Etikettarkiv: Traditioner

Halloweenfirande i kyrkan-inget att förfasa sig över

Kreativiteten är stor bland konservativa kristna när det gäller att hitta anledningar att kritisera Svenska kyrkan. Senast förfasade sig några av dem över att en församling hade haft halloween-firande för en grupp barn i åldern 1-5 år. Direkt komiskt blev det när en katolik i kommentarsfältet gladde sig över att Katolska kyrkan inte hade visat intresse för halloweenfirande. För att förstå varför behöver man känna till historien bakom det som vi nu ser som en amerikansk och kommersiell företeelse.

Halloween  är en förkortning för Hallow’s Even eller All Hallow’s Eve och inleder traditionellt tredagarsfirandet som fortsätter med alla helgons dag och alla själars dag. I likhet med de flesta högtider har Halloween en bakgrund med pålagringar från olika tider och religioner. Troligen går traditionen tillbaka på kelternas skördefirande, i synnerhet Samhain som firades den 31 oktober- 1 november i framförallt Skottland och Irland. Människorna trodde att gränsen mellan de levandes och de dödas världar var tunn vid Samhain. Därför bad man för de döda och tände ljus, för att sedan äta och dricka tillsammans. Även de döda erbjöds en måltid.

Den kristna kyrkan har alltid varit bra på att infoga seder och bruk man inte kan utrota i kyrkoåret. Och så gör den tidiga kyrkan också med Samhain som ges ett lämpligare innehåll. Så här skriver engelska Wikipedia:

”The feast of All Hallows’, on its current date in the Western Church, may be traced to Pope Gregory III‘s (731–741) founding of an oratory in St Peter’s for the relics ”of the holy apostles and of all saints, martyrs and confessors”.[77][78] In 835, All Hallows’ Day was officially switched to 1 November, the same date as Samhain, at the behest of Pope Gregory IV.[79] Some suggest this was due to Celtic influence, while others suggest it was a Germanic idea,[79] although it is claimed that both Germanic and Celtic-speaking peoples commemorated the dead at the beginning of winter.[80] They may have seen it as the most fitting time to do so, as it is a time of ‘dying’ in nature.[79][80] It is also suggested that the change was made on the ”practical grounds that Rome in summer could not accommodate the great number of pilgrims who flocked to it”, and perhaps because of public health considerations regarding Roman Fever – a disease that claimed a number of lives during the sultry summers of the region.

Alla högtider förändras som sagt med tiden och till Halloween kom så småningom att läggas alla de upptåg som vi nu förknippar med firandet. Irländska och skotska invandrare tog Halloween med sig till Amerika där det tidigast är känt från 1700-talet. Med tiden har det mer blivit som en karneval där inte bara kristna deltar.

På Nordiska museets utmärkta webbplats kan man läsa en kortare text på svenska om Halloween där man pekar på att det är ett bra exempel på en migrerande högtid. Det kom till Sverige i slutet på 1980-talet och upplevs här som sekulär och ganska kommersiell högtid.

Nå, är det då så hemskt att ta in halloweenfirandet i en svenskkyrklig församling? Nej, det har ju kristna, visserligen katolska, rötter så det är mer en fråga om hur man gör. Det är ju ett tillfälle att tala om livet, döden och hur människor har trott. När det gäller små barn är nog ändå det viktigaste att ha roligt.

En annan tanke som slår mig är att etnologi borde vara ett skolämne. Om fler kände till bakgrunden till traditioner vi betraktar som väldigt svenska och oföränderliga, skulle många bråk kunna undvikas.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Katolska kyrkan, Religionshistoria, Svenska kyrkan

Påsken-att våga gå mot strömmen

När det gäller Påsken är vi här och nu på en lång historisk utvecklingslinje och det gäller förstås samma sak för andra högtider. Inga traditioner,eller för den delen religioner, är statiska utan ständigt stadda i förändring. Även om en del människor närmast förtvivlat förnekar detta. Jag har skrivit om en del av de olika delar som smält samman i vår påsk i en tidigare blogg. För den som vill läsa mer om just Skärtorsdagen finns intressant läsning på Nordiska museets webbplats. Man ska då komma ihåg att Nordiska museet täcker tiden från 1600-talet och framåt, grovt räknat.

Men i det här inlägger tänkte jag skriva om Stilla veckan. I Palmsöndagens predikan fick vi (som vanligt) höra om hur Jesus rider in i Jerusalem, väl medveten om att många av dem som nu ropar Hosianna om några dagar ska ropa korsfäst. Sedan fortsatte predikan med frågan om hur det är med oss själva?  Hur långt vågar var och en av oss gå emot strömmen? Var går min gräns för vad jag vågar? Många journalister, politiker och andra måste tyvärr ställa sig den frågan idag, när lögner, ryktesspridning, hat och rena hot är en del av debatten.

De som var drivande när Jesus, på lösa grunder, anklagades och sedan dömdes till döden var de judiska översteprästerna. Romaren Pontius Pilatus hade kunnat ändra världshistorien om han stått på sig och fortsatt hävda att på så här lösa grunder dömer jag ingen. ”Folket” hade också kunnat ändra historien om var och en tagit ansvar, tänkt till och bett Pontius Pilatus frige Jesus.

Bibelns berättelser utmanar oss hela tiden till utveckling, att växa som människor och kristna. I år har min förståelse för betydelsen av att våga gå mot strömmen blivit fördjupad. Men också förståelsen för att det kan ha ett väldigt högt pris och att var och en får göra så gott den kan och vågar. Bättre att man lajkar en kommentar man tycker är bra, än att vara helt tyst.

Jag tänker ofta på de modiga människor som försöker förändra Katolska kyrkan. Den irländske prästen Tony Flannery som bl.a. stått upp för kvinnors rättigheter. På sin blogg publicerar han en artikel han skrivit om hur illa kvinnor behandlats i Katolska kyrkan genom historien. Flannery utmanar ärkebiskopen Diarmaid Martin att under de två sista åren av sin ämbetstid försöka åstadkomma en förändring, vågar Martin det?  Tony Flannery själv har trakasserats på många sätt. För tillfället får man upp en sidan som erbjuder Viagra som första förslag när man googlar på Tony Flannery. En kvalificerad gissning är att det är ”goda” kristna som ligger bakom det försöket till smutskastning.

En annan katolik som drabbats hårt för sitt mod är teologen Tina Beattie. Hon skriver i en artikel i The Guardian om hur hon censurerats för att hon tagit upp frågor som kyrkans syn på preventivmedel och kvinnliga präster. I en diskussion ingår givetvis att man kan bli motsagd, men det är något annat än att trakasseras, hotas och råka ut för ryktesspridning.

Och då står vi där igen, med frågan var står jag? Sprider jag lögner och rykten vidare, i värsta fall medveten om att de är just det? Eller försöker jag gå emot drevet? Om jag ser att någon blir hårt ansatt, håller jag tyst eller stöttar? Blir någon utfryst, står jag vid den personens sida eller vill jag inte lägga mig i?

Kommentarer inaktiverade för Påsken-att våga gå mot strömmen

Under historia, Religion-allmänt