammatoriska mediatorer som frisätts från slemhinnan, kan absorberas från ett högabsorberande material (patch) som med hjälp av ett instrument bringas i kontakt med slemhinnan. I nästa steg extraheras uppsuget material från patchen och analyseras på sitt innehåll, av bl.a cytokiner, neuropeptider och markörer för neutrofila och eosinofila granulocyter och mastceller. Tekniken är validerad på patienter med inflammatorisk tarmsjukdom (IBD) och friska kontroller.”

Tekniken har visat sig vara till nytta även vid IBS och man tror att den har stor potential och har gått vidare med studier av olika reumatiska sjukdomar som antas påverkas av kosten. Patienter med Sjögrens syndrom t.ex. reagerar ofta på gluten och/eller komjölksprotein.

Vinsterna med studien är givetvis att patienterna kan få bättre behandling, men till att börja med att de alls tas på allvar. Det som går att provta och mäta går inte att förklara bort som psykosomatiskt. Resultaten borde också göra att färre patienter, i ren desperation, söker sig till alternativa, ofta tvivelaktiga och dyra alternativa behandlingar och dieter.

Mindre fluff i vårdcentralernas presentationer

För de patienter som är hänvisade till primärvården är det väldigt viktigt att kunna göra informerade val. Det går ju bara att byta vårdcentral två gånger per år och har man det som kallas ett pågående ärende går det inte att byta alls, hur dåligt det än fungerar.

När jag för ett par år sedan undersökte vilken kompetens det fanns på vårdcentralerna i Region Stockholm så var det mycket fluff som gick ut på att man var snälla och trevliga. Nyttiga fakta som vilken kompetens man hade och vilken vård man faktiskt kunde erbjuda saknades ofta.

När jag nu gör lite stickprov på 1177 ser jag att det blivit bättre. De säljiga, till intet förpliktigande  formuleringarna har tonats ned och det framgår bättre vad patienten kan förvänta sig. Gärdets vårdcentral har en av de mer utförliga beskrivningarna.

Dock saknas hos de vårdcentraler jag har tittat på fortfarande en hel del värdefull information. Inte minst vilken kompetens som finns hos personalen. Finns det dubbelspecialister? Finns det andra specialister än allmänläkare, t.ex. geriatriker eller gynekologer?  Vilka specialiteter allmänläkarna randat inom ( alltså att de i alla fall tillbringat lite tid på ett särskilt område)? För t.ex. en astmatiker är det förstås en fördel att lista sig hos en läkare som varit på en lungmedicinsk avdelning, än hos en som inte har det.

När det gäller de särskilda mottagningarna så måste det framgå om det det finns en specialistsjuksköterska. Det slarvas med det. En sköterska som uppges vara erfaren kan betyda lite vad som helst.

Postcovidrehab – att balansera på slak lina

Det verkar forskas en hel del om postcovid. Här är ett exempel där forskare visat att vissa proteiner i blodet hos gruppen postcovidpatienter de testade var förändrade jämfört med det normala.

Sedan är ju frågan när de här forskningsresultaten kommer oss patienter till godo? Inte minst beroende på att det knappt finns någon specialistvård kvar ens i Region Stockholm.

Jag har ändå haft tur, jag har en hjärtläkare och en astma- och allergiläkare. Den förstnämnda var den som till sist ställde diagnosen, undersökte hjärtat, som till all lycka inte tagit skada av coviden. Däremot normaliserades inte blodtrycket, utan till slut blev det nödvändigt med en försiktig ökning av blodtrycksmedicinen.

Astman som också försämrades har varit svårare att få under kontroll, inte minst för att det är så många mediciner jag inte tål. Salmex som blev extramedicinen, går till en viss, inte helt tillräcklig, dos sedan svullnar leder och muskler. Men jag orkar inte prova mediciner just nu så det får vara. Detta eftersom jag satt igång projektet rehabträning på uppmaning av hjärtläkaren.

