Etikettarkiv: Inkvisitionen

Början på slutet – för Troskongregationen?

Tidskriften The Tablet har publicerat en intervju med Troskongregationens chef, ärkebiskop Gerhard Müller, delvis med anledning av att han faktiskt blivit kvar på sin post efter att Franciskus tillträdde. Gert Gelotte har kommenterat intervjun  på Katolsk Vision och tolkar det Müller säger som att den som har förhoppningar på snara och omfattande reformer i Katolska kyrkan riskerar att bli besviken.

Själv börjar jag när jag läst intervjun med Müller tänka i lite andra banor. Det kan ju vara så att Vatikanen själva börjar inse att Troskongregationen har spelat ut sin roll. Man har de senaste årtiondena exkommunicerat fler duktiga och engagerade, präster, systrar och teologer än på länge.  Just för att Troskongregationen gett sig på personer som är uppskattade och respekterade är frågan är hur många som längre bryr sig om vad de tycker?

Hur relevant är Gerhard Müllers påstående ”When occasionally there is a hardening of attitudes, we must overcome them and lead everyone back to the fundamentals of the faith.” Trons grunder, hälsosamma doktriner och korrekt praktiserande som Müller också nämner tolkas olika av olika personer. Definitionerna har också sett olika ut i olika tider och förändrats. Varför skulle Katolska kyrkan låsa fast dagens tolkningar?

Om man tänker efter så är ju Troskongregationen själv ett exempel på hur Katolska kyrkan utvecklats genom seklerna. Den föregicks av den ökända Inkvisitionen, av artiklarna på Wikipedia framgår att det bara är ett byte av namn. I Bengt Ankarloos artikel i NE står att Inkvisitionen upphörde som begrepp 1908, vilket man som läsare kan uppfatta som att organisationen upphörde. Överhuvudtaget bagatelliserar den artikeln inkvisitionens verksamhet på ett sätt som gör att jag tycker att den är på gränsen till ovederhäftig.

Nåväl, inkvisitionen var en kyrklig domstol som grundades på 1200-talet. Den ägnade sig då, tyvärr, åt att förfölja oliktänkande främst albigenser, valdenser och katarer i områdena  runt Alperna. Ett av de mest kända exemplen är den franska byn Montaillou, som Emmanuel Le Roy Ladurie skrivit en bok om och vars befolkning nästan utplånades i korstågen mot kättare.  Bland de  mer kända offren för inkvisitionen finns Jean d’Arc som brändes på bål 1431 och Giordano Bruno som även han brändes på bål år 1600. Galileo Galilei klarade sig däremot undan med livstids husarrest när han dömdes 1633.

Enligt Bengt Ankarloo undanröjde upplysningstiden och sekulariseringen själva grunden för Inkvisitionens verksamhet, vilket säkert stämmer. Men det är knappast en slump att det är i början av 1900-talet med dess antimodernistströmningar inom Katolska kyrkan som man gör sig mödan att ge den gamla organisationen ett nytt namn. Troskongregationen fick förstås anpassa till sin tid och straffen man kunde och kan utdöma är förbud att publicera sina teser eller undervisa om och förstås exkomunicering. Nog så kännbart  för den som är helt beroende av kyrkan som arbetsgivare, hyresvärd och familj.

Men även dessa bestraffningar verkar nu vara på väg att förlora sin förmåga att skrämma katoliker till tystnad, så kanske tycker påven att det så småningom är  dags att avveckla Troskongregationen? Vid närmare eftertanke, påven är jesuit och eftersom ordens grundare Ignatius av Loyola också drabbades av inkvisitionen är han kanske inte helt positiv till dess efterföljare.

Dessutom stämmer själva idén med en ”trospolis” väldigt illa med Franciskus öppna  och ödmjuka framtoning, nu senast i en intervju i la Repubblica som finns i en sammanfattning på svenska i Signum.

Annonser

Kommentarer inaktiverade för Början på slutet – för Troskongregationen?

Under Katolska kyrkan