En tro för vår tid

Vad får man som kristen tro? Det är en fråga som diskuterats en hel del  på sista tiden, det senaste jag läst är inlägget Det är bråttom! på Åke Bonniers blogg. Där reflekterar Skarabiskopen över vad som är viktigt i den kristna tron och kommer fram till att det inte är vilka formuleringar från 200-300-talet som vi kan ställa upp på. I stället är det viktiga enligt Åke Bonnier följande: ”Nej, det handlar om att se vad Guds mäktiga gärningar betyder i dag, hur jag som enskild kristen och vi som kristna i vårt lokala sammanhang än mer kan leva vårt liv så att vi högt och tydligt ger Jesus äran.” Vilket jag tycker är mycket klokt.

Jag vill här resonera lite om just formuleringarna från 200-300-talet och hur man uppfattade dem då och vad de kan säga oss idag.

Det finns många saker vi kristna borde förhålla oss till, men som de flesta försöker att inte låtsas om. I tidigare bloggar har jag skrivit om det faktum att i de flesta kulturerna runt Medelhavet under antiken måste en stor ledare vara släkt med en gud/gudinna för att tas på  allvar. Dock inte i den judiska och så vitt jag förstår ser man i NT spår både av den judiska väntan på Messias och anpassningen till den romerska kontext som kristendomen utvecklades i. I Markusevangeliet nämns inget om Jesu födelse utan det viktiga är att Gud väljer honom, helt enligt judisk tradition. Lukasevangeliet som skrevs senare och vände sig till en romersk läsekrets beskriver utförligt Jesu släktskap med Gud.

Även i Nordeuropa var det långt fram i tiden viktigt för ledare att visa på gudomligt  påbrå. I gårdagens DN kan man i  artikeln Brödratrios adliga status 400-årig bluff  läsa om den adliga släkten Bureus som fortfarande på 1600-talet hänvisade till släkttavlor som gick tillbaka till Oden.

Frågan är hur vi dag förstår dessa berättelser om ledare med gudomligt påbrå? I synnerhet då den om Jesus, som i varje fall inte utövade samma typ av ledarskap som Julius Ceasar.

I boken Plats och praxis – studier av nordisk förkristen ritual finns en intressant artikel om Vägen som rituell arena av Elisabeth Rudebeck. Vägar sågs i den grekiska och romerska mytologin som gränsöverskridande bl.a. mellan liv död och de var  i Grekland främst kopplade till gudinnan Hekate och guden Hermes.  Den sistnämnde har jag skrivit om tidigare eftersom framställningarna av honom har stora likheter med dem av Jesus, inte minst som den gode herden. Senare i Rom blir Merkurius och larerna kopplade till vägar. Så för  människorna i Jesu samtid bör ett påstående som ”jag är vägen, sanningen och livet” ha varit begripligt och konkret på ett helt annat sätt än för oss (den här gången liksom flera gånger tidigare lämnar jag det faktum att Jesus aldrig skrev ned något åt sidan).

Bibelns texter var med andra ord väl anpassade för sin tids och kulturs sätt att tänka. En gång i tiden var de moderna, hur märkligt det än kan verka idag. Men vilket budskap har de till oss idag 2000 år senare? Vad tror vi när vi inte blundar för historiska fakta?

Annonser

2 kommentarer

Under Katolska kyrkan