Först gällde det att hitta en fysioterapeut med lämplig kompetens att ta in i mitt hopplockade specialistteam. Vilket gick fort eftersom jag visste var jag skulle söka.

Och det är nu min envishet och uthållighet firar triumfer! För det här en balansgång utan dess like. Men jag vill kunna göra vanliga saker som att ta långa promenader och påta i trädgården utan att bli sjuk en vecka efteråt, så jag beväpnar mig med tålamod (nyttig övning för mig bara det).

Fysioterapeuten, som i grunden arbetar med hjärt- lungpatienter och sedan postcovid, började med att ge mig en gräns för ansträngningar, jag måste klara att bara andas genom näsan, om inte får jag ta det lugnare eller vila. Det har fungerat väldigt bra och gör att jag t.ex. vågar gå längre promenader.

Hon föreslog också andningsövningar och en digital träning. Det förstnämnda är användbart, men den digitala träningen hade helt fel övningar för mig, statiska positioner som mina överrörliga leder inte fixar längre.

Så nu blir det i stället individuell träning med maskiner och det verkar vara grejen för mig. Det blir mindre vobbligt och osäkert då. Men gränsen för att det går bra och att det blir flera dagars trötthet, huvudvärk, illamående och värsta fall yrsel är hårfin. Det är väldigt försiktiga pass, men trots det kan bara ett par övningar till vara för mycket. Vi får då gå tillbaka och prova att i stället öka motståndet lite.

Det här är sjukvården från dess bästa sida, kunniga läkare och dito fysioterapeut. Den sistnämnda ägnar sig de första gångerna bara åt mig och instruerar och antecknar. Sedan blir det nog åtminstone en patient till. Men många postcovidpatienter är hänvisade till vårdcentralen och där verkar kunskaperna ofta vara dåliga.

Skräddarsy primärvården för dem som faktiskt vill gå där

Delegation efter delegation av patienföreningar uppvaktar regionpolitikerna med krav på fler specialister och högre kompetens om deras respektive patientgrupp i primärvården.

Politikerna tar emot, lyssnar och framförallt ser till att det tas bilder från deras möte patientföreträdarna. Det är nog det viktigaste för dem, att kunna visa att man lyssnar på medborgarna. Specialister inom olika områden är regionpolitiker märkligt ointresserade av. Tillräcklig kompetenshöjning i primärvården vet de är omöjligt. Och som ofta när resurserna, här framför allt tiden, inte räcker till läggs ansvaret på den enskilda enheten.

Väldigt många patienter föredrar att gå till en specialist på deras sjukdom. Ansträngningarna som görs för att kunna komma till de mottagningarna talar också sitt tydliga språk.

Men det finns trots allt patienter som föredrar en läkare för allt. Det brukar ibland dyka upp några som kommenterar alla artiklar om hur bra det är med en fast läkare på en vårdcentral.

Så varför inte försöka rikta in allmänläkarnas utbildning på dessa patienter? Många av de som gillar vårdcentralen är äldre, vi har dessutom patienterna på äldreboendena som inte har något val. Så se till att alla allmänläkare läser så mycket geriatrik som möjligt. Det finns ett delmål att de ska kunna äldres specifika hälsoproblem, men det är lite mycket fluff i hur delmålet ska nås.

Skippa delmålet om gynekologi och lägg in mer geriatrik. Få kvinnor vill ändå undersökas av andra än proffs på området.

Vilka mer kan tänkas tycka att det är en bra idé med en läkare för allt? Identifiera de patienterna och ge allmänläkarna en chans att faktiskt ge dessa god vård.

För att få god vård – anmäl dig till en forskningsstudie

Rubriken sammanfattar en allmän kommentar en patient gjorde om sjukvården i Sverige.

Hen själv vårdades på sjukhus men fick chansen att prova en, förhoppningsvis, effektivare och skonsammare behandling för sin sjukdom.

