Tag Archives: Nathan Söderblom

Samtidigt i Katolska kyrkan

Nu i augusti är det 90 år sedan Nathan Söderblom tog initiativet till ett ekumeniskt möte i Stockholm, vilket både firas och diskuteras av Svenska kyrkan. Jag kan avundas de svenskkyrkliga det fria debattklimat de har och hoppas att de värdesätter det. Fem anställda i Domkyrkoförsamlingen med domprosten i spetsen tar tillfället i akt att påpeka att de inspirerade av Nathan Söderblom vill välkomna även andra religioners företrädare till några av höstens gudstjänster. Vilket inte varit populärt på alla håll, det finns flera repliker som påpekar att Nathan Söderblom inte var någon vän av islam osv. Kanske inte, men nog kan den kristne idag som inspireras av Nathan Söderblom vara för inte bara ekumenik utan också religionsdialog. Svenska kyrkan har kommit med en officiell kommentar som finns att läsa i Kyrkans tidning:

– Det finns ingen officiellt fastslagen linje i den frågan, men en vanlig hållning är att vi ska visa på Jesus som vägen till frälsning, det är vårt ”mandat”. Men det är inte vår uppgift att sätta gränser för Guds verk.

– Vi bejakar också de positiva andliga och kulturella värden som finns i andra religioner, sådant som fredssträvan, alla människors lika värde, vördnad för Gud och för skapelsen, och vi låter det bli en grund för ett samarbete för världens och människors väl.

Klokt och konstruktivt tycker jag och konstaterar åter igen att i Svenska kyrkan ser det ut att råda en hög grad av åsiktsfrihet. Något vi som sagt bara kan drömma om i Katolska kyrkan. Eller när hörde eller läste du om en katolsk präst i Sverige som uttryckte någon åsikt som avviker från den officiella?

Nåväl jag började fundera på hur det såg ut i Katolska kyrkan 1925? Kyrkans ledning hörsammade ju inte Nathan Söderbloms inbjudan och framstår vid den tiden överhuvudtaget som väldigt sluten. Av beskrivningar jag fått från dem som var med då, verkar det på många sätt ha varit inskränkt att vara katolik, man behövde särskilt tillstånd för att avstå från en söndagsmässa, eller för att besöka andra samfunds gudstjänster. Jag vill också minnas att jag sett en ”biljett” för icke-katoliker som ville gå i en katolsk mässa. För att ta några vardagliga exempel, det finns säkert läsare som kan fylla på med fler upplevelser.

Samtidigt fanns i Sverige en misstänksamhet mot katoliker som inte gjorde det hela bättre. Jag hittade på nätet en C-uppsats av Patrik Andersson från teologen i Uppsala. Han har gått igenom vad som skrevs om Katolska kyrkan i svenska kristna tidningar 1962-1966. Men han ger också en hel del kringinformation om Andra Vatikankonciliet, som så vitt jag kan se stämmer.

Samtidigt som Nathan Söderblom bjöd in till det ekumeniska mötet hade katolska teologer redan börjat tänka i de banor som ledde till Andra Vatikankonciliet. Ibland kan man få intrycket av att det kom som en blixt från en klar himmel, men så var det inte. 1925 hade Yves Congar som kom att bli en av de tongivande gestalterna på vägen fram till Andra Vatikankonciliet gått med i Dominikanorden och han prästvigdes fem år senare. Just ekumeniken var en av hans hjärtefrågor, han förespråkade precis som vår nuvarande påve också enkelhet och engagerade sig i de svaga i samhället.  Hans bok True and False reform in the Church som kom 1950 förbjöds av kyrkans ledning. Men utvecklingen fortsatte vidare mot Andra Vatikankonciliet och den öppnare och mer ödmjuka katolska kyrka som kom ut ur det. Yves Congar blev förstås återupprättad och på olika sätt hedrad.

Så vad har jag då att komma med i stället för käbblandet om vem som tror på ”rätt” Gud och på ” rätt” sätt som allt för många ägnar sig åt? Jag tror att Gud kan visa sig på många olika sätt för människor, utifrån vad hen tycker är lämpligt med tanke på tid, kultur, individer etc. Jag tror att JRR Tolkiens trollkarl Gandalf ger en bra bild. Denne har ju som bekant olika namn och uppfattas olika av de  folken trilogin om Härskarringen.

Men Gert Gelotte uttrycker det tydligare på Katolsk Vision där han gör en jämförelse med vittnespsykologin. Han fattar sig också kort, vilket jag inte är ensam om att behöva ta intryck av 😉

”Från vittnespsykologin vet vi att människor kan ha upplevt samma händelse för att ändå efteråt, ärligt och uppriktigt, leverera olika berättelser om vad som har hänt. Vilken är sann? Någon? Alla? Ingen?
En berättelse säger något om sanningen, mer eller mindre. Men en berättelse är alltid en berättelse och aldrig identisk med de händelser berättelsen gör anspråk på att beskriva.
En berättelse är en produkt av en komplicerad förståelseprocess med många filter, både språkliga och mänskliga.”

 

Annonser

1 kommentar

Filed under Katolska kyrkan, Religion-allmänt