Catholic Women Speak – det är tur att det finns andra bokhandlar än de katolska…

Jag försökte inte ens beställa antologin Catholic Women Speak – Bringing Our Gifts to the Table via en katolsk bokhandel. De som gjort det har fått nej, den finns inte och man tänker inte beställa den. När jag hörde detta slog mig två saker, det är en väldigt tur att jag bor i ett land där Katolska kyrkan har begränsat inflytande. Jag blev också väldigt nyfiken på vad det kunde vara som kyrkan här i landet inte ville att jag skulle läsa.

Det tog alltså sin tid att överhuvudtaget få denna intressanta och samtidigt lättillgängliga bok. Det sistnämnda under förutsättning att man kan läsa engelska. Antologin producerades på väldigt kort tid av nätverket Catholic Women Speak för att bli klar till Familjesynoden i oktober 2015.

Initiativtagare var Tina Beattie och hon medverkar också som en av 44 författare, valda för att få så stor spridning som möjligt geografiskt, men även när det gäller sådant som utbildning och civilstånd. Det är ofrånkomligt, med tanke på brådskan, att de flesta kvinnor kommer från engelskspråkiga länder, men en del bidrag har översatts. Även Sverige, i den katolska periferin, är representerad av sr. Madeleine Fredell OP.

Så vitt jag kan bedöma hör de medverkande också till gruppen aktiva katoliker. Det hade varit intressant med bidrag från dem som inte längre orkar med eller bryr sig om Katolska kyrkan, men ännu så länge är kvar i den.

Boken är indelad i fyra avsnitt (översättningen av rubrikerna är min), 1. Traditioner och förändringar; 2. Äktenskap, familjer och relationer; 3. Fattigdom, exkludering och marginalisering samt 4; Institutioner och strukturer.

Jag tänkte gå in lite mer på den tredje delen som tar upp katolska kvinnors situation i fattiga länder. Inte minst för att det ofta hävdats att krav på t.ex. jämställdhet, samkönade äktenskap eller kvinnliga präster är ett västerländskt fenomen.

Först ut är Ana Lourdes Suárez och Gabriela Zengarini som beskriver livet i ett fattigt område i Buenos Saires utkanter. Det är ganska sorgliga berättelser om fattigdom, missbruk och våld i familjer. 

Läsaren får bl.a. möta Vicky som mot alla odds lyckades börja på universitetet, men blev gravid och tvingades lämna studierna. Hon har nu åtta barn från två relationer, undervisar vuxna i området och är medlem i församlingsrådet.

 Vicky och de övriga kvinnorna som presenteras har det gemensamt att de trots den till synes hopplösa livssituationen ändå rest sig. Frågan är om en kvinna i Sverige med samma erfarenheter som Vicky valts in i ett pastoralråd? Hur inkluderande är Katolska kyrkan här jämfört med hur det i alla fall kan vara i Argentina?

Astrid Lobo Gajiwala skriver om situationen för fattiga katolska kvinnor som bor i Indien. Kvinnor som ofta mer eller mindre sålts som fruar i 16-årsåldern. För dem är Lineamentas påstående om ” en önskan att gifta sig och bilda familj” inte aktuellt. För dem blir äktenskapet ett fängelse med våldtäkter, misshandel, isolering och underkastelse.

Astrid Lobo Gajiwala tar också upp frågan om interreligiösa äktenskap och inte då de ur katolsk synvinkel triumfatoriska där kvinnan driver igenom att barnen ska döpas. Hon frågar sig i stället hur situationen kan förbättras för de kvinnor som lever i församlingarnas marginal, i äktenskap som kyrkan inte betraktar som sakrament. 

En del av dessa kvinnor ser det som att de just genom att inte tvinga andra att ändra sig kan leda människor närmare Kristus. Andra ser sitt liv som ett sätt att nå bortom de religiösa etiketterna och i stället se människorna. Det kan vara en hinduisk äkta man som vårdar sin sjuka katolska svärmor, som till att börja med vägrade släppa in honom i sitt hem, men senare ändrade sig och gav honom ett.

Avslutningsvis förflyttar vi oss till Sydafrika och en församling i Johannesburg där Nontando Hadebe anordnade en diskussion om Vatikanens undersökning om äktenskap och familj. Man kom vid det tillfället inte längre än till att definiera vad en familj är. 

Här i Sverige talar vi mest om vanliga kärnfamiljer, kontra familjer med samkönade föräldrar eller en ensamstående förälder. Så enkelt är det inte i Sydafrika där kan en familj se ut på fler sätt än de jag nämnt. Det kan röra sig om ett antal syskon där en tagit på sig föräldrarollen, eller att far- och morföräldrar tar hand om barnbarn. En familj kan vara utökad, ett barnhem fungerar kanske som en familj. Även icke-familjer som grupperna av gatubarn togs upp. Alla de här olika typerna av familjer måste inkluderas i den teologi som behandlar äktenskap och familj för att kyrkan ska vara relevant för de familjer som inte är kärnfamiljer.

