Svenska kyrkan välkomnar reflektion

I Kyrkans Tidning finns en artikel som utgår från ett falskt citat som tillskrevs domprost Hans Ulfvebrand och spreds av bl.a. SD:s partisekreterare Richard Jomshof. Det är för övrigt bara ett av många exempel på den smutskastning Svenska kyrkans företrädare drabbats av.

Hans Ulfvebrand tar det falska citatet, ”Vi måste kunna förlåta sådana här hemska handlingar”, som en utgångspunkt för en reflektion över begreppet förlåtelse. Han är noga med att påpeka att det är Gud som förlåter människors handlingar.

Ulfvebrand knyter an till den artikel som frilansjournalisten Sofia Lilly Jönsson skrev i Svenska Dagbladet ”Många vet inte vad förlåtelse är”.

Jönsson skriver att :”Förlåtelse är inte att inte utkräva ansvar. Förlåtelse är inte att släta över. Men motsatsen till förlåtelse är hämnd, en våldspiral som aldrig tar slut”. Hans Ulfvebrand tycker att det här är mycket bra och att artikeln kan vara ett bra diskussionsunderlag ute i församlingarna.

Den frimodighet med vilken de svenskkyrkliga, även prästerna diskuterar får mig fortfarande att haja till. Man resonerar kring olika frågor, har inte färdiga svar från början och det är ”tillåtet” att faktiskt komma till olika slutsatser. Det är en väldig skillnad mot ängsligheten bland katoliker, som också har anledning att vara rädda. I varje fall anställda, präster och systrar, som kan stå utan jobb om de just vågar sig på att diskutera en fråga förutsättningslöst.

Kristendomen växte fram i en helt annan tid och kultur än vår. Gudar och gudinnorna var många och människorna utförde blodiga offer, mycket för att inte dra på sig deras vrede. Det verkar dock som om tiden var mogen för en förändring och de kristna gick i sakta mak en ny väg. De tänkte sig att brödet och vinet förvandlades till Kristi kropp och blod, funktionerna hos de hedniska gudarna och gudinnorna togs i hög grad över av helgonen. Men det finns trots allt fortfarande kvar en rädsla för att straffas, det gällde att på olika sätt behålla Guds kärlek.

Med reformationen kom ytterligare förändringar, helgonens beskydd ansågs inte behövas längre (jag är inte säker på att vanligt folk var så tillfreds med det), men det viktigaste är ändå att det togs för givet att Gud älskar alla människor. Vi behöver inte lägga massor med kraft på att behaga Gud. I stället kom det kristna livet att handla om att älska sin nästa, att lyssna på och tala med sina medmänniskor. Och givetvis att hjälpa den som behöver det.

Jag undrar om inte Svenska kyrkans öppenhet för diskussion, fast ännu hellre dialog, är följden av den här utvecklingen. Personligen kan jag tycka att toleransen mot t.ex. de gapiga kvinnoprästmotståndarna är för hög, där har vi frågan om hur toleranta vi ska vara mot de intoleranta? Men kanske skulle det vara ett steg på ett sluttande plan att helt enkelt slänga ut dem?

En sak till som fortfarande faktiskt har nyhetens behag för mig är insikten om att Svenska kyrkan inte är ensam, vilket katoliker titt som tätt påstår, utan en del av Lutheran World Federation. Vilka på sin webbplats beskriver det som att göra en resa tillsammans. Så här beskriver LWF relationen mellan kyrkorna som ingår, jag tycker att beskrivningen stämmer bra även för enskilda lutheraner och säkert för många andra, om vi byter ut kyrkor mot individer:

”Relationships are part of what defines who we are in our life and work as a communion of churches.

Our communion relationships take many shapes and forms and serve different purposes.

We come together to share our faith and even our way of expressing that faith. We also share our knowledge and resources, and collaborate in our actions or programs when that makes sense, across regions or globally.”

Annonser

Kommentarer inaktiverade för Svenska kyrkan välkomnar reflektion

Under Svenska kyrkan

Kommentarer inaktiverade.