Även en sektmedlem kan bli äldre och klokare

Knappast någon har väl kunnat undgå diskussionen kring den nyutnämnda arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson med en bakgrund i Livets Ord och som hård abortmotståndare. Kritiken har varit hård i sociala media och även tidningarna ser utnämningen som problematisk, vilket är fullt förståeligt.

Men man kan också se saken från ett annat håll. En person som gått från att vara sektmedlem och informationssekreterare i organisationen Ja till Livet till att säga att hon lärt sig att allting inte är svart och vitt, har mognat en hel del.  En personlig utveckling som givetvis har skett i kontakt med ”vanliga” människor på arbetet och på fritiden. I Elisabeth Svantessons fall bl.a. genom politikerns vardag av förhandlingar och kompromisser. Det här visar hur viktigt det är att inte stöta bort och marginalisera människor med mer eller mindre extrema åsikter. Då riskerar de att fastna i sin svart-vita värld där de har rätt och alla andra fel.

Sedan ska vi förstås alltid vara medvetna om att politiker, journalister etc. kan ha öppet angivna skäl till vad de gör och säger och dolda skäl, som mycket väl kan vara viktigare. Jag misstänker t.ex. att det var fallet med Erik Helmersons kritiska ledare om RFSU:s förslag till  undervisning om sex och samlevnad, som jag skrivit om i en tidigare blogg. Där var det sannolikt mer den ledningslojale katolikens än ledarskribentens åsikter som framfördes, vilket han inte upplyste läsaren om. Hur det är med Elisabeth Svantessons öppna och dolda agendor lär visa sig, men hon ska inte dömas på förhand tycker jag.

En överlevnadsstrategi hos en del katoliker (som säkert också finns i andra samfund), är att resonera på ett sätt i katolska sammanhang och på ett annat i alla andra. Jag har tidigare tagit upp exemplet med personer som är mycket empatiska och varmhjärtade för det mesta. Men som när det gällde den 11-åriga flicka, som de behandlande läkarna bedömde skulle dö om hon inte fick göra abort, helt kallt hävdade att hon nog skulle klarat några veckor till. Jag antar att det här sättet att resonera ofta är omedvetet, men jag blir illa berörd när jag stöter på det.

Religionshistorikern Katarina Plank skriver på bloggen Religionsvetenskapliga kommentarer bl.a. om fenomenet Spiritual bypass som jag först trodde handlade om uppdelningen jag precis tog upp .  Men det  som Katarina Plank beskriver som ”ett fenomen som syftar på att individen legitimerar ett distanserat förhållningssätt till sig själv och omgivningen genom att tolka sitt beteende som religiös fördjupning, men samtidigt kan personen uppvisa en oförmåga att läsa av sina känslor och hantera dessa på ett adekvat sätt” är nog ytterligare något annat och än mer problematiskt.

1 kommentar

Under Religion-allmänt

Ett svar till “Även en sektmedlem kan bli äldre och klokare

  1. Anneli Magnusson

    Läs gärna Jörgen (det ska vara danskt ö men det kan jag inte få till här) Staarups inlägg i ämnet på Religionsvetenskapliga kommentarer http://religionsvetenskapligakommentarer.blogspot.se/2013/09/arbetsmarknadsministerns-inspiration.html
    Han ser ingen anledning att någon ska misstänka en minister med bakgrund i en konservativ kristen grupp för att blanda in sin tro i politiken, utan kallar det häxjakt. Vilket jag tycker är lite naivt.

    I och för sig tror jag att just Elisabeth Svantesson står för det hon sagt. Men rent generellt gäller, som jag uppfattar det, för Livets Ord och dem närstående grupper att man ska försöka värva nya medlemmar och få omgivningen att följa gruppens uppfattning om t.ex. homosexuella eller abort.

    Det här har också betonats allt mer i Katolska kyrkan under de senaste åren. Vi katoliker förväntas ”vittna om vår tro” i alla sammanhang. Vilket tolkas på olika sätt. Sr. Madeleine Fredell OP uttalar sig å Justitia et Pax vägnar och tolkar det som att man t.ex. ska engagera sig för demokratin och för de svaga inte minst genom politiken. http://www.justitiaetpax.se/viewNavMenu.do?menuID=56

    Men det finns andra katoliker som mer anammat den frikyrkliga linjen och tolkar evangelisera som att värva medlemmar till det egna samfundets, eller rent av grupperingen i samfundet förståelse av den kristna läran. I värsta fall ingår även där att försöka tvinga omgivningen att anpassa sig till de egna tolkningarna av vad som är rätt och fel.

    Så ur ett inifrånperspektiv kan jag inte hålla med Jörgen Staarup om att man med automatik bör bortse från t.ex. en politikers religiösa tillhörighet och bakgrund. Det kan absolut finnas en, inte alltid sympatisk, dold agenda.