Jag har tänkt en del på det här samtalet. Det är förstås sorgligt att patienter ser deltagande i forskningsprojekt som kanske enda chansen att bli ordentligt undersökta och uppföljda av experter. Samtidigt är det en möjlighet att få prova en ny undersökningsmetod eller behandling tidigt. Och det är bra att man numera har möjlighet att själv anmäla intresse, allt färre går ju hos specialister på sin sjukdom vilket varit och fortfarande är den bästa ingången till riktigt bra forskningsprojekt.

Men det finns alltså möjligheter att söka själv Forskningsperson är en bra plattform där olika projekt som söker deltagare presenteras. Sedan ska man förstås som patient vara selektiv på vad man lägger sin tid och ork på.

Personligen skulle jag titta noga på just vilka undersökningar och provtagningar som ingår och om det hela leds av en expert på området. Så studier med bas på en vårdcentral går för min del bort likaså nätbaserad KBT mot allt möjligt. Men vi prioriterar alla olika, du kanske har helt andra preferenser.

När en svag läkargrupp möter svaga patientgrupper

I min förra blogg frågade jag mig varför läkare bara engagerar sig för en av flera utsatta patientgrupper, de som inte har svenska som modersmål?

Diskussionen som följde när jag delade inlägget på Facebook gjorde att jag tänkte vidare på var problemet egentligen ligger.

De flesta patienter är idag hänvisade till en vårdcentral där de träffar en läkare med grunda eller rent av inga kunskaper om det patienten söker för. Dessutom är utrustningen på en vårdcentral ofta mycket enkel. Ett besök kräver därför att patienten väldigt tydligt kan beskriva sina besvär, helst ska man också ha tagit reda på lämpliga undersökningar och tänkbara diagnoser.

Det här är svårt nog för vem som helst, men för den som inte kan språket så bra, har nedsatt hörsel, kognitiva funktionsnedsättning för att ta några exempel, blir det här ofta övermäktigt. Och risken för att inget eller fel insatser görs är förstås överhängande.

På specialistmottagningen eller sjukhusets vårdavdelningar går det betydligt bättre. Här behövs mindre berättande. Läkaren kan hitta orsaken till ens symtom ändå genom undersökningar och provtagningar. Med få ord och gester kommer man långt. På sjukhuset är personalen dessutom tvungna att behandla patienter som är medvetslösa eller med väldigt nedsatt förmåga att kommunicera.

Jag försökte själv föreställa mig att jag var i Tyskland och på min stappliga tyska på en vårdcentral skulle beskriva att jag har ont i halsen och rätt som det är tappar rösten. Det skulle jag inte klara.

Hos en öron-näs och halsläkare däremot räcker det med det lilla jag kan berätta och peka. Sedan skulle hen undersöka halsen uppifrån och ner och förhoppningsvis se vad som orsakar symtomen. Om tyska ÖNH-läkare är som sina svenska kollegor vill säga.

Så sammanfattningsvis är behovet av stöd vid läkarbesök för svaga patientgrupper ( inte bara pga språkbrister) en följd av de oftast träffar en (kunskaps) svag grupp läkare.

Selektivt engagemang bland läkare

Jag upphör aldrig att förvånas över läkare som engagerar sig väldigt mycket för en grupp patienter, men verkar fullständigt likgiltiga för andra. Jag har tagit upp exempel på det tidigare.

Nu senast reagerar många läkare starkt på att regionstyret i Blekinge vill införa avgift för tolkar för alla som har haft uppehållstillstånd i Sverige i minst två, vilket bl.a. SVT-Nyheter rapporterat om.

Skälet som anges är att kommunikationen är viktig för att vården ska bli säker. Helt korrekt, men det är många andra patientgrupper där kommunikationen riskerar att halta. Patienter med hörselnedsättning, eller kognitiva funktionsnedsättningar för att ta två exempel. Det är patienter som kan ha svårt att uppfatta eller förstå vad läkaren säger. Inte minst om doktorn inte har svenska som modersmål.

Men ser vi några upprop för att dessa ska få stöd vid läkarbesök? Nej, här är det helt plötsligt inga problem att anhöriga får rycka in.

Kan någon förklara vad det här selektiva engagemanget beror på?

