Spotlight – Katolska kyrkans mörka sidor

Jag kom äntligen iväg och såg Spotlight igår, en av de bästa filmer jag sett och verkligen värd alla sina priser! 

Frågan var hur regissören, Tom McCarthy, klarat att göra en film om katolska prästers övergrepp mot barn och ungdomar, här gäller det Boston, som är uthärdlig att se?

Briljant visade det sig. McCarthy har utgått från journalisterna på The Boston Globes redaktion Spotlight och deras arbete med att gräva fram uppgifter om präster som begått sexuella övergrepp. Det tillsammans med strålande skådespelarinsatser, vem skulle t.ex. inte vilja ha den nya chefredaktören spelad av Liev Schreiber som chef, gör Spotlight till en toppfilm. Läs gärna också vad NCR skriver om den.

Filmen bygger på spänningen i journalisternas arbete, men markerar tillräckligt tydligt offrens lidande och utsatthet och hur beräknande de här prästerna varit. De har noga valt ut sina offer bland fattiga och svaga barn, ofta pojkar för att det var mindre risk att de skulle berätta något, än om prästen valt en flicka för övergreppen.

Det blev också tydligt vilket mod som krävdes av de första som försökte hjälpa offren och avslöja vad som hänt. I filmen möter journalisterna t.ex. Phil Saviano, en av ledarna för SNAP en organisation för överlevande offer. I början av 2000-talet när handlingen utspelas hade den ännu bara en handfull medlemmar. De flesta offer vågade inget säga, en del hade fått ersättning av Katolska kyrkan mot löfte om att hålla tyst. Prästen Thomas Doyle är en annan person som nämns i filmen, han har fått betala ett högt pris för sitt tidiga engagemang för offren.

Med små gester visar också regissören hur Katolska kyrkan medvetet försökte dölja vad som hänt och påverka såväl journalisterna som rättsväsende. Vännen till en av journalisterna känner även kardinalen och  försöker förtroligt få honom att avstå från att gräva vidare. Kardinalen är inte fullkomlig, men han och kyrkan gör ju mycket gott… Visst är det fler än jag som tycker att det känns bekant?

 

 

 

Annonser

Pride – en film som värmer i vinterkylan

Häromdagen såg jag Pride, det bästa jag sett på bio på länge. En film så hoppingivande att jag precis när den var slut kände att världen skulle bli god om bara alla människor såg den här filmen. 

Handlingen utspelar sig 1984 och en ung homosexuell man konstaterar att det varit ovanligt lugnt på sista tiden, inte så många brandbomber eller trakasserier… Han kommer fram till att orsaken är att polisen har fullt upp med att göra livet svårt för de strejkande gruvarbetarna i Wales. Utsatta grupper måste vara solidariska med varandra resonerar han och drar igång en insamling till förmån för gruvarbetarna bland homosexuella i London.

Trots fördomar och felaktiga föreställningar om varandra skapas så småningom ett starkt band mellan de två rätt olika grupperna, vilket visar sig i rörande scener på slutet. Eftersom jag hoppas att många fler ska se Pride vill jag inte avslöja för mycket om handlingen. I trailern går det dock att få en uppfattning om bl.a. de humoristiska scenerna där just fördomarna om varandra kommer på skam. Även de svarta stråken, som AIDS, nämns i filmen men inte mer. Det grundläggande budskapet är kärlek, medkänsla och solidaritet, i alla fall uppfattar jag det så.

Jag funderade efter filmen på när den här typen av stödaktioner är goda, för jag uppfattar inte allt samarbete som gott. Det närmaste ett svar jag kommer är, när man strävar efter att låta människor växa, inte förminskas. Kanske kan man beskriva det som att tillföra, inte dra ifrån. I det här fallet att ge homosexuella samma möjligheter att vara sig själva utan riskera hot och våld. Eller gruvarbetarnas strävan efter bättre villkor.

Ett annat exempel är att även kvinnor ska kunna få sin prästkallelse prövad. Stödjer man detta tillförs något, men ingen människa begränsas. NCR skriver om Kansas City:s första kvinnliga katolska präst Georgia Walker. Där liksom i många andra fall är det en luthersk församling som lånar ut sin kyrka till vigningen och alltså visar just  medmänsklighet, kärlek och solidaritet. Georgia Walker säger att många kvinnor mejlat och frågat hur de ska gå till väga för att bli präst, men hon har också fått ta emot hot. Walker konstaterar att det inte verkar som om stiftet den här gången hotat dem som vill delta i prästvigningen… Ja det är ju alltid något, men likheterna mellan det 1984 som Pride utspelar sig i och dagens situation för katolska kvinnor som vill bli präster känns rätt likartade.

Utbilda patienter och vårdpersonal att känna igen god vård

I Dagens Medicin hittade jag en lite intressant artikel där distriktssköterskan Britt-Marie Hellberg lägger fram en idé om att göra korta filmsnuttar om olika sjukdomar och symtom som man kan ta hand om själv och inte komma till vårdcentralen med. Enligt Hellberg är 75% av samtalen onödiga och tar plats för dem som verkligen skulle behöva komma fram. Dessa åker i stället till akuten där de i sin tur inte ska vara. Som så många gånger tidigare beskriver vårdpersonalen en verklighet där patienter kommer i onödan, medan många patienter vittnar om att de skickas hem fast de inte borde ha skett. Vem som har rätt i den verklighetsskildringen kan man undra.

Visst kan det vara bra med ”reklamfilmer” om egenvård, om man inte tycker att råden på vårdguiden räcker. Men vad jag tror skulle göra ännu mer nytta är filmer där man får se hur riktigt god vård ska se ut. Hur ska den som får svår huvudvärk tas om hand enligt konstens alla regler, eller den som har diabetes för att ta ett par exempel. Lite som de positiva exemplen i TV-serien Arga doktorn. Det skulle vara en god utbildning för blivande läkare och sköterskor men kanske ännu mer för patienter. Har man aldrig mött en duktig läkare, kan man som patient heller inte ställa rätt krav. Att doktorn är ”snäll” räcker ju inte, det är inte ens det viktigaste.