Nontando Hadebe tar även upp frågan om reproduktiv hälsa. Enligt WHO dör varje dag 800 kvinnor av komplikationer som gått att undvika i samband med graviditeter och förlossningar. Mödradödligheten har dock gått ner med 45 % sedan 1990, så utvecklingen går åt rätt håll. 

Hadebe påpekar att katolska fältarbetare ofta gör vad de kan för att hjälpa kvinnorna medan Heliga stolen som observatör i FN däremot försöker motarbeta förbättringar av den reproduktiva hälsan. Inte minst möjligheten att använda preventivmedel, Hadebe tar här upp Kairokonferensen 1994. Jag har skrivit om den tidigare bl.a. i den här bloggen. Någorlunda välbärgade personer kan i dagens värld få tag på preventivmedel, men de fattiga är beroende av billiga och lättillgängliga preventivmedel för att alls ha ett val.

Nu har jag bara kort återgivit en del av det författarna tar upp, men det är tankeväckande.

 Ja, diskussionerna i fattiga länder ser delvis annorlunda ut än i västvärlden. Inte på det sätt som mer konservativa katoliker vill tro,  men kanske faktiskt inte tror. Kan det vara förklaringen till att de katolska bokhandlarna även den jesuitdrivna Katolsk bokhandel inte tagit hem boken? Främst som en markering, det här läser inte en god katolik.

Detta trots att det är en jesuit, Agbonkhianmeghe Orobator som skrivit förordet med rubriken Of Listening Ears and Prophetic Voices. Han talar där om en lyssnande kyrka med stora öron. Vem vet en dag kanske det blir verklighet.

 

Annonser

5 kommentarer

Under Katolska kyrkan

5 svar till “Catholic Women Speak – det är tur att det finns andra bokhandlar än de katolska…

  1. Ett par personer har påpekat att Catholic Women Speak- Bringing Out Gifts to the Table nu finns även hos de katolska bokhandlarna.
    Det visar att man inte som jag ska ge upp utan att ens försöka. Utan att det lönar sig att fråga efter de böcker man vill köpa. Även om de som gjort det tidigare fått nej.
    Jag undrar för övrigt vad som gjorde att ägarna ändrade sig?
    Anneli

    • Kerstin Persson

      Hej!
      Jag undrar lite när du försökte beställa?
      I slutet av november fanns Catholic women speak på Katolsk Bokhandels websida som beställningsvara. De lovade skicka så fort de fått den från förlaget. Det tog tid men omöjligt var det inte. Jag beställde och fick den efter två månader. Beställde i december från Lilla Thérèse bokhandel och fick boken efter en vecka.
      Kerstin

  2. Kerstin,
    Som jag skrev i min kommentar försökte jag inte ens,efter att ha hört att de som frågat fått nej.
    Men då måste man ha ändrat sig rätt tidigt ändå, kanske efter att Ulla Gudmundson skrev om boken i DN?
    Jag tror att första upplagan tog slut fort, jag fick vänta även på Adlibris där jag beställde den.
    Anneli

    • Det här inlägget väckte en för mig lite oväntad och livlig diskussion, inte minst i Väks fb-grupp. Fast den har inte handlat så mycket om boken, utan mer om att jag skrev att de som frågat efter den i katolska bokhandlar fått nej.
      Väldigt många känner till att katolska bokhandlar ofta inte beställer litteratur som är kritisk. Det framkom också att det förekommer självcensur, man kommer inte ens på tanken att fråga efter en bok som Catholic Women Speak-Bringing Our Gifts to the Table. Jag har ju själv, nästan utan att tänka på det, ägnat mig åt det
      Vad som också framkom i diskussionen är att det hjälper att fråga, i alla fall ibland. Och det är viktigt.

      När jag nyss gick in på Väks sida för att fråga en norsk läsare som efterlyste en liknande diskussion där, hur situationen var i Norge, var inlägget och förstås alla kommentarerna borta.
      Det är fascinerande att det faktum att jag skrivit om något som, om inte alla, så många känner till kan väcka så starka känslor.
      Nej det är förstås inte en god och bra verklighet för katoliker i det i övrigt demokratiska Sverige detta visar på. Desto viktigare att lyfta fram det i ljuset. Inte hålla tyst.
      Anneli

  3. Ping: Likhetsfeminismen har kommit till vägs ände. | Bengts Blogg