Postcovid – aktuellt kunskapsläge

Jag har ju fått sätta mig in vad postcovid innebär sedan jag själv drabbades och vill tipsa om ett webinar som arrangerades Svenska postcovidföreningen, Norsk Covidförening och Pandemifonden.

Det modererades väldigt väl av Mikaela Valtersson och de tre som medverkade var läkaren Lisa Norén som själv också är postcovidpatient, Maria Lerm, professor i medicinsk mikrobiologi vid Linköpings universitet och Niklas Arnberg, professor i virologi vid Umeå universitet.

Webinaret är 1,5 timme och tar upp läget nu. Jag kan bara ta upp något av allt intressant som kom fram.

Postcovid är på väg att bli en folksjukdom och många människor är drabbade i olika grad. Det pågår också en hel forskning både för att hitta orsak till och markörer för sjukdomen, samt förstås behandlingar.

Coronaviruset kan dröja sig kvar i kroppen och är bra på att på olika sätt manipulera cellerna att producera mer virus. Det kan förklara att patienten t.ex. får återkommande feberattacker. Så det pågår studier om antivirala läkemedel kan fungera som behandling.

Det pågår också forskning för att ta fram DNA-profiler för postcoviddrabbade. Just att hitta labbprover som visar på postcovid skulle göra det lättare för patienterna att bli trodda.

Lisa Norén efterlyste spridning av den kunskap som faktiskt finns. Hon påpekade att kunskaperna och därmed vården är ojämn i landet. Hon var också förvånad över att läkare inte är mer nyfikna på postcovid. Men där tror jag att man behöver se till helheten, i alla fall för allmänläkare, där kräver väldigt många patientföreningar mer kompetens. Ser man till alla krav förstår man att det är omöjligt, så mycket tid till vidareutbildning finns inte.

Lisa Norén tog upp fyra enkla frågor och test som kan skilja postcovidpatienter från andra t.ex. de som är deprimerade.

Vad vill du göra? Postcovidpatienter vill göra saker.

Vad händer om du anstränger dig? Postcovidpatienter blir sämre om de (över)anstränger sig. Där kan jag tillägga att det är svårt att veta var gränsen går. Och att bakslagen om man går över den blir orimligt stora. I alla fall är det så för mig.

Gör ansträngningstest. Vid vila kan podtcovidpatientens värden vara helt normala.

Testa lägesförändringar, att ligga, sätta sig upp och ställa sig. Där kan postcovidpatienter t.ex. drabbas av blodtrycksfall och yrsel.

På krokiga vägar genom sjukvården

En patient har sökt hjälp på vårdcentral vid olika tillfällen för lite ovanliga symtom. Det är inget läkarna känt igen, vilket resulterat i en verkningslös behandling och i övrigt ingen hjälp alls.

Patienten har en bekant som jobbar i vården, men har som princip att inte besvära denne med frågor. Efter ett par års besvär börjar hen dock bli desperat och ringer till sist sin bekant.

Det vill sig så väl att den här personen är utbildad inom rätt specialitet och direkt är i stort sett säker på vad patienten lider av och vart hen ska vända sig.

Problemet är att patienten inte har en sjukvårdsförsäkring så det blir inte en specialistmottagning, utan vårdcentralen igen. Patienten har nu ett förslag på diagnos och då går det lättare att bli tagen på allvar. Någon remiss blir det inte utan läkaren på VC ska konsultera en specialist. Patienten tycker att det låter som doktorn tänker på fel specialist men blir osäker.

Väl hemma kontrollerar hen med bekantingen, jodå patienten hade rätt och doktorn fel. Patienten ringer till vårdcentralen. Det visar sig att doktorn redan har ringt till specialisten som var fel och som påpekade detta och hänvisade till rätt specialist.

Vilket otroligt slöseri med tid och resurser här har varit, så här långt. Och det är ju inte på långa vägar klart ännu. Förutom att återskapa snabbare vägar genom vården rent allmänt, är frågan hur patienter med ovanliga diagnoser ska fångas upp tidigare?