Jag har vid det här laget skrivit så många bloggar att det kan vara svårt att variera återkommande teman. Som påsken, därför återpublicerar jag förra årets påskblogg. Det som sker runt Jesus de sista dagarna innan han korsfästs är en utmaning till oss alla. Om vi inte tar ställning utan tittar bort, ”väntar på bättre tider”, ”sitter still i båten” så kommer Passionsberättelsen att återupprepas gång på gång.
”När det gäller Påsken är vi här och nu på en lång historisk utvecklingslinje och det gäller förstås samma sak för andra högtider. Inga traditioner, eller för den delen religioner, är statiska utan ständigt stadda i förändring. Även om en del människor närmast förtvivlat förnekar detta. Jag har skrivit om en del av de olika delar som smält samman i vår påsk i en tidigare blogg. För den som vill läsa mer om just Skärtorsdagen finns intressant läsning på Nordiska museets webbplats. Man ska då komma ihåg att Nordiska museet täcker tiden från 1600-talet och framåt, grovt räknat.
Men i det här inlägger tänkte jag skriva om Stilla veckan. I Palmsöndagens predikan fick vi (som vanligt) höra om hur Jesus rider in i Jerusalem, väl medveten om att många av dem som nu ropar Hosianna om några dagar ska ropa korsfäst. Sedan fortsatte predikan med frågan om hur det är med oss själva? Hur långt vågar var och en av oss gå emot strömmen? Var går min gräns för vad jag vågar? Många journalister, politiker och andra måste tyvärr ställa sig den frågan idag, när lögner, ryktesspridning, hat och rena hot är en del av debatten.
De som var drivande när Jesus, på lösa grunder, anklagades och sedan dömdes till döden var de judiska översteprästerna. Romaren Pontius Pilatus hade kunnat ändra världshistorien om han stått på sig och fortsatt hävda att på så här lösa grunder dömer jag ingen. ”Folket” hade också kunnat ändra historien om var och en tagit ansvar, tänkt till och bett Pontius Pilatus frige Jesus.
Bibelns berättelser utmanar oss hela tiden till utveckling, att växa som människor och kristna. I år har min förståelse för betydelsen av att våga gå mot strömmen blivit fördjupad. Men också förståelsen för att det kan ha ett väldigt högt pris och att var och en får göra så gott den kan och vågar. Bättre att man lajkar en kommentar man tycker är bra, än att vara helt tyst.
Jag tänker ofta på de modiga människor som försöker förändra Katolska kyrkan. Den irländske prästen Tony Flannery som bl.a. stått upp för kvinnors rättigheter. På sin blogg publicerar han en artikel han skrivit om hur illa kvinnor behandlats i Katolska kyrkan genom historien. Flannery utmanar ärkebiskopen Diarmaid Martin att under de två sista åren av sin ämbetstid försöka åstadkomma en förändring, vågar Martin det? Tony Flannery själv har trakasserats på många sätt. För tillfället får man upp en sidan som erbjuder Viagra som första förslag när man googlar på Tony Flannery. En kvalificerad gissning är att det är ”goda” kristna som ligger bakom det försöket till smutskastning.
En annan katolik som drabbats hårt för sitt mod är teologen Tina Beattie. Hon skriver i en artikel i The Guardian om hur hon censurerats för att hon tagit upp frågor som kyrkans syn på preventivmedel och kvinnliga präster. I en diskussion ingår givetvis att man kan bli motsagd, men det är något annat än att trakasseras, hotas och råka ut för ryktesspridning.
Och då står vi där igen, med frågan var står jag? Sprider jag lögner och rykten vidare, i värsta fall medveten om att de är just det? Eller försöker jag gå emot drevet? Om jag ser att någon blir hårt ansatt, håller jag tyst eller stöttar? Blir någon utfryst, står jag vid den personens sida eller vill jag inte lägga mig i?”
Annelis blogg 